Av nyfikenhet öppnade jag dörren i muren – Reportage 1960-1990 (Sven Lindqvist) [1990]

av nyfikenhetEn brokig och mångskiftande samling av Lindqvists texter, som redan är brokiga i och för sig. Som Stefan Jonsson skriver i förordet till Utrota varenda jävel:

Lindqvists essäer äger något i litterära sammanhang så ovanligt som andning. De pumpar, pulserar, drar sig samman, klättrar ner i jagets brunn, återger drömmar och barndomsminnen, sträcker sedan ut sig på världsresor, strävar i nästa stund uppåt mot glömda volymer på bibliotekens översta hyllor, och utvidgar på så vis jagets, kroppens, kunskapens och samhällets gränser tills de brister.

Än besöker han ett avlägset kooperativ på landsbygden, än hudflänger han Konstbiblioteket (som han dessförinnan aldrig besökt!) för att de inte längre tillåter hemlån, än granskar han fabrikernas produktionstabeller, än har han moralfilosofiska monologer, och än levandegör han det förflutna med sin typiska stil, sin historiska diktning. Som vanligt uttrycker han sig med benhård säkerhet, speciellt framträdande i texterna om Kina. Det är dubbelt; å ena sidan ger hans säkerhet och bristen på vetenskaplig korrekthetsbehov texterna deras definitivitet och skönlitterära kvalitet. Å andra sidan blir det närmast komiskt när Lindqvist anklagar en annan reseskildrare, Artur Lundkvist (som också har rest i Sahara-regionen) för att ha förvanskat verkligheten och tagit sig väl stora friheter för att anpassa den till sina texter – jag är, full av beundran som jag är för Lindqvists arbete, inte säker på att hans egna texter skulle hålla för en sådan granskning. De tvärsäkra vändningarna, de rappa slutsatserna, den kraftfulla och enkelriktade underström som obönhörligt för läsaren framåt i hans bästa böcker (Utrota… och Nu dog du, som på engelska har den mycket bättre titeln A history of bombing); kort sagt, det som trollbinder oss, kan också vändas till svagheter vid en skärskådning med krav på objektiv korrekthet och öppnande för alternativa tolkningar. (Det blir mycket dialektik i den här recensionen; mycket ”å ena sidan… å andra sidan…”, mycket ‘intellectual see-saw’-ing, som Rosa Luxemburg (nästan) skrev. Hu, vilken mening.) Men nog om hans stil.

Jag levde inte på 60-talet. Jag lever knappt nu. Min poäng är, att jag inte är tillräckligt insatt i Kinas moderna ekonomiska och politiska historia, för att kunna hantera och kritisera hans granskningar av det kinesiska samhället. Samtidigt är jag obenägen att låta Lindqvist vara min läromästare, särskilt som hans egen ambivalens framträder tydligt i/är en omistlig del av/ texterna. Med brasklapparna på plats, kan vi börja titta på texterna. SL har en hel serie texter (utgör boken Kina nu) som ger mycket mer än ögonblicksbilder av Kina, och som dessutom sagts, återspeglar hans egen utveckling.

Lika sällsynt som religionen är i Kina, lika omöjlig att undkomma är den i Indien. […] Genom intensiva propagandakampanjer och kontroll av de religiösa institutionernas ekonomiska underlag har kineserna eliminerat religionen, inte som kult men som social maktfaktor. Kvarstående semireligiösa behov kanaliseras mot Mao och Partiet…

Kulturrevolutionen, betraktad 1980; föregående stycke handlar om hur Kina åter är inne i en period av reformer och ”öppenhet” (politisk såväl som ekonomisk; utländskt kapital och Coca-Cola strömmar in i landet):

Men vi andra måste ju fråga oss vad som blivit av de värden som kulturrevolutionen stod för. Den var ju inte bara våld och förnedring. Där  fanns också viljan att lita till egna krafter. Jämlikhetssträvandena. Kampen mot byråkrati och elitvälde. Utbildningens demokratisering. Arbetarmakten i fabrikerna. Rätten att göra uppror. Vad är kvar i dag av allt detta som en gång kom kulturrevolutionen att gå som en elektrisk stöt genom världen?

De materiella framgångarna uppfyller – som sig bör – en viktig del av analyserna:

Kina producerar idag [1985], per invånare räknat, mer än dubbelt så mycket spannmål som Indien och har för första gången i folkrepublikens historia blivit nettoexportör av livsmedel.

Kommunreform tidigt 60-tal; innebär (vad jag förstår) en plan för industrialisering av landsbygden, med decentralisering och tendenser till kooperativism. SL mycket kritisk initialt, klandrar reformen för svältåren 1962-63. Återvänder knappt 20 år senare, har då en helt annan uppfattning. Industrierna är primitiva, men:

Det är mest ungdomar som arbetar i industrin – samma ungdomar som i andra u-länder flyttar bort från landsbygden och slåss om jobben i de överfyllda städernas slum.

[och]

Maos sätt att förnya socialismen fick sina största återverkningar i väst. Proteströrelser och studentrevolter växte i kulturrevolutionens spår och radikaliserade en hel generation… Dengs politik däremot ligger i linje med vad oppositionen i öststaterna länge har krävt. Deng genomförde den ekonomiska politik som Dubček var på’väg emot under Pragvåren 1968… Kina är fortfarande ensamt om att erbjuda en modell för landsbygdens industrialisering. Var annars drar bönderna sig själva upp ur fattigdomen genom att starta och driva egna industrier… Det är ett föredöme. Kanske kan det rent av kallas en ny socialism?

En ful ådra av post-modernistiskt, romantiskt nonsens sticker fram ibland. Här ett försök till skildring av kinesiskt vardagsliv (i jämförelse med japanskt), där han menar att Kinas anrika historia lyser igenom i vardagen:

Eller i trängseln på bussen när man betraktar en arbeterskas hand: den följer ännu det klassiska dramats rörelseregler.

SL är övertygad om behovet av kapitalistiska incentiv i en socialistisk ekonomi; menar att personlig förtjänst är det som driver människor att anstränga sig extra, emedan fast lön passiviserar och får människor att gå på sparlåga. Han exemplifierar med taxi- och ricksha-förare som målar och rustar upp sina fordon när de tillåts bedriva privat verksamhet. Möjligen har han rätt i det korta loppet, såsom människor fostras i vår värld – men jag håller inte med om att personlig profit är det enda som kan befria människans kreativitet och driva henne att göra sitt yttersta. SL betraktar med förtjusning Ungerns marknadssocialism (vars prototyp skisserades Pragvåren -68), som han menar senare emulerades i Kina och låg till grund för Gorbatjevs perestrojka. Han är skeptisk till statens förmåga att reglera ekonomin, ser en inneboende konflikt gentemot människans lathet och girighet:

Myndigheterna övergår då [istället för detaljplaner] till mera allmänna direktiv och formulerar planmålen i pengar. Men därigenom uppmuntrar de företagen att använda så mycket arbetskraft och insatsvaror som möjligt för att på det sättet göra varorna dyrare och planmålen lättare att uppnå. Och bristen förvärras ytterligare… När myndigheterna kontrar med en ny plan, kostnadssänkningsplanen, visar det sig att enklaste sättet att minska kostnaderna är att sänka kvaliteten och skära ned sortimentet – vilket återigen förvärrar bristen…

Vidare, till Peru 1972, där han besöker lantägaren Pablo Landa. I sin hand håller han en ”nordamerikansk” avhandling om en konflikt mellan denne Landa och lokal ursprungsbefolkning som gör anspråk på historisk rätt till marken. Han inleder neutralt, låter rapporten stå mot Landos ord, men ju längre texten löper, desto klarare kristalliseras Lindqvists ståndpunkt:

Jag ville se honom i ögonen medan jag höll upp den där undersökningen som en spegel framför hans ansikte… Å ena sidan var han som världsman med vidsträckta intressen benägen att bagatellisera hela historien… Å andra sidan var han en djupt förorättad människa, bedragen av en skara indianer… Därför försökte han samtidigt visa mig sitt hus som den enkle mannens boning – de nötta möblerna, de små rummen… Det var inte lätt att förena dessa olika roller till en gestalt. Å ena sidan ville han betona att både han och hans far alltid varit humana män som inte tillgripit hundpiskan, indianpiskan. Å andra sidan kunde han inte låta bli att visa den, den hängde bakkom en dörr på kontoret, flätad av läderremmar, krönt av ett hundhuvud i silver… Där stod han framför mig, det odjur som bönderna i Tingo hade kämpat med.

En del intervjuer blir väldigt krystade, som när han försöker pressa fabrikschefer på deras motsägelsefulla ståndpunkter innan och efter rensningar och ”omorganisationer” – men han är medveten om deras prekära situation och tungbundenhet. Svar som detta är inte ovanliga:

– På den punkten anser jag att jag var under inflytande av Gänget.

I en rörande och väldigt fint skriven text får vi ta del av en dialog med en kinesisk vän som sträcker sig nästan 20 år i tiden. Deras olika ståndpunkter kolliderar, vännen utbrister:

Du tror att man kan berätta vad man sett och hört, utan hänsyn till vilken klass som kommer att vinna eller förlora på det. Vilken illusion! Om vi inte medvetet gör oss till socialismens lydiga verktyg blir vi omedvetet imperialismens springande hundar. [Där och då vänder sig SL starkt emot vännens till synes intoleranta syn.] Hela min andliga organism gör uppror mot denna lära: att respekt för fakta och respekt för andras övertygelse är en tankens ohyra som bör brännas bort ur mänskosjälen. [20 år senare medger SL att han hade rätt; ”Jag insåg inte hur klass- och kulturbunden min uppfattning om verkligheten var… [jag] häpnar över min okunnighet, men framför allt över min självsäkerhet.”]

Till Lindqvists stora heder ska sägas att han är ärlig med sitt vacklande, sin osäkerhet. Genom att granska sig själv speglar han omvärlden åt läsaren (och blir i allra högsta grad ”febertermometern”; se nedan). Någon godtrogen idealist är han inte, inte ens gentemot ett Kina som uppenbarligen fängslat honom och som han format starka band till:

Människor som inte hade legitima arbetsangelägenheter att diskutera besökte inte varandra, gamla vänner och grannar undvek varandra. Vad kunde man bjuda på om det kom främmande? Varmt vatten. Vad kunde man tala om? Svältbölden under plåstret på halsen, de hungersvullna benen, sonen som vid ett års ålder varken kunde sitta eller säga ”mamma”? … Jag har aldrig upplevt en mera total ensamhet.

Han lär sig av sin tidigare trångsyn, och manar läsaren till tolerans:

Vi måste akta oss för att begå samma misstag. Vi får inte se Kina som ett större och mera efterblivet Sverige, som ännu inte kommit i åtnjutande av demokratins välsignelse. [Som Kinas ledare gör när de beskriver det egna landet som en sund oas i en förkastlig omvärld.]

Stig Hansén och Clas Thor, som intervjuar Lindqvist i bokens avslutande del, lär mig om Strindberg som reseskildrare; här om hans Bland franska bönder:

(”Då ser man så mycket, man inser hur väldigt nernött man blir i sin vanliga miljö där ögat stöter bort nästan allt för att det är så välkänt.”) Man bör också tidigt försöka beskriva för sig själv hur det luktar innan man hunnit vänja sig vid lukten. Viktigt är även att iaktta sig själv ”därför att man är den febertermometer som sticks in i verklighetens röv; i förändringarna inom sig kan man avläsa något om den verklighet man befinner sig i”.

Mycket intressanta ord, från en mästerlig författare:

Ska det synas i reportage vad man själv tycker?

– Ja, reportern ska vara närvarande med hela sin person, inklusive känslor och värderingar. Reportaget ska visa hur hon handskas med dessa känslor och värderingar när hon upptäcker nya fakta och drar sina slutsatser. Hela processen ska vara så öppen som möjligt, så öppen som kravet på koncentration tillåter.

Hur har ditt skrivande formats?

– Av att jag suttit vid bordet och skrivit i hela mitt liv, i stort sett varje morgon, och hela tiden lyssnat på språket och lärt av de misstag jag gjort och lärt av andra. När jag skriver ut ett reportage har jag också som regel att aldrig skriva något utan att ha en bestämd människa framför mig. De flesta fel med texter, som att man blir för abstrakt, långrandig, livlös eller trist, beror på att man inte har kontankt med en människa vars uppmärksamhet det gäller att hålla. Jag börjar alltid arbetsdagen med att sätta någon jag känner väldigt väl framför skrivmaskinen. Går det inte bra beror det kanske på att det är fel person. Då byter jag. Ofta skriver jag samma sak i flera versioner, till olika människor. Slutresultatet är en sammangjutning av de olika versionerna.

Som anekdot: obarmhärtig mot hinduismen:

Små barn härinne [i Benares’ gränder] har ännu kloka ögon. Men någon gång vid puberteten har den andliga ämnesomsättningen fullbordats, hinduhinnan [!] har dragits för deras ögon och man vet att med denna människa kan man inte längre göra sig förstådd. [!!]

Advertisements

~ av bookplanet på mars 21, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: