Rose Madder (Stephen King) [1995]

rose madder

Efter min hysteriskt roliga recension av Kings fullständigt hopplöst dåliga Cujo, vänder jag mig än en gång mot skräckmästaren. Den här gången riktar han sin socialrealistiska klarsyn mot Rose, som lever i en mardrömslik relation med sin make, den bestialiske polisen Norman. Boken börjar mycket bra, med en scen där Rose ligger i ett hörn halvblödande och Norman talar om för henne vad hon ska berätta när ambulansen kommer. Men det är också i princip det enda som är bra med boken (som skulle ha varit en novell). För när de sedvanliga klyschorna (återfinnande av ”jaget” via konst och oväntad kärlek, förmonstringen av Norman (som i princip är Cujo), kampen mellan svart och vitt, etc.) börjar ta plats på scenen, då blir det för många bollar i luften för mästerjonglören King. Jag vet inte riktigt vad man ska kalla resultatet; det är inte skrämmande, inte trovärdigt, inte lärorikt, utan mest genant. Inga spår från finessen som finns i den genuint skrämmande och coulrofobiska Det (fram till slutet) eller det breda galleriet han visar upp i Pestens tid. (Eller så beror alla problem på att jag var 15 när jag verkligen gillade hans böcker.)

Som sagt, det skulle ha varit en novell. Jag ska ge några av hans novellsamlingar en chans (Dödsbädden, Different seasons) och tror också att hans On writing kan vara värt en kik. Liksom eventuellt Dome. Resten (drygt 60 böcker) åker ut. Nu. Det var verkligen på tiden.

Annonser

~ av bookplanet på december 27, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: