Capital in the Twenty-First Century (Thomas Piketty) [2014]

 

Capital

Låt mig börja med att konstatera att på ett eller annat sätt har det varit berikande att läsa boken och det är i efterhand intressant att jämföra ens upplevelser, och hur boken porträtteras i media, med verkligheten. Och till bokens försvar ska sägas att den på ett starkt sätt har placerat diskussionen om ekonomisk ojämlikhet (betydligt starkare än Spirit Leveli mina ögon) i rampljuset, likaså är det häpnadsväckande att boken med sitt tunga format har hamnat på Topp 10-listor världen över (jag såg den svenska översättningen av Jesper Roine – översatt till danska! – som #2 i Danmark). Med den brasklappen ute ur vägen har jag en del att säga om den här boken.

1. Bokens titel är missvisande, på ett avsiktligt sätt dessutom. ‘Capital‘ innehåller ingen analys av kapitalets inneboende delar, samspelet mellan komponenterna eller de sociala och kulturella aspekterna av kapitalförhållanden i ett samhälle. Implicit säger jag: Capital innehåller endast en spillra av det som gör Marx’ Kapitalet till ett storverk, nämligen den historiska och moderna fördelningen av kapital (förmögenheter och inkomster, om man ska vara noggrann) i västeuropeiska samhällen och USA. Piketty har en statisk definition av kapital, som inte skiljer sig nämnvärt från ”förmögenhet” och framför allt inte tar hänsyn till icke-materiellt kapital, även om han hävdar motsatsen (sid 49). Eftersom nu titeln är en uppenbar anspelning på Kapitalet, och TP återkommande genom boken refererar till/förringar Marx, är det högst förvånande att i en intervju i New Republic läsa följande kommentar:

IC: Because your book, obviously with the title, it seemed like you were tipping your hat to him in some ways.

TP: No not at all, not at all! The big difference is that my book is a book about the history of capital. In the books of Marx there’s no data.

(I samma intervju framkommer att TP både fann Kapitalet svårläst, och att det samtidigt inte påverkade hans tänkande – oklart om han alltså läste boken och inte förstod den, eller lät bli att läsa – i bägge fallen är det förståeligt att det inte påverkade hans tänkande. Desto märkligare att det påverkade hans skrivande så mycket.) Slutsatsen blir: TP namnger sin bok för att håva hem gratispoänger och försäljningssiffror som ”Kapitalet 2.0”. (En parentes i sammanhanget är att den danska utgåvan är namngiven ”Ulighedens økonomi”, betydligt mer korrekt titel.)

2. Teknikaliteten är, som vanligt i dessa sammanhang, en falsk trygghet. TP inbillar sig att man kan bygga en ointaglig fästning av siffror, med vallgravar av statistik. Han försöker distinguiera (jag vet att det inte är ett riktigt ord, särskilja/utmärka räcker inte till i det här fallet) sitt arbete mot föregångare genom volymen av data. Och lik förbaskat blir den första (och hittills största) ”kontroversen” en rent teknisk detalj som Financial Times’ ekonomiske redaktör påpekar. TP är inte sen att gå upp i ringen, och tolkar kontroversen som att det är för lite data i omlopp, därav hans svar i Huffington Post. Därefter vallar debattvågorna fram och tillbaka mellan ”Han har använt felaktiga siffror” och ”Nej, han har räknat rätt”, och däremellan sticker kompromissmakarna – gud välsigne dem – emellan med ”Även om han har räknat fel påverkar det inte slutresultatet”. I sifferhysterin och rökridåerna försvinner budskapet och de huvudsakliga debattpunkterna förvanskas. Fästningen håller för den här typen av ”debatt”, men nu ekar den tom istället.

Om vi skulle fördjupa oss i rötterna till denna vad jag kallar evidens-fetischism (att något måste gå att bevisa för att det ska vara sant/användbart/värdefullt, en naturvetenskaplig tendens som i postmodernismens era mer och mer även infiltrerat de sociala vetenskaperna och politiken) bottnar vi till slut i våra olika samhällssyner. Ser man samhället och demokratiska processer som ett i grunden välfungerande (men ibland rostigt) maskineri, där alla vill väl och gör sitt bästa för ”våra gemensamma intressen”, är det förståeligt att man tolkar samhälleliga orättvisor som okunskap och därmed ser lösningen som mer, och ständigt mer, information. Om vi blickar bakåt i historien är det uppenbart att de verk som haft störst inflytande över människors tänkande knappast har varit de med mest korrekt data. Det leder oss till följdfrågan: vem är boken till för? Så kallade liberaler, i den mån de inte hänfaller åt hysteri över felräknade siffror, övertygas knappast utan förfasas över ”neo-marxisten” Piketty, som här Marion Smith, ‘Executive Director of the Victims of Communism Memorial Foundation in Washington DC’, som begråter sig i The Federalist över denna flagranta ”unapologetic Marxist manifesto” och varnar sina läsare för hur snabbt Piketty-läsning kan övergå i kommunistisk diktatur och nya Berlinmurar. Läsare av grundläggande socialistisk litteratur har likaledes knappast någon vinning av ”r>g” eller de hopplösa skatteförslagen (mer om det nedan) som ska stävja systemet. Följer vi istället Pikettys egna ledtrådar, där han både inledningsvis och avslutningsvis poängterar vikten av att ekonomisk politik bedrivs demokratiskt, kan vi lätt tro att den är skriven för gemene man.

3. Om nu boken är till för den genomsnittlige samhällsmedborgaren, är den skriven i ett högst otympligt format. Bara sidantal och pris avskräcker troligen många potentiella läsare. Missförstå mig rätt – komplicerade frågor bör inte ”fördummas” för att ”patrasket” ska begripa sig på dem. Men Capital är onödigt lång och onödigt tung, delvis beroende på dess tekniska karaktär. De statistiska utsvävningarna är många gånger ointressanta. Boken kryllar dessutom av upprepningar, exempelvis förklarar Piketty vid åtminstone tre tillfällen hur landinnehav på Balzacs och Austens tid (här låter jag bli att dra självklara paralleller till Kapitalet) signifierade en viss förmögenhet som på grund av den långsamma tillväxten mer eller mindre var konstant i absoluta tal – ok, vi fattar. Jesper Roine förtjänar en eloge för den lättillgängliga svenska sammanfattningen. Angående originalet säger jag som Cletus: ‘Nothin’ cracks a turtle like Thomas Piketty’.

4. Arbete, kapitalets grund och i viss mån spegelbild, berörs nästan överhuvudtaget inte, bortsett inledningsvis i anslutning till Ricardo och Marx, samt i början av det andra kapitlet (Marikana-massakern i Sydafrika 2012). Däremot upprörs TP av ‘super-managers’ och Forbes 500-lista. Det är ingen moralisk indignation över orättvisan, utan snarare statistikerns frustration över att inte exakt veta hur mycket de rikaste tjänar. Trots bokens rikliga data över inkomster över tid ges läsaren ingen bild av hur arbetet och arbetets natur har utvecklats över denna tid, vilket är ganska anmärkningsvärt för en 700-sidors bok som lägger så mycket vikt vid att beskriva förmögenhetens (nota bene: inte kapitalets) inneboende komponenter och fördelning i samhället. Om vi nu åtnjuter den produktivitetsökning som Marx inte kunde förutspå p.g.a. otillräckliga data – hur kommer det sig att arbetsdagarna inte fortsätter att bli kortare? Varifrån kommer massarbetslösheten från, vilka funktioner uppfyller den? Hur kan migration förstås som kapitalets hungerrop på fler arbetare?

5. Klasser, ett begrepp starkt förknippat med kapitalets utveckling och helt centralt för i princip alla ekonomisk-politiska frågor idag och förr, förklaras fullständigt arbiträrt av TP som procentsatser av förmögenheten i ett samhälle. Så förklaras överklassen som de översta 10%, medelklassen de därpå följande 40% och underklassen som de 50% längst ned – men, inflikar TP, man kunde lika gärna ha delat upp förmögenheterna i tredjedelar! Tack för det förtydligandet. Denna klassblindhet medför att TP:s historiska förklaringar starkt präglas av frånvaron av konflikt. Hela 1900-talet var en era av klasskonflikter och enorm turbulens i Europa, som i mångt och mycket drev de samhällsekonomiska reformer vi åtnjuter idag, t.ex. transfereringar och välfärdsstaten. Likaså är analyserna av den globala ekonomin i högsta grad bristfälliga (TP är tydlig med att han saknar data för låginkomst- och medelinkomstländer, och skriver även på ett ställe att man inte ska stirra sig blind på fraktionen ”foreign asset” eftersom)

…small net positions may hide enormous gross positions. Indeed, one characteristic of today’s financial globalization is that every country is to a large extent owned by other countries…

men utvecklar inte det resonemanget vidare (vad många globalisationskritiker menar med neo-kolonialism är att ett rikt land äger nyckelindustrier, infrastruktur och inte helt sällan den politiska eliten i ett fattigt land). Men likaså menar TP att det faktiskt kan vara till det ägda landets fördel:

In theory, the fact that the rich countries own part of the capital of poor countries can have virtuous effects by promoting convergence. 

Hans reservation är på sin plats, då en kort historisk tillbakablick visar att de mest lönsamma kolonierna (bortsett USA) idag är de mest underutvecklade. Det finns mycket mer att tillägga i globala ekonomiska frågor – valutapolitik, Världsbanken, IMF, WTO, m.m. som är minst lika viktiga som diskussionen om skatteparadis, men det får bli en annan gång.

6. Kriser lämnar också mycket att önska. TP återkommer ständigt till de två första världskrigen som utjämnande faktorer, dels genom kapitalförstörelse och beskattning (vilket kollegan Roine benämner en annan sorts kapitalförstörelse), och dels genom minskade intäkter från utländska investerare och minskade summor sparad förmögenhet. 

In the twentieth century it was war, and not harmonious democratic or economic rationality, that erased the past and enabled society to begin anew with a clean slate… [Clean slate?!]

Det vore naturligtvis intressant i detta sammanhang att följa den ekonomiska bakgrunden till den europeiska monopolkapitalism som ledde till första världskriget, och omvälvningarna i kolonialväldet samt kapitalets respons på socialism i form av fascism som ledde till det andra världskriget – bägge delarna lyser istället med sin frånvaro. (TP skriver dock en läsvärd och koncis sammanfattning av de ekonomiska motsättningar mellan Nord- och Sydstaterna som ledde till Amerikanska inbördeskriget.)

Om vi istället håller oss till den senaste/den nuvarande, är det ganska uppenbart efter alla skandaler med chefer som berikat sig med rekordbonusar, företag och banker som mjölkat skattebetalarna på ”räddningspaket” samt de fortsatt gapande inkomstklyftorna att en kris är en accelererad regressiv omfördelning av samhällets resurser, som går mot ständigt starkare monopol/oligopol. En ekonomisk kris är inte ett misslyckande, det är inte en oförutsedd felberäkning – det är en inneboende del av systemet, så länge den inte slår över till revolution.

7. Det är oartigt att kategorisera människor, men TP är en hängiven reformist. Han anser att vårt nuvarande system i grund och botten är det bästa tänkbara, men att staten med demokratiska medel måste återta tyglarna och tämja den kapitalistiska besten. Likaså hänvisar han ständigt till svunna ideal om demokrati och meritokrati som ska återupprättas – även detta är en följd av hans klassblindhet. Genom att ständigt distansera sig från nyliberalerna å ena sidan, och samtidigt indigneras över dogmatismen i marxist-influerad ekonomisk doktrin å den andra, gräver han fram en bekväm nisch åt sig själv, en typisk tredje-vägen-ekonomisk kritik som verkar mer nydanande än vad den faktiskt är. Många socialdemokratiska tänkare innan Piketty har förklarat västvärldens prekära ekonomiska situation på 70-talet och därefter med att välfärdsstaten växte sig hejdlöst stor i efterkrigstiden:

In the wake of the Depression, World War II, and postwar reconstruction, it was reasonable to think that the solution to the problems of capitalism was to expand the role of the state and increase social spending as much as necessary.

De massiva transfereringssystem som arbetarklassen satte i rullning, ofta med en socialistisk stat som det explicita målet (Sverige), förklaras som hastverk:

…progressive taxation was as much a product of two world wars as it was of democracy. It was adopted in a chaotic climate that called for improvisation, which is part of the reason why its various purposes were not sufficiently thought through…

Piketty kämpar, och skulle helst klippa loss sig själv från historien helt och hållet, ut i postmoderniteten:

The clash of communism and capitalism sterilized rather than stimulated research on capital and inequality by historians, economists, and philosophers. It is long since time to move beyond these old controversies and the historical research they engendered, which to my mind still bears their stamp. 

Jag ska inte drista mig till att kalla det historieförfalskning, det rör sig snarare om historielöshet. Exemplet nedan utmärker sig också i närmast total politisk och historisk aningslöshet:

It is no accident that the United States and Britain, which throughout their histories have shown themselves to value individual liberty highly, adopted more progressive tax systems than many other countries.

Nej, förresten finns det ett ännu värre exempel:

Surely the international norm should be to prevent redistribution of wealth by force of arms insofar as it is possible to do so (particularly when the intention of the invader is to buy more arms, not to build chools, as was the case with the Iraqi [invasion of Kuwait] in 1991).

7. Slutsatserna är naturligtvis avhängiga premisserna och grundsynen på historia och politik – kort sagt: tekniskt intressanta. Formlerna α = r x β och β = s / g och de tillhörande sifferexerciserna är underhållande att vrida och vända på och r > g är en koncis formulering av det som många kritiker av finanskapital och spekulationsekonomier försökt beskriva i andra termer, och rent taktiskt är de tre bra ingångsportar i diskussioner för att introducera boken, även om de är långt ifrån några universella lagar och knappast bidrar till någon djupare förståelse.

Det finns även en hel del att tillägga t.ex. gällande TP:s syn på arv, där han spekulerar i att en ekonomi med hög tillväxt medför minskad betydelse av arv. I hans diskussion saknas dock hänsyn till att många viktiga samhälleliga funktioner (chefsskap, tjänstemannaposter, juridiskt tunga poster, mediaägande, m.m.) går i arv och i vissa fall i riktning mot monopolisering (Bonnier-Schibsted), varför det inte alls är omöjligt att den ökande tillväxten tillfaller den befintliga makteliten just genom dennas arv. Stora delar av medelklassen i Västvärlden äger inte sin bostad netto, till skillnad från de som ärver en bostad och därmed startar på ett stort plus. Samma resonemang kring arv för han vad gäller demografisk tillväxt, men där är det ännu troligare att det är underklassen som förökar sig snabbare och avlar ny exploaterbar arbetskraft för de besuttna.

Vad gäller de slutsatser TP drar för samhällets del faller boken till föga, och TP skriver själv med all tydlighet att hans förslag på lösningar (förmögenhetsskatt främst) är utopiska, på gränsen till naiva. Faktum är att han skriver ned sina egna förslag så mycket att det hela blir till en antiklimax. Vad gäller databaserna bör de naturligtvis värderas för sitt omfång och historiska vidd – vilket många redan har gjort. Men om man har grundsynen att det inte är mer, och ständigt mer, statistisk analys som kommer att peka på en utväg ur de problem som dagens ekonomiska system har, är de i Capital‘s kontext främst av akademiskt intresse.

Sammanfattningsvis lovar boken mer än den håller. Ett kännetecken för boken – till skillnad från Marx’ texter – är att varje gång den trampar utanför sin smala stig (statistik) blir det nästan pinsamt dåligt, vare sig det gäller konst/kultur, historia eller politik. Men man ska försöka låta bli att kritisera en bok för vad den inte är (ett av mina expertisområden), så eftersom jag inledde med några positiva aspekter av boken, tänkte jag också avsluta med den allra viktigaste: Pikettys syn på ekonomi och ekonomer i ett samhälleligt perspektiv. Han argumenterar klokt för hur ekonomi är en av många sociala vetenskaper, att den bör ses i denna kontext, samt att det för en helhetssyn på samhället även krävs historia, sociologi, statsvetenskap/politik, filosofi, m.m. Dessutom poängterar han (starkare i inledningen än i avslutningen) att ekonomi är ett medel, ställt under demokratisk kontroll, snarare än naturlagar. I grund och botten är det ett upplysningsideal och en Homo democraticus han förordar – och även om det kan kännas fåfängt och långt från dagens incestuösa politisk-ekonomisk-mediala system och apatiska väljare, är det ett steg i rätt riktning, och trevlig variation jämfört med de flesta av hans kollegor, som han inte är sen att leverera kängor till:

By contrast, statistical indices such as the Gini coefficient give an abstract and sterile view of inequality, which makes it difficult for people to grasp their position in the contemporary hierarchy (always a useful exercise, particularly when one belongs to the upper centiles of the distribution and tends to forget it, as is often the case with economists).

[…]

…it is all too easy for social scientists to remove themselves from public debate and political confrontation and content themselves with the role of commentators on or demolishers of the views and data of others. They must make choices and take stands in regard to specific institutions and policies, whether it be the social state, the tax system, or the public debt. Everyone is political in his or her own way. 

[…]

Conversely, social scientists in other disciplines should not leave the study of economic facts to economists and must not flee in horror the minute a number rears its head, or content themselves with saying that every statistic is a social construct, which of course is true but insufficient. At bottom, both responses are the same, because they abandon the terrain to others.

Man kan visserligen invända att han vill framhäva sig själv genom att kritisera andra ekonomer, och att han inte följer sin egen uppmaning utan att hela boken är ett exempel på ekonomism. Det förtar inte det demokratiska och participatoriska i budskapet, utan stärker betydelsen av att bryta de kedjor som för närvarande omöjliggör all slags visionär politisk debatt. En radikal kritik av dagens ekonomiska system skulle placera oss långt bortom Pikettys dödfödda reformism, som inte ens dess egen skapare tror på.

~~~~~~

Ps. Läs Mikael Nybergs kapitalet.se för en mycket annorlunda och mer mångfacetterad uppgörelse med modernt kapital.

LÖSA ANTECKNINGAR

Ricardo – portugis, handelsfamilj – landägare ackumulerar (landpriser går upp) t.sk. fr. industrialister (Marx)

Teodorin Obiang (Equatorial Guinea)

The Norwegian sovereign wealth fund

verisimilitude = strictly speaking: verum = truth, similis = similarity (Latin)

primogeniture = the system which allows the first-born inheritance

antebellum = before war (bellum = war !)

”Rhenish capitalism”:

…that is, an economic model in which firms are owned not only by shareholders but also by certain other interested parties known as ”stakeholders,” starting with representatives of the firms’ workers (who sit on boards of directors of German firms not merely in a consultative capacity but as active participants in deliberations, even though they may not be shareholders), as well as representatives of regional governments, consumers’ associations, environmental groups, and so on.

Om ”Kinahotet”:

The total real estate and financial assets net of debt owned by European households today amount to some 70 trillion euros. By comparison, the total assets of the various Chinese sovereign wealth funds plus the reserves of the Bank of China represent around 3 trillion euros, or less than one-twentieth the former amount. 

Perspektiv [se även Fig 14.1 obs 1900-1910!]:

…within a few years of his inauguration, Roosevelt increased the top marginal rate of the federal income tax to more than 80 percent on extremely high incomes, whereas the top ratee under Hoover had been only 25 percent. By contrast, at the time of this writing. Washington is still wondering whether the Obama administration will be able in its second term to raise the top rate left by Bush (of around 35 percent) above what it was under Clinton in the 1990s (around 40 percent).

14.1

Om inflation som ”åtgärd” (dock är han tydlig med att ”lite mer inflation” är klart att föredra framför ”lite mer åtstramning” [austerity]:

Some people think, wrongly, that inflation reduces the average return on capital. This is false, because the average asset price (that is, the average price of real estate and financial securities) tends to rise at the same pace as consumer prices. One can even imagine that inflation tends to improve the relative position of the wealthiest individuals compared to the least wealthy, in that it enhances the importance of financial managers and intermediaries.

Förespråkar modernisering av deklarationssystemet, mycket tänkvärt:

In France, for example, the government knows that Monsieur X owns an apartment worth 400,000 euros and a stock portfolio worth 100,000 euros and has 100,000 euros in outstanding debts. It could thus send him a form indicating these various amounts (along with his net worth of 500,000 euros) with a request for corrections and additions if appropriate. This type of automated system. applied to the entire population, is far better adapted to the twenty-first century than the archaic method of asking all persons to declare honestly how much they own.

Avslutningsvis, ett exempel på hans optimism – trevlig läsning för att komma från en ekonom:

…what is most striking is that at national wealth in Europe has never been so high. To be sure, net public wealth is virtually zero, given the size of the public debt, but net private wealth is so high that the sum of the two is as great as it has been in a century. Hence the idea that we are about to bequeath a shameful burden of debt to our children and grandchildren and that we ought to wear sackcloth and ashes and beg forgiveness simply makes no sense. 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s