Kuba på riktigt (diverse förf.) [2007]

kuba på riktigt

Först och främst: detta skrivs precis ett år efter att jag läste boken under en Kubaresa. Detaljerna är vaga, men helhetsintrycket är av en varierad, vardagligt förankrad samling texter, med det övergripande syftet att nyansera den hårdnande svenska debatten (dominerad av Fp, deras skenheliga Silc (Swedish international liberal centre – ”bistånd för demokrati och mänskliga rättigheter”, samt gelikar). Ingen uttömmande ideologisk diskussion finns (tyvärr – det hade kunnat få plats) utan fokus ligger ytligare. Korta bakgrundstexter ger information om embargot, Che Guevara, det politiska systemet (väldigt översiktligt), ”de fem fångarna”, m.m. Många diskussioner bottnar i den liberalt dikterade agendan: hur är det med mänskliga rättigheter/politiska fångar? Boken överlag får således en defensiv karaktär, vilket är onödigt. Det finns andra typer än liberala mänskliga rättigheter: de ekonomiska och sociala, som är snarast ännu mer fundamentala för mänskligt liv med värdighet. Jag slås också av fullständig avsaknad av diskussion om kubanskt stöd till post-koloniala frihetsrörelser (i första hand Angola) och internationella medicinska insatser.

Vad gäller texterna mer specifikt är några av dem riktigt dåliga (Singoalla Tirolers larviga historia utmärker sig) och Suhonens partipolitiska bidrag är som förväntat hycklande; jämt ska de hamra fram en ”tredje väg” åt sig, mellan å ena sidan idoliserande Castro-kramare och marknadsfrälse. Se istället på vår ”demokratiska socialism”:

Det kommunistiska Kuba framstår för mig som en ganska god bild av vad som hade kunnat ske i Sverige om inte vår arbetarrörelse under Hjalmar Brantings ledning i ett tidigt skede valt reformismens och demokratins väg. Medan den svenska socialdemokratin med närheten till Sovjetunionen kunde förhandla fram både demkrati [sic] och ökad rättvisa, låg Kuba istället nära USA vilket gjorde att de härskande inte lika lätt släppte till makt och demokrati. Därför tog Kubas arbetarrörelse en revolutionär väg. 

Detta är uppenbart felaktigt. Sverige innan storstrejken 1909 är inte jämförbart med Kuba 1959, vad gäller demografi, ekonomi/industrialisering eller arbetarrörelsens organisation (dessutom i ett europeiskt sammanhang där många grannländer präglades av revolutionär stämning). Det var som bekant inte ”arbetarrörelsen” som valde den reformistiska vägen – det gjorde deras socialdemokratiska ledning åt dem, och i affären förhandlade de bort alla sina ambitioner om ändrade ägarförhållanden i samhället. Återstoden, det ljumma filtratet, kallas sedan dess demokratisk socialism – en tickande bomb som briserade i ansiktet på dem under 80-talets högersväng.

Stefan Granérs besök på grafikerförbundet är i gengäld desto mer intressant. Ett genuint utbyte mellan arbetarna verkar uppstå. Kubanerna är försiktiga, och påpekar att de inte har någon strejkrätt (man kan ju inte strejka mot sig själv), men svenskarna ihärdar:

Vi berättade att vi i Sverige många gånger har strejkat inom den statliga sektorn och att det stora arbetarpartiet, som suttit i maktställning i 48 av de senaste 57 åren minsann inte alltid företräder fackets intressen. Då backade de och menade att visst finns det motsättningar och att regeringsbeslut har dragits tillbaka eller bordlagts efter fackligt motstånd. Men till skillnad mot kapitalistiska länder så är motsättningarna inte antagonistiska och därför lättare att lösa.

En ärlig diskussion av detta slag är värt hundra gånger mer än högljutt medialt skyttegravskrig. Bokens bästa text är dock redaktören Kalle Holmqvists, som förtjänstfullt jämför med övriga Latinamerikanska länder t.ex. avseende aborträtt, terror mot journalister/fackligt aktiva samt förföljelse av homosexualitet. (Som en personlig betraktelse kan jag tillägga att jag under fem veckors resande på Kuba kände mig betydligt tryggare än på någon resa innan, eller efteråt – i anmärkningsvärd kontrast till den materiella fattigdomen. Däremot såg jag vid två tillfällen människor som sov på kartong – så visst finns det hemlösa även på Kuba.) KH skriver, avseende den pseudoliberala svenska debatten:

Jag kan ha full respekt för dessa fängslade [”politiska fångar”] om de drivs av en ärlig önskan att förändra sitt land till det bättre. Vad jag däremot har föga respekt för är de svenska folkpartister och andra professionella kubahatare, som tycker att Kuba är den värsta diktaturen på jorden på grund av de 70 samvetsfångarna, samtidigt som de inte har det minsta problem med att hylla mord av fackliga aktivister i Colombia, samarbeta med kuppmakare i Venezuela eller att stödja alla USA-vänliga hel- halvdiktaturer i tredje världen. Eller som tycker att USA har rätt att inskränka vilka demokratiska rättigheter som helst i något slags evigt pågående ”krig mot terrorismen” samitidigt som Kuba – ett av de länder i världen som drabbats hårdast av terroristbrott – inte får försvara sig på något sätt. […] Jag har ingen som helst lojalitet gentemot Kubas regering. Av den enkla anledningen att jag inte tycker man ska vara lojal mot några regeringar eller maktinstanser. Allting bör ifrågasättas och kritiseras och allt är det rätt att göra uppror mot. 

Den huvudsakliga poängen är att man inte bör hyckla. Om Kuba ska jämföras med en idealbild av ett socialistiskt samhälle, kommer revolutionen alltid att framstå som ett bedrövligt misslyckande. Det är inget fel på detta per se – men då ska också alla andra länder – inklusive våra flockledare inom EU och våra obskyra samarbetspartners – jämföras enligt samma måttstock, med ännu högre krav (då deras samhällssystem inte gjordes om i grunden för två generationer sedan). Ett annat nyttigt tankeexperiment är att tänka sig Kuba hade fortsatt utvecklas på samma väg som Filippinerna – en annan f.d. spansk koloni, som dock aldrig skakade av sig den amerikanska handen – och jämföra länderna idag med valfri måttstock: utbildningsnivå, sjukvård, ekonomiska indikatorer inklusive ojämlikhet, utlandsarbetare, våldsbrott, kidnappningar, tortyr, mord på fackliga/politiska ledare och journalister, kultur, utländskt ägande, korruption, prostitution/sexturism/pedofili, narkotika, etc. Jag råkar ha rest i bägge länder nyligen, och gör mig inga illusioner om endera – framför allt inte deras regeringar (varav den ena brukar populärt kallas ”regim”, men inte den andra). En jämförelse visar dock det kubanska samhällssystemet i ett helt annat ljus än en abstrakt liberal indignation kan ge oss.

Ps. Intressant anekdot:

Korda blev aldrig rik på sin bild och han sade uttryckligen att han inte hade några invändningar mot att den användes så länge det var i ett gott syfte. Däremot stämde han år 2000 spritföretaget Smirnoff när de lanserade en vodka med Kordas bild på flaskan. Smirnoff betalade 50 000 dollar till Korda, som skänkte bort pengarna till den kubanska sjukvården.

..

En reaktion på ”Kuba på riktigt (diverse förf.) [2007]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s