Katastrofdoktorn (Johan von Schreeb) [2013]

katastrofdoktorn

En läsvärd och utlämnande memoar, som jag mest uppskattar för de personliga och familjemässiga reflektionerna.

von Schreeb har en klar uppfattning om sitt arbete i fält och dess begränsningar:

Det är oavbrutet svåra dilemman som måste lösas, situationer som inte har acceptabla lösningar.

Mitt bidrag är inte empati utan mitt jobb.

Under de första dagarna är jag nöjd över att ha en så tydlig uppgift, inte bara för mig utan för alla som arbetar på fältsjukhuset. Men redan efter någon vecka, när det mest akuta är över, dyker det upp problem som hänger ihop med fattigdom. Vi syr ihop sår och fixar brutna lemmar. Men sedan då?

För att lyckas komma åt sjukdomen som sitter djupt i systemet krävs kunskap om historia, antropologi, sociologi och filosofi. [!]

Tyvärr (eller lyckligtvis?) håller han sig undan en politisk diskussion om fattigdom – vad som orsakar den, vilka som gynnas av den, vilka hinder som finns för fattigdomens ”utrotning”. Likaså lyser en diskussion om krigens roll i den misär han arbetar i, med sin frånvaro. Afghanistan,  Rwanda, Kambodja – det är svårt att komma på länder som är hårdare exploaterade och terroriserade i civilisationens namn. Det är delvis förståeligt med tanke på bokens personliga inriktning, men likväl får berättelsen slagsida; tänkte han inte på dessa frågor under alla år i fält? Endast skymtvis kan vi ana hans politiska fördomar och ståndpunkter, som när han kallar Mujahedin för ”frihetskrigare”, eller när han skriver Ondskan är kollektiv medan godheten är var och ens individuella beslut.” Därmed socialiserar han ”ondska” och liberaliserar ”godhet”, om man så vill; vilket får två spegelföljder. Dels att individer inte kan ställas till svars för sina onda handlingar, och dels att samhället inte har något ansvar för att mildra människors lidande och förbättra deras levnadsvillkor – utan att detta åligger civilsamhället (välgörenhet, volontärism, etc). Bägge leder till skrämmande slutsatser. Låt oss därför hoppas att det var en förhastad formulering. Likaså, är knappast en ”haverikommission” ett rimligt förslag för att läka Kambodjas sår – det var inte en båt som kapsejsade; det var ett högst medvetet kolonialkrig.
Farhågan innan jag läste boken, om att makten över liv och död skulle korrumpera och medföra hybris, insannas lyckligtvis inte. Som jag skrev är vS plågsamt medveten om sina begränsade, ofta stympande metoder, som plåster på gigantiska sår. Däremot saknas ofta ett genuint samspråk och förståelse för ”värdfolket”. Vilka är de, vad är deras historia, hur lever de, hur ser de på att någon reser ända från Sverige och opererar dem (jag menar inte nödvändigtvis att de skulle se det som något negativt)? Ibland anonymiseras de till en klagande, krävande massa (i exemplet, Afghanistan): ”Det är omöjligt att skilja de svartmuskiga männen åt. De ser likadana ut.” Hur ska denna klart rasistiska kommentar tolkas, annat än att han inte lärt sig att urskilja individer?
Nåväl, åter till arbetet. Paradoxerna flödar:
Men han blir inte nöjd av att bli friskförklarad, tvärtom. Irriterat fortsätter han att rabbla sina krämpor. Situationen är så bisarr och overklig att jag under en kort sekund ser mig själv som på film. Inget påminner om drömmarna jag haft om hur det skulle vara.
Och vår tids byråkratisering sprider sina tentakler ända till fältarbetet i världens hörn:
För när mottot att följa reglerna blir det som styr, och inte behoven hos de drabbade, är det lätt att ge upp ansvaret för sina handlingar.
Som sagt, det personliga. JvS låtsas inte vara någon hjälte.
Men jag kan inget om mod, vet inte var i kroppen det sitter och känner inte till hur man fyller på förrådet. Susanne däremot är modig. Hon ser Regis rakt i ögonen utan att flacka med blicken.
Och framförallt: oförenligheten med ett svenskt vardagsliv:
…hur soligt det var och hur skönt det var att bada i poolen. Det kan alla relatera till. Men vad för ord och tonfall ska jag använda för att beskriva hur det är att kapa armen på en minskadad flicka, bli bombad eller hur det känns att nästan törsta ihjäl? 
Men hur jag än anstränger mig mår jag illa av att klappa händerna och sjunga på kyrkans förskola.
Och visst känns det i hjärtat när han berättar om den inre tomheten, där känslorna borde sitta, när han nyss hemkommen från Rwanda omfamnar sonen.
JvS har en rebellisk sida, ett jävlaranamma som är välkommet:
Jag hittar en lucka i golvet som leder ner till en betongbunker. Försiktigt klättrar jag nerför den rostiga stegen. I bunkern förvarade Pol Pot en kappsäck med en miljon i dollarsedlar för oförutsedda utgifter. Moder Teresa, ”den levande ängeln” och mottagare av Nobels fredspris, gömde undan femtio gånger mer pengar till sig själv, fast inte i en grop i marken utan på ett bankkonto i New York.
Ett av de mest intressanta styckena i boken (det nedersta) återfinns i de sista sidorna. Absurda tanke – MSF ska effektiviseras! Som om det är ”effektivt” i första taget, att plåstra om bland de mänskliga spillror som kapitalismen lämnar efter sig.
MSF är ett barn av 68-rörelsen som tröttnat på tomt prat om solidaritet, och i stället valt att agera.
Men jag saknar ofta de kritiska rösterna och de visionära diskussionerna om MSF:s roll i en värld som snabbt förändras. Vad ska MSF göra? … Det blir istället mest presentationer om att hålla budget eller hur man ska nå mål som dominerar årsmötet. Sedan ska det röstas om en motion som föreslår att ett styrelseproffs ska ingå i styrelsen, en som kan hjälpa till att resultatoptimera. Men ingen kräver att personen ska ha fälterfarenhet och förståelse för patientens behov. Jag blir illamående när motionen röstas igenom, men trots allt är vi en handfull som röstar emot.

~~~~~~

Sammanfattningsvis är det en på många sätt klok och reflekterande bok, men många viktiga diskussioner uteblir. Vilket är synd, och onödigt. Om von Schreeb har modet att skriva så utlämnande om sig själv, och dessutom ”är ett barn av 68-rörelsen”, har han också modet att ta de diskussionerna också.
Krukenbergs operation

....

Annonser

~ av bookplanet på februari 19, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: