En annan sida av Stieg Larsson (Daniel Poohl, red.) [2011]

 

larsson expo

Två saker: dels är Stieg Larsson så nischad mot organiserad högerextremism, att han inte befattar sig med andra influenser (främst socioekonomiska) och dels skulle han behövt en strikt redaktör eller en god vän – texterna rymmer många slarvfel och slarviga tankar; som när SL själv homogeniserar stora grupper (ibland invandrare/svenskar, oftare subgrupper som kurdiska män, invandrarungdomar, etc) eller pratar om våld mot kvinnor som yttring för männens kontrollbehov (dåligt ordval när det i själva verket handlar om sociala maktställningar).

Låt mig belysa. Den första texten skildrar Oklahoma-bombningen april 1995, genom att betona de aspekter som stämmer överens med etablerade högerextrema organisationer och deras ideologi (t.ex. Turner diaries), men nämner inte att ett explicit motiv till terrorattacken var att FBI två år tidigare hade attackerat frikyrkan i Waco och orsakat över 80 civila dödsfall – eller att gärningsmannen McVeigh var en veteran från gulfkriget. Av sin ofullständiga och skeva analys drar Larsson slutsatsen att

Till slut kommer en Oklahomamassaker att inträffa även i Sverige. Alla ingredienser finns redan här: hatet, fanatismen, våldsantiken och sektmentaliteten.

På samma sätt betonar han i sina beskrivningar av SD den konspirationsteoretiska delen (fosterlandet har blivit utsålt till den judiska konspirationen/kulturmarxismen, etc.) och missar därmed missnöjesaspekten, som t.o.m. kan vara sakligt korrekt: klassklyftorna ökar, demokratiskt inflytande minskar, välfärden försämras, politikerna är alltmer flagrant representativa för stora ekonomiska intressen och inte vanliga människor. Åtminstone i denna samling framträder ingenstans denna fundamentala socioekonomiska kontext, ur vilken SD drar de flesta av sina väljare.

Ibland begår han regelrätta tankevurpor, som när han (genom den han intervjuar) uppmanar etablerade partier och höga politiker i Sverige att ”ta diskussionen” och öppet kritisera rasismen i Danmark. Sommaren efter att han skrev de raderna, lydde dåvarande folkpartistiska partiledaren Leijonborg hans uppmaning, och ”tog diskussionen” i en livesänd debatt med Kjaersgaard. Ingen vettig människa anser att något gott kom ur detta jippo, som markerade Folkpartiets högerextrema svängning (det var i Almedalen efter debatten som de framförde förslagen om språktest och började profilera sig på kulturella skillnader och invandrar-anpassning). Men det är symptomatiskt för politiskt naiva att vädja till ledarna, ständigt bli besvikna och lika ständigt börja hoppas på nytt såfort nästa ledare presenterar sig.

Som sagt, han är nischad, men i sin nisch är han klarspråkig och säker. Det är tacksam läsning:

Sverigedemokraterna är ett rasistiskt, konspirationsteoretiskt och antidemokratiskt parti. Det finns inget som heter ”demokratisk rasism”… 

Bokens starkaste text är i mitt tycke den om hyckleriet kring mordet på Fadime Sahindal. Han juxtaposerar (det är banne mig bästa metoden) mordet på FS med mordet på 22-åriga Melissa Nordell i Åkersberga (gärningsmannen f.d. Hells Angels-medlem), för att belysa diskrepansen i debatten kring de bägge:

Kvinnan misshandlas grovt i flera timmar. Hon torteras bland annat med en elpistol och utsätts för upprepade sexuella övergrepp. Slutligen kvävs hon till döds. Obduktionen vittnar om att hon gjort förtvivlat motstånd. […] Två månader senare skedde mordet på Fadime… men fokus för artiklar och upprörda känslor skiljer sig i de två fallen dramatiskt från varandra. [Mordet på MN beskrivs ”nästan som kittlande underhållning”…] I den jämförelsen är beskrivningen av Fadime strikt – nästan kysk. Mordet skildras som en ideologisk eller religiös handling och följer inte kriminaljournalistikens traditionella mönster.

Ena mordet blir till försäljningssiffror för kvällspressen, det andra ”kastar sin skugga över valdebatten” (SL menar att mordet ledde till förslagen på språktester, etc. – det är långsökt och influenserna från grannländerna och efterdyningarna av 9/11 är  troligen betydligt viktigare). Han beklagar också att inget parti driver frågan om våld mot kvinnor som ett problem i Sverige (oavsett gärningsmannens etnicitet), trots de skrämmande siffrorna.

Däremot finns knappt någon tillgänglig text författad av någon svensk samhällsdebattör där skribenten försöker förklara mordet på Melissa ur ett svenskt kulturantropologiskt eller bredare kulturellt perspektiv. Sådana resonemang är exklusivt förbehållna ”invandrare”, ”kurder” eller ”muslimer” som kan studeras i relation till den svenska kulturen.

Skarp och talande observation:

Det märkliga är att även sedan Fadime fått ett efternamn s har ett mönster uppstått i media. I alla texter som handlar om hennes liv, tankar, känslor och person har hon förblivit Fadime… Hundar har bara ett namn. Människor har två namn… Ingen redigerare skulle ens komma på den befängda tanken att sätta ett löp med texten Mordet på Björn när Björn Söderberg åsyftas. När offret är en kvinna är dock regeln att endast förnamnet används. Där finns Helén i Höör, Nathalie i Sundsvall, Melissa i Åkersberga…

SL nyanserar bilden av offret Fadime, som stod upp mot sin familj (polisanmälde fadern, berättade öppet om hotbilden i media) och var aktiv i SSU, där hon bl.a. drev frågor om våld mot kvinnor. Citat Lise Bergh:

Fadime pekade på en rad problem utöver kultur och tradition. Vikten av integration, de svenska myndigheternas bristande kunskap om de här frågorna, brist på skydd i akuta situationer…

Den avslutande texten är ett resereportage från Transsibiriska järnvägen 1987 (Moskva till Beijing). Med skarp blick och mycket humor är den förvånansvärt bra.

Kort sagt, en ojämn samling texter, om helt olika frågor. En vettig röst, som hade kunnat spela en viktig roll i de svenska debatterna om rasism. Inte minst som internationellt framgångsrik skönlitterär författare (även om han skrev deckare, som jag aldrig kommer att läsa).

Anekdotiska citat:

  • Jag minns själv hur klasskompisar pratade om Ultima Thule som något tufft rockband – och äcklas av det såhär i efterhand. När vit makt-musiken slog igenom 1993 löstes finansieringen. CD-försäljningen blev en lukrativ inkomstkälla…
  • Dagens judehatare är betydligt fler. Den antisemitiska propagandan är inte längre begränsad till små rännilar från isolerade pennor. I stort sett varje land i Europa, inte minst de skandinaviska länderna, håller sig idag med ett flertal välorganiserade antisemitiska hatgrupper med förbluffande stora ekonomiska resurser.
  • I nazitidningarna har begreppet ”jude” ersatts med kodord som ”kosmopolit”, ”monopolkapitalist” och sionist”. De invigda vet precis vad som avses.
  • [Om SD:s interna schism i samband med framgångarna:] Bunkermaffian tar gärna åt sig av äran av fjolårets framgång i valet. I själva verket svarar nykomlingarna för lejonparten av medvinden. När partiet började växa kom nya medlemmar in som till stor del saknar belastning i den traditionella ”nationella” rörelsen och som inte har ett förflutet i någon obskyr sekt.
  • Splittringen ledde till att SD-toppar hoppade av och bildade nationaldemokraterna 2001. Partiet gick under när ledaren Tor Paulsson misshandlade sin sambo (som hade figurerat i propagandafilmer mot kvinnovåld).
Annonser

~ av bookplanet på mars 25, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: