Oheligt krig (Loretta Napoleoni) [2003]

oheligt krig

Detta är en av ytterst få böcker på hemsidan som jag inte har läst ut. Jag tog mig till sid 257, och läste sedan epilog, referenser och ordförklaringar. I sådana fall brukar jag  förpassa boken till källaren, soporna, eller en annan (mindre jävlig) läsare. Men här har jag tillräckligt på fötterna för att uttala mig om några återkommande och systematiska felaktigheter i Napoleanis arbete, en intressant genomgång.

Napoleoni utger sig för att göra en ekonomisk analys av den globala terrorn (implicit och explicit består den enbart av ”islamistisk terror” – en guilt by association som hon hamrar hem i kort sagt varje kapitel), välsignat befriad från politiska bindningar.

Hon inleder med att förklara hur terrorekonomin i mångt och mycket är symbiotisk med (och ibland telning till) ”västekonomin”, använder omväxlande spegelbegreppen legitim och illegitim ekonomi (antiteser som kommit betydligt närmare varandra i vardagsspråket efter finanskrisen 2008-) men faller avslutningsvis in i den fåra som funnits utstakad åt henne av ännu större rasister än hon själv: det rör sig om en konflikt mellan olika oförenliga system. Andra liktänkande har redan visat konflikten ur ett kulturellt, sociologiskt, historiskt, moraliskt, …. perspektiv. LN:s bidrag är att visa att konflikten även finns på det ekonomiska – ”objektiva” – planet. Det är bekvämt för en akademiker att stå på pseudovetenskapens ostadiga pall och hävda sig; men då ska man beakta risken att den sparkas undan från ens fötter. Hennes historieskrivning och heltäckande ideologiska skygglappar är värda vår särskilda uppmärksamhet.

LN har en blind fläck, som stavas ”statsterrorism”. Definitionen är otvetydig, där terrorism innebär våld eller hot om våld, riktat mot civila, för att uppnå ekonomiska eller politiska mål. Det som skiljer är utövaren. Statsterrorism ställer till med långt fler dödsfall och invalida, långt mer förstörelse – av människor, natur och samhällen – och sorg, än de  terrorgrupper (de privata) som normalt associeras med terrorism. LN kan inte för sitt liv erkänna detta, utan tvingas till semantisk akrobatik av sällan skådat slag. Utan logiska skyddsnät, dessutom.

Så till exempel kan människan drista sig till att kalla Frankrikes våldsamma kolonialkrig i Indokina för motvåld ! (Orwell, hoppas att du ser det här:) Det visar sig att de nationalistiska rebellerna utsatte fransmännen för våld, och som en reaktion på det uppstod motvåldet. Samma kolonialpedagogik tillämpas när hon ingående beskriver hur USA rustat upp, utbildat, skott fötterna på de fascistiska dödspatrullerna i El Salvador, eller AUC i Colombia. När hon så vänder sitt blinda öga mot Sovjet blir det ”motsägelsefullt” hur Lenin kunde diktera en sovjetisk politik som sade sig söka fred, men samtidigt stöttar militant antikolonialism. Nationell självständighet får nämligen inte plats i våld-motvåld-doktrinen. LN konstaterar att den korrumperades med åren:

det blev snart uppenbart att motvåldsdoktrinens klarhet hade fördunklats utanför det kalla krigets ram så att den statsstödda terrorismen stod där utan ideologisk bas. [”Motvåld” med ideologisk bas är således inte bara helt ok, utan lyser av klarhet. LN nämner inget om det dubbelt, trippelt förkastliga i att ockupera ett annat land, plundra det och slakta dess invånare. Hon är å andra sidan ekonom.]

[Hon är helt enkelt en imperialistisk svärfarsdröm:] I sista hand säkrades västs ekonomiska intressen i u-länderna av det utländska stödet till väpnade eller upproriska grupper, till skada för lokalbefolkningen. [Om Indonesien, där över en miljon människor slaktades efter CIA:s militärkupp 1967:] …något måste göras för att försvara västs ekonomiska intressen… särskilt råolja.

I de fall ”vi” (jag skriver ironiska citat-tecken, därför att det är Napoleonis ord – det finns inget ”vi”) eller ”våra” länder i ”väst” har varit ”skyldiga” (ok, jag ska ”sluta”), är det genom vår godtrogna passivitet. Så beklagar hon sig utförligt i början av boken över USA:s oförmåga att undersöka saudierna närmre. ”Å, varför la vi inte till dem i vår terroristlista?”

Om man hade vetat svaren på sådana frågor [vem som stödde Ramzi Yousef, som bombade WTC 1993] och fått undersöka saudierna utan inskränkningar kunde attackerna den 11 september och det nuvarande hotet om internationell terror ha förhindrats. [Se på världen idag: övervakning intill molekylnivå (atomerna får vi ha ifred). Har ”hotet” (vad som nu menas) minskat?]

Vidare till de rena falsifikationerna: det första narkotikafinansierade kriget disloceras till år 1984 i Colombia. Britterna belägrade och bombade kinesiska hamnar i Opiumkrigen (det första 1839) och finansierade sin koloniala expansion med tvångsförsäljning av opium till den vilt protesterande kinesiske kejsaren. Någon klok person kan säkert hitta ännu tidigare historiska exempel. Men det är symptomatiskt för LN:s akademonarcissistiska (Orwell, är du kvar?) historieskrivning: ständigt ”nytt”, ständigt ”vändpunkter” och nya skeenden. I sin iver efter nyhetens behag hittar hon helt fantastiska termer som ”skalstater”: rena ekonomier utan politiska kännetecken:

Auktoritet kräver medborgarnas megivande, och detta är ett element som inte existerar i skalstatsmodellen. I skalstaterna har människorna inte någon politisk identitet. [Hon citerar en lista med nio kriterier för ”en modern stat” och placerar sedan Hamas bland skalstaterna. Ironin gick henne säkert förbi när Hamas vann valet i Gaza 2005.]

Det nya ingår dessutom i hotbilden: om det skedde en vändning ”nyss” och ”främlingarna” håller på att ta över, måste jag ju göra något nu. Om systemet har sett ut såhär i flera sekler kan jag ta det lite piano. Fler falsifikationer: LN påstår fräckt att USS Vincennes ”av misstag” sköt ner Iranian Air 665 i Persiska viken 1988 (290 civila dog). Det är omöjligt att den mest avancerade flottan i världen misstar en enorm Boeing – vars radio de avlyssnar – för ett krigsplan. Det var en instruktion till Khomeini att avsluta kriget mot Irak. Fler: Kuba vände sig inte ”direkt” till Sovjet-unionen efter revolutionen, utan först 1961-62 i samband med amerikanska handelssanktioner (och förstås missilkrisen). Ytterligare fel: det amerikanska stödet (via pakistanska ISI) till mujaheddin föregick den sovjetiska invasionen med ett halvår – med det explicita målet att dra in Sovjet. Vidare. Jag vill inte i detalj gå in på hennes absurda skildringar av Israel-Palestina-konflikten och ”fredsprocessen”, men hon är uppenbart okunnig när hon inte ens har fattat att bägge intifadorna var reaktioner på PLO:s enorma korruption (Israel placerade dem i princip i maktpositioner för att kunna dra sig tillbaka); låt det räcka med ett citat:

Inte heller Arafat var okänslig för israeliska nådebevis.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Med tanke på bokens timing (2003) och dess ensidiga vinkling av ‘islamistisk terror’ misstänker jag att den öppnat många dörrar för författarinnan, som varit opportun och ridit den islamofobiska våg som präglat världen efter Sovjets fall. Alla obligata karakteristika finns på plats: 1. det allt överhängande hotet (Islam tar över!) – även om det modernaste hotet idag, det demografiska, fattas i hennes text från 2003, 2. homogenisering av islamisterna (de främmande) till en grupp med gemensamma attribut och intressen, samt 3. en spegelvänd homogenisering av ”oss” (väst), vilket 4. möjliggör en bipolär konfliktskildring a là Huntington, men med LN:s ord:

en kollision mellan två ekonomiska system, ett dominerande och ett underordnat. Detta är roten till konflikten mellan den islamistiska terrorn och väst. [Min markering.]

Uppmärksamma läsare noterar förstås det uppenbart rasistiska i denna historieskildring. Rasism är basen som hon lagar soppan på, buljongen om man så vill. Hon kryddar historien med associationer (”islamistisk terror”, ”islams korståg”, ”islams finansiella kolonisation” (namnet på det kapitel där jag tvangs sluta)), historieförfalskning, och en rejäl dos akademisk narcissism. Hon skriver om IRA och FARC, utan att hänfalla till att kalla det ”katolsk terror” eller ”kristen terror” – men vi kan göra tankeexperimentet: vem skulle acceptera de begreppen? Nåväl, jag avslutar som Napoleoni själv avslutar boken; med en parafrasering av en SD-pamflett:

Detta är ekonomiska frågor, men de berör individuell och kollektiv självdisciplin och beredvillighet att fatta svåra beslut. [?] Liknande svåra beslut har krävts av oss förr, i krigstid. [?] Hotet mot oss nu är mer diffust, men följderna av passivitet kan bli mer ödesdigra och mer världsomspännande än vid någon annan tidpunkt i vår historia. [Min kursiv.]

Kort sagt är ‘Oheligt krig’ inget hafsverk, som kan beskyllas för att vara slarvigt och ogenomtänkt skriven – jag instämmer i att NL gör en systematisk analys. Men eftersom premisserna är så skeva, fördomsfulla och på alla sätt tvivelaktiga, rasar bygget. Om någon skulle anklaga mig för antingen ohederlighet eller dumhet skulle jag välja det senare, men jag ska inte tala för Napoleoni – hon får välja själv.

~~~~~~~~

Ps. För min del blir jag mycket tveksam till Björn Kumm när jag läser hans lovprisande förord – men kan bara hoppas på att han inte hade läst ‘Oheligt krig’ då han skrev det. Vi får se, har beställt hem hans memoarer (‘Uppdrag världen’) och ‘Tito’ står också på tur.

Jag ska inte vara otacksam mot LN. Detta stycke var intressant:

När republikerna Kazakstan, Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan motvilligt beviljades självständighet av Moskvaregeringen 1991 spelade ISI en nyckelroll med sitt stöd åt de islamistiska väpnade rebeller som destabiliserade dem.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s