Hopeless – Barack Obama and the Politics of Illusion (ed. Jeffrey St. Clair & Joshua Frank) [2012]

hopeless

Ännu en spretig antologi. Ni vet, det är det som är charmen med dem – man hittar alltid några guldkorn. Det genomgående problemet med denna bok, om jag för en gångs skull ska börja i den ändan, är en obotlig diskrepans mellan det författarna resonerar sig fram till, och deras ofta känslomässiga reaktioner på det. En typisk konflikt mellan tanke och känsla, som en KBT-frälse skulle säga. Tanken lyder: de stora ekonomiska intressena i USA dikterar de politiska ramarna, hjälper ”sina” politiker och stjälper alla som uppfattas som ett hot, och därmed kan en person som lyckas avancera till president följdaktligen inte vara så radikal som hans (hennes snart?) retorik gör gällande. Känslan lyder: ”Men Obama, du lovade ju!”, ”Du är ju svart, hur kan du svika oss?” Konflikten är ett tecken på hur ytlig den politiska förståelsen är hos många kommentatorer, bl.a. de flesta av författarna till denna bok, för att inte tala om väljarkåren i stort. Man hänfaller åt fördomsfulla slutsatser, historielöshet och framför allt visar alla typer av ”besvikelse” på att man totalt missförstått maktsituationen i landet och identifierat sig känslomässigt med (och ofta idoliserat) en kandidat i det politiska systemet – vilket, bör tilläggas, Obamas PR-stab inte kunde vara nöjdare med.

Så t.ex. skriver en av författarna (Kevin Alexander Gray) först utförligt om hur Obama representerar sammansmältningen och konsensuset mellan den politiska och ekonomiska eliten i landet, men kan samtidigt förmå sig att skriva om Obamas bok, The audacity of hope: ‘The book has no soul.” Ray McGovern hoppar in och beklagar sig över hur långt USA har kommit ifrån ”sina principer”. Det är kanske inte förvånande med så låg standard när en av redaktörerna, Jeffrey St. Clair, dristar sig till att kommentera meningsmotståndarnas ‘fleshy smugness’ när hans sakargument tryter.

Bokens i särklass sämsta text är skriven av professor Vicente Navarro (John Hopkins University), som lyckas få in guldkorn som ‘the country needed to have a black president’ och ‘the most important reason was that I saw him as a decent man, surrounded by some good people” i ett och samma stycke. Makalös dumhet, gränslös enfald – uppenbart att han är med enbart tack vare sina tunga titlar.

Som sagt, en del är riktigt bra. Pam Martens har skrivit insiktsfullt om Obamas ekonomiska förbindelser och benämner honom rentav ”den tredje bubblan”, efter IT-bubblan 2000 och den senaste finanskrisen 2008-:

But how could there be a genuine national housing price boom propelled by massive demand at the same time there was the largest income and wealth disparity in the nation’s history? […] That brings us to today’s bubble. We are being asked to accept on its face the notion that after more than two centuries of entrenched racism in this country, which saw only five black members of the US Senate, it’s all being eradicated with some rousing stump speeches. We are asked to believe that those kindly white executives at all the biggest Wall Street firms, which rank in the top twenty donors to the Obama presidential campaign, after failing to achieve more than 3.5 percent black stockbrokers over thirty years, now want a black populist president because they crave a level playing field for the American people.

Chris Floyd inleder slagfärdigt sin text, ‘Orwell in Baghdad’:

It would be superfluous of us to point out that a plan to ”end” a war which includes the continued garrisoning of up to 50,000 troops in a hostile land is, in reality, a continuation of that war, not its cessation.

Conn Hallinan skriver om militärkuppen i Honduras, under CIA:s övervakning:

The current constitution was written by the Honduran military in 1982 and the one term limit allows the brass hats to dominate the politics of the country. Since the convention would have been held in November, the same month as the upcoming presidential elections, there was no way that Zelaya could have remained in office in any case.

Kathy Kelly skriver om de nedtystade NATO-massakrerna som fortfarande sker i Afghanistan. 2010: bröllops-konvoj attackeras, 21 döda civila. 2009: två lastbilar med bensin kapas av talibanerna, fastnar i sumpmark, civila strömmar dit för gratis bränsle, tyska soldater kallar in amerikanskt bombflyg – 142 levande brända – Tysklands försvarsminister och landets högste militära befälhavare tvingas avgå.

Sasan Fayazmanesh, om Iran:

Iran did not halt its enrichment and the Security Council Resolution 1737, the first UN sanctions resolution against Iran, was enacted in December of 2006. This was the crown jewel of the US-Israeli policy of containment of Iran…

Maximilian C. Forte skriver i bokens bästa text om de tio största lögnerna i Libyen-anfallet 2011; bl.a. att Qadaffi hotade/anföll sin egen civilbefolkning, att regeringssoldaterna begick massvåldtäkter efter att ha tilldelats Viagra av sina officerare (dumt? ICJ’s chefsåklagare Luis Moreno-Ocampo ställde sig bakom anklagelsen på en presskonferens), den dubbelt usla lögnen om att svarta legosoldater flögs in, medan det i själva verket var svarta libyer och afrikaner som massakrerades av ”rebellerna”.

~~~~~~~

Sammanfattningsvis är det beklämmande att se på vilken låg nivå den intellektuella kritiken mot Obama rör sig, hur obildad och impotent vänstern är i demokratins moderland.

..

Annonser

~ av bookplanet på augusti 18, 2014.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: