The Mysterious Stranger and Other Stories (Mark Twain) [1875-1916]

mysterious stranger

Det återkommande temat för samtliga noveller i denna bok (The £1,000,000 Bank-NoteThe Man That Corrupted Hadleyburg, The Mysterious Stranger samt den välbekanta The Notorious Jumping Frog of Calaveras County) är en yttre aktör som stör en annars idyllisk tillvaro.

Den första (Jumping frog…) är en fem sidor ”meta-berättelse” (berättaren i berättelsen) med Twains vanliga humoristiska spänst; skojaren Jim Smiley lyckas med alla vad han tar sig för. Han har fått tag i en groda som kan slå alla medtävlare i hopptävlingar. Smiley har stora planer på att låta utbilda grodan i matematik:

Smiley said all a  frog wanted was education… You never see a frog so modest and straightfor’ard as he was, for all he was so gifted.

Berättelse nummer två (£1,000,000 Bank Note…) börjar också med ett vad. Två förmögna män slår vad om att den miljon-punds-sedel de besitter är totalt oanvändbar för en främling, varvid den ena gentlemannen hävdar att främlingen inte skulle överleva en månad med den, medan den andre tvärtom tror att beloppet i sig kommer att medföra främlingen lycka. In kommer vår protagonist. Med sedvanlig briljans skär Twain än en gång igenom samhällets fördomsfulla beteende mot de som anses besuttna (The Prince and the Pauper, etc.) men denna historia slutar lyckligt.

Den tredje är desto mörkare stämd. Ännu en främling anser sig orättfärdigt behandlad av invånarna i en by, som är vida känd för sin hederlighet. Han bestämmer sig för att hämnas på hela byn, genom att visa för omvärlden att byborna minsann är lika mottagliga för mänsklig girighet, som vem som helst. Han lämnar helt enkelt en säck innehållandes ett brev och vad som däri beskrivs som en förmögenhet, att utdelas till den bybo som var ”så vänlig” mot honom en gång i tiden. Han nämner inga namn, utan menar att den bybo som känner sig träffad av beskrivningen säkert också minns de bevingade ord som han sade främlingen vid deras avsked – dessa ord ska fungera som lösen till förmögenheten. Ett surr sprider sig i byn, och det visar sig att alla män känner sig ha rätt att göra anspråk på belöningen. För att fullfölja sin djävulska plan skickar främlingen hem brev till varje hushåll, där han ”avslöjar” de bevingade orden, som byborna enligt det första brevets instruktioner skriver ned och lämnar in till prästen, som vid en ceremoni några dagar senare ska förmedla belöningen till dess rättmätige herre. Nåväl, när det visar sig att alla 19 hushåll gör anspråk på belöningen, blir de fullkomligt utskrattade. Ett andra brev från främlingen avslöjar planen, och att ”belöningen” inte är värd ett vitten.

”Oh, I know it, I know it – it’s been one everlasting training and training and training in honesty – honest shielded, from the very cradle, against every possible temptation, and so it’s artificial honesty, and weak as water when temptation comes, as we have seen this night.

Slutligen då, bokens titel-berättelse, som är längst och har dystrast ton. Det är värt att notera, att den också är skriven sist (publicerades postumt). Jag ska inte bli tjatig och i detalj återge Twains tilltagande dysterhet och cynism under sina sista år (dödsfall i närmaste familjen, ekonomiska svårigheter, världskrig) – men det är inte långsökt att tro att det inverkat. Den här berättelsen är en fruktansvärd kontrast till hans livsbejakande, sprudlande berättelser om Tom Sawyer och Huck Finn – så mycket som ryms i en människa!

Twain börjar med att beskriva skådeplatsen, ur protagonistens (en bondpojks) perspektiv:

Eseldorf was a paradise for us boys. We were not overmuch pestered with schooling. Mainly we were trained to be good Christians; to revere the Virgin, the Church, and the saints above everything. Beyond these matters we were not required to know much; and, in fact, not allowed to. Knowledge was not good for the common people, and could make them discontented with the lot which God had appointed for them…

En dag när han och hans kamrater sitter på en äng får de sällskap av en främling, som snart charmar dem med sina magiska krafter, fyrverkerier och allehanda godartad trolldom. De blir snart varse främlingens övernaturliga makter, som tillåter honom att läsa människors tankar och se in i framtiden. När han så presenterar sig som ärkeängeln Satan – brorson till Djävulen – klarnar bilden. Satan förklarar för dem att mänskligheten är en låg livsform – rentav lägre än djuren (‘the beasts’; se nedan) på grund av sin falska moral, och att han själv står dem mycket högre. Utan att tveka klämmer han ihjäl några miniatyr-människor som han har framkallat, enbart för att de väsnas:

It seemed a strange speech, in he circumstances, but we barely noticed that, we were so shocked and grieved at the wanton murder he had committed – for murder it was, that was its true name, and it was without palliation or excuse, for the men had not wronged him in any way.

När så huvudpersonen konfronterar honom för sina ”brutala” (eng: brutal) gärningar:

”No, it was a human thing. You should not insult the brutes by such a misuse of that word; they have not deserved it,” and he went on talking like that. ”It is like your paltry race – always lying, always claiming virtues which it hasn’t got, always denying them to the higher animals, which alone possess them. No brute ever does a cruel thing – that is the monopoly of those with the Moral Sense. When a brute inflicts pain he does it innocently; it is not wrong; for him there is no such thing as wrong. And he does not inflict pain for the pleasure of inflicting it – only man does that. Inspired by that mongrel Moral Sense of his!”

Varje gång pojkarna ber Satan att hjälpa någon som står de nära, finner de att denne mister livet. Det verkar som att Satan begår mord som en ynnest; han befriar sina offer från ett patetiskt och falskt liv. En hel del ordande ägnas häxjakten, en stark mänsklig tradition. En gammal gumma i byn anklagas för trollkonst, och tvingas bekänna sin synd. När huvudpersonen frågar henne varför hon bekände:

”I am old and very poor,” she said, ”and I work for my living. There was no way but to confess. If I hadn’t they might have set me free. That would ruin me, for no one would forget that I had been suspected of being a witch, and so I would get no more work, and wherever I went they would set the dogs on me. In a little while I would starve. The fire is best; it is soon over.”

[På ett annat ställe dras protagonisten direkt in i barbarin:]

…they lost patience and took to witch-hunting on their own score, and began to chase a born lady who was known to have the habit of curing people by devilish arts, such as bathing them, washing them, and nourishing them instead of bleeding them and purging them through the ministrations of a barber-surgeon in the proper way… They hanged the lady, and I threw a stone at her, although in my heart I was sorry for her; but all were throwing stones and each was watching his neighbor, and if I had not done as the others did it would have been noticed and spoken of. Satan burst out laughing.

Det är svårt att inte slås av det futila och barbariska i mänskligheten i det ljuset. Pojkarna fortsätter ändå att be Satan ingripa i deras närmastes liv, men han avslöjar då den determinism som styr våra liv: det går inte att förändra en händelse, utan att hela kedjan bryts. Allt eftersom boken lider, visar Satan huvudpersonen alltmer av mänsklighetens grymhet, och vänder upp och ned på hans uppfattning om allt gott i livet – gudstro, moral och civilisation.

Satan laughed his unkind laugh to a finish; then he said: ”It is a remarkable progress. In five or six thousand years five or six high civilizations have risen, flourished, commanded the wonder of the world, then faded out and disappeared; and not one of them except the latest ever invented any sweeping and adequate way to kill people. They all did their best–to kill being the chiefest ambition of the human race and the earliest incident in its history–but only the Christian civilization has scored a triumph to be proud of. Two or three centuries from now it will be recognized that all the competent killers are Christians; then the pagan world will go to school to the Christian–not to acquire his religion, but his guns. The Turk and the Chinaman will buy those to kill missionaries and converts with.”

Twain är ingen författare som bortser från klass-aspekter (jag tror knappt han gör det i någon bok), och låter Satan dundra:

”And what does it amount to?” said Satan, with his evil chuckle. ”Nothing at all. You gain nothing; you always come out where you went in. For a million years the race has gone on monotonously propagating itself and monotonously reperforming this dull nonsense–to what end? No wisdom can guess! Who gets a profit out of it? Nobody but a parcel of usurping little monarchs and nobilities who despise you; would feel defiled if you touched them; would shut the door in your face if you proposed to call; whom you slave for, fight for, die for, and are not ashamed of it, but proud; whose existence is a perpetual insult to you and you are afraid to resent it; who are mendicants supported by your alms, yet assume toward you the airs of benefactor toward beggar; who address you in the language of master to slave, and are answered in the language of slave to master; who are worshiped by you with your mouth, while in your heart–if you have one–you despise yourselves for it. 

Ja, genom Satan kan allt sägas om människorna, och det är svårt att stå emot efter de scener av tortyr och galenskap som just har skildrats:

”Oh, it’s true. I know your race. It is made up of sheep. It is governed by minorities, seldom or never by majorities. It suppresses its feelings and its beliefs and follows the handful that makes the most noise. Sometimes the noisy handful is right, sometimes wrong; but no matter, the crowd follows it.”

När så ämnet krig kommer upp, vet man att slutet närmar sig.

”There has never been a just one, never an honorable one–on the part of the instigator of the war. I can see a million years ahead, and this rule will never change in so many as half a dozen instances. The loud little handful–as usual–will shout for the war. The pulpit will –warily and cautiously–object–at first; the great, big, dull bulk of the nation will rub its sleepy eyes and try to make out why there should be a war, and will say, earnestly and indignantly, ”It is unjust and dishonorable, and there is no necessity for it.” Then the handful will shout louder. A few fair men on the other side will argue and reason against the war with speech and pen, and at first will have a hearing and be applauded; but it will not last long; those others will outshout them, and presently the anti-war audiences will thin out and lose popularity. Before long you will see this curious thing: the speakers stoned from the platform, and free speech strangled by hordes of furious men who in their secret hearts are still at one with those stoned speakers–as earlier –but do not dare to say so. And now the whole nation–pulpit and all –will take up the war-cry, and shout itself hoarse, and mob any honest man who ventures to open his mouth; and presently such mouths will cease to open. Next the statesmen will invent cheap lies, putting the blame upon the nation that is attacked, and every man will be glad of those conscience-soothing falsities, and will diligently study them, and refuse to examine any refutations of them; and thus he will by and by convince himself that the war is just, and will thank God for the better sleep he enjoys after this process of grotesque self-deception.”

Endast livet självt kvarstår, att dissekeras och förkastas:

”Strange! that you should not have suspected years ago–centuries, ages, eons, ago!–for you have existed, companionless, through all the eternities. Strange, indeed, that you should not have suspected that your universe and its contents were only dreams, visions, fiction! Strange, because they are so frankly and hysterically insane–like all dreams: a God who could make good children as easily as bad, yet preferred to make bad ones; who could have made every one of them happy, yet never made a single happy one; who made them prize their bitter life, yet stingily cut it short; who gave his angels eternal happiness unearned, yet required his other children to earn it; who gave his angels painless lives, yet cursed his other children with biting miseries and maladies of mind and body; who mouths justice and invented hell–mouths mercy and invented hell–mouths Golden Rules, and forgiveness multiplied by seventy times seven, and invented hell; who mouths morals to other people and has none himself; who frowns upon crimes, yet commits them all; who created man without invitation, then tries to shuffle the responsibility for man’s acts upon man, instead of honorably placing it where it belongs, upon himself; and finally, with altogether divine obtuseness, invites this poor, abused slave to worship him!…

”You perceive, now, that these things are all impossible except in a dream. You perceive that they are pure and puerile insanities, the silly creations of an imagination that is not conscious of its freaks–in a word, that they are a dream, and you the maker of it. The dream-marks are all present; you should have recognized them earlier.”

Advertisements

~ av bookplanet på oktober 19, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: