Piplekaren (Halldór K Laxness) [1955]

piplekaren

En samling tidiga noveller. Den första berättelsen heter ”Uppenbarelse i djupet”, en underbart ironisk text som handlar om en ung mans förälskelse i grannflickan mittemot. Ett helt kärleksliv utspelar sig med hemligt språk i form blickar som aldrig möts, misstolkade gester, lampor som tänds, fönster som stängs – allt i ynglingens huvud. Han är nämligen så präktig, och så gentlemannamässig att han aldrig skulle komma på tanken att titta flickan i ögonen, ännu mindre säga något till henne. Han blir förstås vansinnigt svartsjuk när hans kompis ”juden” vinkar till henne, och hon ”låter förföra sig” genom att vinka tillbaka. Han straffar henne genom att slänga med möblerna hemma hos sig:

Men jag förlåter henne aldrig. Och för att hon ska bli varse hur jag känner mig inombords stöter jag emot stolarna, så att de välter överända, och kör armbågen med flit i en av de där blompottorna som jag hatar, så att den går i kras mot golvet med ett brak som av en tågkollision. Och när hon börjar titta efter vad som står på på andra sidan gatan, går jag rakt fram till fönstret och smäller igen fönsterluckorna inifrån till tecken på att jag inte befattar mig med gatflickor. [!!!]

Och mycket riktigt – dagen därpå lyckas han tolka in ånger och skuld i hennes sätt att stå på balkongen – allt utan att de har utbytt en blick! Suverän ironi om en ung mans lättsårade högmod – det är inte utan att man känner sig själv träffad ibland. Här finns också oförglömliga meningar som:

Hon tror att hon har en ovanlig röst, men när man hör efter bättre liknar den snarast en potatisskalningsmaskin.

Eftersom jag inte finns till, så kan det inte göra någonting om jag börjar vissla lite grann, tänkte jag och satte mig borta i hörnet och visslade tills jag blev så torr om läpparna att jag tappade melodin. På kvällen satte hon sig hos sin mor med en gitarr och tog till att sjunga. Jaså jaha, tänkte jag – tog hatt och käpp, släckte ljuset och gick ut i ilska.

Den andra historien (”Två flickor”) handlar om tonårig bubblande, otyglig kärlek på Atlantseglats. Tilltalade mig inte lika mycket. Så kommer vi till ”Piplekaren”, en outgrundlig färöing som plötsligt dyker upp i huvudpersonens liv när denne ska ta eftermiddagskaffet till slåtterfolket på fälten. Berättelsen är drömlikt absurd och genomsyras av paranoia: Piplekaren har en vidbrättad hatt och solglasögon så att man aldrig riktigt ser hans ansikte, hans minspel och kommentarer är säregna (”Mitt ändamål är fagert.” är hans enda kommentar efter att ha svept i sig allt kaffe ur termosen), liksom hans flödande språk som trollbinder lyssnaren. Till och med hans vita häst beter sig underligt, som om det fanns dubbelmotiv bakom varje rörelse. Det förblir oklart vad Piplekaren är och vad han vill pojken, särskilt som han inte verkar vara av denna värld. Det får mig att tänka: är det metaforiskt? ska det symbolisera ett trauma, ett övergrepp av något slag? eller bara skenande fantasi hos ett ensligt barn? Pojken känner djup ånger över att ha svikit slåtterfolket – vi lämnas i ovisshet.

Nästa korta text, ”Min vän”, är intetsägande. Men så är vi plötsligt vid samlingens längsta novell: ”Temudjin vänder hemåt”. En åldrande Djingis Khan, som lagt en femtedel av jorden under sina fötter, drabbas av åldersskräck, och kallar till sig ”gråhårsmannen” (vilka ord!!) Sing-Sing Ho för att bryta åldrandets förbannelse. Denne talar naturligtvis kryptiskt om för den store ledaren att detta inte är möjligt, men de bibliska anspelningarna (eller är det bara tao?) är desto mer överraskande (”Den som litar på sina härars styrka skall inte segra. Det mjuka segrar över det hårda, det starka faller för det svaga.” – ‘Blessed are the meek, for they shall inherit the earth’.). När bägge vet att Khanen är döende, yttrar Sing-Sing Ho följande:

Sing-Sing Ho, äldst och fattigast av alla bergens vildar, kom till konung Temudjin långväga ifrån för att bringa honom bud från det Ena, och har nu följt dig en tid. Men snart skiljas vägarna för världens herre och bergens fattigaste vilde. Har du något osagt till mig innan vi skiljas? [Har du något osagt? Oslagbar avskedsreplik.]

De därpå följande (”Indialand”, ”Voluspa på hebreiska”) är åter för kryptiska för mig. Men så kommer vi till en berättelse som jag förstår. Ren och skär satir, i bästa Twain-anda. ”Italienska luftflottans nederlag i Reykjavik” (skriven 1934-35) är ett paradnummer, en uppvisning. Laxness låter fascisternas general och officerare besöka Island, ett land utan militär och därmed utan respekt för uniformer eller rang.

Detta är självaste fascisterna, öknens älskare, och du lägger också snart märke till hur högtidlig och viktig deras min är trots den urkomiska klädseln.

Nu återvänder berättaren till Island och dess egenkära öfolk, som icke har något begrepp om uniformers djupa betydelse och ännu mindre om deras gradskillnader utan har anpassat sig efter smaken hos valar och andra havets bjässar…

Kyparen serverar generalens underordnade först, hotellägaren ignorerar hans ilska, dörrvakten brottar ned honom mitt på öppen gata. De är patetiska i sitt högmod och sin inbillade prakt, skrattretande och ömkliga i sina protester.

De lät kalla till sig hovmästaren och talade över honom en stund på den mest klingande italienska, ända till fyrahundra ord i minuten, fäktande med armar och ben.

Till på köpet vet ingen hur viktiga besökarna är; de är blott utlänningar på Reykjaviks gator.

…till på köpet sådana hjältar och fosterlandsvänner, att de snart gav sig av till Afrika med gasmaskiner för att framkalla andtäppa hos nakna svartingar i öknen, på det att hela världen måtte se deras ära.

Det är en riktig pärla. Klarsynt och hänsynslöst skriven, medan många framstående européer fortfarande hyllade nazisternas renlärighet och produktivitet samt gjorde goda affärer med dem.

Så nästa novell, ”Sill”, om en fiskeby vars hjärta pulserar i takt med sillfångsten – hela byn vaknar till liv och är delaktig i fiskandet och rensandet, från morgon in till sena natten. Barn, vuxna, gamlingar och hundar drabbas lika av en arbetsfeber utan dess like.

Det som kallades guld i Klondyke heter sill i fjordarna.

Den därpå följande, ”Lilja”, minns jag knappt. ”Napoleon Bonaparte” handlar om en knegaryngling som drömmer om att bli en stor man för att vinna sin flickas hjärta, men får se sina drömmar krossade av en yngling med bättre stamtavla. Smärtan är så olidlig att han försvinner in i dårskapen, blir där Napoleon. Denna måste vara baserad på något – kan inte sätta fingret på varför. (Kanske klarnar i biografin?) Och så till samlingens sista, ”Nya Island”. En bitter och sorgsen berättelse om en Torfi Torfason och hans familj, som lämnar sin jord med allehanda illusioner om Ett nytt liv på andra sidan Atlanten. Men de blir snart varse att kylan är lika bitande där, att arbetets nöd tvingar isär man och hustru i en outtalad skilsmässa, epidemier kräver barnaliv, och mitt i allt elände har de inte nära och kära att dela bördorna med. Men lögnhoppet om Det nya livet lever vidare, ända tills det får en våldsam antiklimax. Fiskaren som han arbetar för är grym mot en havande tik som Torfi låter sova i deras stuga. En natt ömsom slänger fiskaren ut tiken, ömsom släpper Torfi in henne igen, ända tills det urartar i handgemäng mellan männen, och Torfi slänger fiskaren ut i vinternatten. Det råa och bestialiska i situationen får honom att inse sin egen nöd och förlust.

helbrägda = frisk, helad, oskadad

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s