Den goda fröken och huset (Halldór Laxness) [1933]



laxness fröken

Anständighetens falska, präktiga moralism: svekfull mot livets glädjeämnen, lögnaktig mot medmänniskorna. Känslor och impulser förtrycks. Oacceptabla sanningar förljugs. Allt för att hålla fasaden. Laxness visar dubbelmoralen genom att jämföra systrarna och prostdöttrarna Thurid och Rannveigs livsöden. I de sista styckena benämner han dem med deras riktiga namn: Anständighet och Skröplighet. Vad är den egentliga skillnaden i deras leverne? Den ena är en from och sedlig stackare, som inte kan spelets regler, och hennes fasad rämnar; hon faller (som Dostojevskij alltid beskrev sina fallna kvinnor). Därmed brännmärks hon, straffas och isoleras. Hennes familj tar till och med hennes oäkte son ifrån henne och skickar honom till Köpenhamn, som om det vore den mest naturliga sak i världen – hela maskineriet rullar igång friktionsfritt och mjukt, av allt att döma inte för första gången.

Vi får aldrig veta vad som egentligen händer Rannveig. Även berättarens mun är förseglad av anständighet, och berättelsen utspelar sig allt som oftast i skvallerzonen. Men när hennes brev från Köpenhamn blir allt glesare, och till slut upphör, är det inte svårt att lägga ihop två och två. Hellre än att riskera skandal sprider familjen ryktet att hon är inlagd på sjukhus och att det är fara för hennes liv. När hon återvänder från resan är hon förändrad – hon gråter ständigt, hälsar knappt på grannarna, och nya rykten sprids. Några försök att rädda hennes anseende med nya giftermål går i stöpet. Hon är fallen, och hennes barn möter ingen nåd heller.

Och fröken Rannveig lärde känna världen bättre och bättre, alldenstund barnen till de fattiga kvinnorna som hon hade gett så många gåvor kallade hennes ögonsten för oäkting och kastade smuts på henne.

Boken är en skrämmande lektion i socialpsykologi, där allt dubbelspel och hyckleri sker i sanningens namn och all brutalitet Rannveig utsätts för sker i de kristna värderingarnas namn. Således förblir den bestialiska moralism som drabbar människoliv värre än sjukdomar och svält maskerad – människor krossas, men fasaden håller.

Jón Sigurdsson – 17:e juni 1944
Advertisements

~ av bookplanet på april 18, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: