Cujo (Stephen King) [1981]

IMG_0034

Ännu en Stephen King-roman. Man kan fnysa, rynka på pannan eller på andra sätt animera sina fördomar. Men jag misstar mig inte på denna författare – han vet vad han sysslar med. Cujo – till synes en B-story om ett monster till hund som drabbas av rabies och urskillningslöst mördar C-karaktärer – visar sig vara en insiktsfull psykologisk skildring av en hotande skilsmässa ur ett barns ögon.

Vår protagonist Tad, en pojke i förskoleåldern, känner på sig att något är fel i familjen: Things weren’t right between his mother and father. (Vi får senare veta att mamman, Donna, vantrivs i förorten som de flyttat till pga makens (Vic) jobb, att hon känner sig utan identitet och dessutom närmar sig en trettio-ålderskris, vilka alla gemensamt lockar henne in i en tillfällig romans med en lokal ”buse”.) Eftersom Tad varken har mognaden eller orden för att hantera detta gigantiska, allt-överhängande hot, fantiserar han hotet till något som alla barn kan relatera till – ett monster, som gömmer sig i hans garderoben. (Här en parallell till nyligen bio-aktuella Berättelsen om Pi!) Man kan spekulera i att det börjar som ett sätt för pojken att löda ihop sina föräldrar (regression i syfte att uppnå ”vinst”, typiskt beteende vid stress/kris), inte minst då båda blir genuint oroliga för honom efter återkommande nattliga uppvaknanden.

Men historien utvecklas snart till något mer än ett barns fantasier, och vi påminns ständigt om ambivalensen mellan fantasi och verklighet, t.ex. genom att mamman kan känna lukten av något djuriskt inne i garderoben. Dessutom har King i de allra första sidorna kastat krydda i handlingen och varnat oss att denna historia är mer än något så simpelt att en hund drabbas av rabies, genom att berätta att Castle Rock för några år sedan redan drabbats av ondska, i en annan form – en polisman (FD) som löpte bärsärk och mördade invånarna. Barnen i staden vet därför att någonting lurar på dem i mörkret:

He was not werewolf, vampire, ghoul, or unnameable creature…

Men staden har försökt att gå vidare, efter att gärningsmannen dött:

A town’s nightmares were buried in Frank Dodd’s grave.

Och det är just häri, som skräckens styrka som genre ligger: kollisionerna mellan det mundäna och det otänkbara (John Ajvide Lindqvist har pratat om det här i sina böcker och i flera intervjuer). King skildrar t.ex. förtjänstfullt två sympatiska kvinnoporträtt – den ena gift med en man som är såpass ‘framgångsrik’ att hon känner sig i skymundan, den andra gift med en bestialisk, underutvecklad grobian till man som misshandlar henne och sonen, som är representativt för att den ”socialrealistiska” komponenten i hans skrivande på intet sätt är idealiserande eller sagolikt, även om den andra halvan tenderar att vara det (dikotoma sympatier för ”monster” och karaktärer).

Det som präglar samhället som boken skrivs i, är extrema omvälvningar på det politiska planet (Thatcher/Reagan, Irans revolution – gisslankrisen på ambassaden – Cujo?, kärnvapenhot), såväl som det ekonomiska (extrema nyliberala beslut som kör vanliga människors ekonomier – såväl som statsbudgeten – totalt i botten till förmån för de rikaste) och även det kulturella (som en spegelbild av politiken är 80-talet en tid av uppblommande individualism och egoism, och signifierar Generation X/MTV-generationens födelse – de som inte hade något Vietnamkrig att protestera mot och formas av). Boken är lite för skralt skriven för att jag ska kunna dra paralleller till allt ovanstående, men det ligger minsann inte långt bort (om inte medvetet, åtminstone omedvetna svallvågor). SK själv utvecklar – på ett mycket insiktsfullt sätt – dessa resonemang om skräckgenren som samhällets spegel i Danse macabreHär endast ett smakprov på konflikten mellan hårdnande levnadsvillkor och det förmenta ‘möjligheternas land’:

She was suddenly furious with him. She wanted to take him by the shoulders and shake him back and forth; to raise her voice until it was loud enough to shout the truth into his brain. That money did not come by accident; that it almost always resulted from some sustained act of will, and that will was the core of character. She would tell him that while his father was perfecting his skills as a tinkerer and swilling down Black Label with the rest of the boys in the back of Emerson’s Sunoco, sitting in piles of dead bald tires and telling frenchman jokes, Jim Brooks had been in law school, knocking his brains out to make grades, because when you made the grades you got the diploma, and the diploma was your ticket, you got to ride the merry-go-round. Getting on didn’t mean you’d catch the brass ring, no, but it guaranteed you the chance to at least try

Som sagt, kollision är nyckelordet. De vuxna upptäcker att de har allt svårare att avgöra om monstret är Tads fantasier, eller om det är något mer. När Donna är inlåst i bilen med Tad, och Cujo bevakar dem och bara väntar på att de ska kliva ut, slås hon av tanken att hunden hyser personligt agg mot henne:

Stop it, she commanded herself roughly. It doesn’t think and it’s not some goddamned boogeyman out of a child’s closet. It’s a sick dog and that’s all it is. Next you’ll believe the dog is God’s punishment for committing-

(Och där snuddar hon vid ännu ett typiskt litterärt område – lidande som bestraffning!)

Cujo – som började som en pojkes fantasier – slår sönder de vuxnas vardag på ett sätt ingen av dem kunde förutsäga. Cujo förkroppsligar otrohet, svartsjuka och kortsintheten hos de vuxna, och kräver slutligen pojkens liv. Tad dör av uttorkning efter att ha hållits fången i familjens bil i flera dygn, med Cujo vakandes utanför. Man kan tolka det som att han förgår, under belägring av hotet om föräldrarnas separation – man kan också se det som att hans död återförenar dem i sin sorg (även om det är ytterst få förhållanden som tål att ett barn dör). Det märkliga är att berättandet – efter att Cujo dött för mammans händer – tappar all klang av mysticism och övernaturlighet, och övergår till ett sterilt språk, som beskriver hur Donna slutförde sin rabies-behandling på sjukhus, långsamt återhämtade sig och utskrevs till något som liknade ett familjeliv med sin make Vic, samtidigt som hundens kropp och hjärna analyserades på laboratorium, och samtidigt som karaktärerna i parallellhistorien kämpade på för att klara vardagen. Vi lämnas att förundras – kan en hund som begynnelsevis skildras som världens snällaste St Bernard-hund, verkligen förvandlas så totalt till en besatt mördarmaskin av ett virus?

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Man ska naturligtvis inte göra sig illusioner – det är inget mästerverk vi talar om – och visst känns det som att jag försöker göra en termitangripen jolle sjöduglig. Karaktärerna är tunnare än Kamprads samvete och dialogen är stundtals mycket mer horribel än de flesta av Kings böcker. (Jag slogs av en tanke medan jag läste – SK är bra på att skildra karaktärernas (rättare sagt sina protagonisters) inre motiv och ibland komplicerade bakgrunder och relationer – ändå är det nästan aldrig som man minns karaktärerna – varför jag tänkte: kanske är han bra på relationer, men dålig på karaktärer?) Hur som helst, vill jag slå ett slag för en djupare läsning av dessa skräckhistorier. Om detta till synes går stick i stäv mot mina övriga recensioner, kan jag tillskriva denna min nyfunna, närmast zen-liknande, tolerans till professor Arnold Weinstein vid Brown University (som håller i flertalet TTC-kurser i litteratur på ett fenomenalt sätt). Kanske skulle AW chockas djupt av att någon tillämpar hans tankesätt på en litterär bastard som King. Men jag håller fast vid att han står sig mot den bästa deckar-/thrillerförfattare idag, och har varit långt mer konsekvent och kreativ i sitt skrivande under trettio års tid än de flesta av sina belackare.

Ps. Undvik översatta engelska böcker i fortsättningen ! (Påbörjade denna på svenska men det gick helt enkelt inte att fortsätta. Som tur var hade jag ett engelskt ex i högen.)

Annonser

~ av bookplanet på november 15, 2013.

2 svar to “Cujo (Stephen King) [1981]”

  1. […] min hysteriskt roliga recension av Kings fullständigt hopplöst dåliga Cujo, vänder jag mig än en gång mot […]

  2. […] min hysteriskt roliga recension av Kings fullständigt hopplöst dåliga Cujo, vänder jag mig än en gång mot skräckmästaren. Den här gången riktar han sin […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: