Live by night (Dennis Lehane) [2012]

lehane live by night

Det här är ingen bok. Det är inget mer än ett våldsdyrkande, gangsteridoliserande manuskript, färdigpackat för att televiseras. Inte ens Denzel själv kunde koka ihop något så urbota korkat som detta. Varenda klyscha som någonsin uttänkts finns inkluderad. Till och med manuskriptets tempo är uppenbart anpassat efter dagens ADD-anpassade TV-serier, med spänning i 15 minuter i form av en eldstrid eller ett hett knull, därefter 45 minuters uppladdning inför nästa spänningsepisod. Slutscenen består av att hustrun till hjälten skjuts i ett attentat mot honom – hur många gånger kan man plagiera Gudfadern III? Handlingen är späckad med scener där protagonisten är tillfångatagen, med pistoler mot sitt huvud, och ärkefienden håller långa, patetiska utläggningar, som naturligtvis avbryts av att en kompis till hjälten gör något mirakulöst – men ändå planerat. Löjeväckande nog är hans explosiva förälskelser i två omänskligt vackra kvinnor det som driver den haltande historien vidare – huvudpersonen kan knappt hålla sin libido stången ens under bankrån och till och med maffiandet hamnar i bakgrunden för månadslånga sexorgier.

Det är allt gott jag har att säga om det här manuskriptet – det rör sig som synes på det tekniska planet.

Vad som är mycket allvarligare är att Lehane på ett oförsvarligt sätt glorifierar ”den välvillige patriarken/mafioson”. Man förstår redan från försättsbladet, där DL citerar det mänskliga avskummet Lucky Luciano med ‘It’s too late to be good.’, vilken riktning det här kommer att ta. Och mycket riktigt, vi följer ynglingen Joe Coughlins (yngste son till en av Bostons högsta polischefer) karriär från småkriminell till maffiachef. Maffian under denna alkoholförbudstid (20-30-tal) livnärde sig till stor del på illegal spritsmuggling (bl.a. från Kuba; se den oändligt mycket mer intressanta To have and have not – som jag inte skulle vilja nämna i samma recension som Lehanes alster, om inte han själv gjorde hänsyftningar till den), en intressant konflikt mellan förbudsivrare och -motståndare som hade kunnat knytas till ekonomi, religion, konservatism, rasism, klasskamp, men som DL behandlar som en sopa. Joe hamnar i fängelse, arbetar sig därifrån machiavelliskt uppåt i hierarkin tills han i slutet av boken är bundis med både Luciano och Meyer Lansky. En riktig solskenshistoria, alltså. Den amerikanska drömmen; individen/hjälten som lyckas. Fantastiskt nog behåller han sina sympatiska attribut genom karriären, och dödar själv endast en person: en man som förgrep sig på hans kvinna – det kan vi läsare förlåta honom! – hjälten är obefläckad. Inte bara det, utan han leds av sin hustru Graciela (tidigare glödande kubansk revolutionär, sedemera genom en icke klarlagd metamorfos maffia-husfru) till filantropins välsignade värld. När de så en dag – säkert efter timmar av okristligt knullande – står på balkongen till sitt jättelika palats i Las Terrazas (som mig veterligen knappt existerade på 30-talet) förklarar han för Graciela hur det hela hänger ihop. Joe har just förbarmat sig över sina stackars minderåriga arbetare som sliter dagarna i ända på tobaksfälten, och – hör och häpna – byggt en baseball-plan åt dem !! :

Yes, the United States exported some of its goodwill at the point of a gun. But all the great countries who’d advanced civilization throughout history had done the same.

And when you considered Ybor City, hadn’t he? Hadn’t she? They’d built hospitals with blood money. Pulled women and children off the streets with rum profits.

Good deeds, since the dawn of time, had often followed bad money.

And now, in baseball-crazy Cuba, in a region where they would have been playing it with sticks and bare hands, they had gloves so new the leather creaked and bats as blond as peeled apples.

Samhällets och världens orättvisor tillrättaläggs med välgörenhet och förbarmande, nådegåvor frälser de svältande knegarna. Det är ju så civilisationen går framåt. Där Ett land i gryningen var subtil, mångfacetterad och socialt medveten, är den här smörjan bara patetisk, kommersiell skit.

 

Annonser

~ av bookplanet på maj 2, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: