En älskares dagbok (Sven Lindqvist) [1981]

en älskares dagbokHan gör verkligen saker och ting grundligt, den där Lindqvist. Här skärskådar han sitt unga jag genom 30 år gamla dagböcker och brev, vederlägger ynglingens lögnaktiga hållning gentemot kvinnor och kärleken. Fram träder bilden av en innerstadsunge, ett böckernas barn och senare poetaspirant, vars tidiga tonårsideal han fick som piccolo på Grand Hotel. Där beundrade han de ”multinationella männen” – deras rikedom och makt, hur de ständigt hade vackra kvinnor vid sina sida, ja t.o.m. hur de körde med honom. Det är förklaringen till den högmodiga attityden, när ynglingen SL skriver om hur lätt han kan få den ena och den andra flickan. Och så plötsligt, genom tidsrymden, kommer den äldre SL, och berättar hänsynslöst hur det faktiskt låg till – att flickorna knappast ens var intresserade. Det är grymt, och rent instinktivt vill man försvara den stackars ungen och hans lögner, bara för att inte han ska krossas – tills man påminner sig om att de är en och samma person. Ganska snart blir SL förälskad i Cecilia, unilateralt som man säger nuförtiden. Genom sin envishet, genom att finnas till hands, och inte minst genom sin språkliga förmåga (Om jag kommer att lyckas, så är det mina brev som har lyckats åt mig.) vinner han sakta hennes kärlek. (Men det är aldrig enkelt; när de väl är tillsammans går det inte vägen. SL har av en läkare fått veta att hans impotensproblem är baksidan av hans ”intellektualitet” – en förklaringsmodell som han själv internaliserar. Vilket fruktansvärt sätt att använda sin auktoritet, att krossa en yngling på det viset.) Det är rörande, hur de dagligen skriver brev till varandra. Ett helt annat slags relationer (fick även min romantiska ton att vibrera, så att jag producerade ett långt email till min käraste). Att behöva tänka efter, sätta ord på flyktiga tankar och känslor – det tilltalar mig – men det känns som ett annat liv.

~~~~ 

SL hinner som vanligt göra en hel del skarpsynta observationer. Bl.a. om kvinnoidealet, som under krigsåren utgjordes av den ”robusta”, bredaxlade, goda kvinnan som var beredd att hugga i under mannens frånvaro – kontrasterad mot den förföriska, sexuellt attraktiva kvinnan, mansslukerskan och fördärverskan. Men i efterkrigstiden uppstod mellan dessa antiteser en good-bad-kvinna som kombinerar de bägge stereotyperna:

…visar det sig att hon hela tiden varit en annan än alla trott. Omständigheterna var missvisande, misstankarna ogrundade – hon är i själva verket, när bara Den Rätte kommer, en mycket präktig flicka som förutom sexualitetens eggelser även kan erbjuda den trogna kärlekens varaktighet och trygghet.

Psykodynamiskt präglad tolkning:

Om den kampen fått föras till slut skulle vi kanske ha lärt oss förstå varandra. Men hon dog innan jag hunnit frigöra mig från henne. Jag blev kvar med en tolvårings upproriska hat, färdigt att riktas mot varje kvinna som skulle kunna få en mors makt att hindra mig.

Kärlekens språk?

Det var ett spel, jag kunde spela det. Men jag kände mig äcklad och svekfull. Det var inte bara Emmeli jag svek. Jag svek kärlekens språk genom att använda det utan känsla, utan sanning.

Han servar ständigt åt sig själv, och smashar hem returen. Här bokens fullträff:

Och varför skulle hon välja mellan Cess och Ci… Varför skulle hon tvingas välja mellan vilka vansinniga alternativ jag än behagar slänga åt henne?

Här kom det, äntligen! Det här är första och enda gången under hela sommaren som dagbokens egocentricitet bryts igenom av den plötsliga insikten att det är en annan människa jag har att göra med!   

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s