En hemstad – Berättelsen om att färdas genom klassmörkret (Kristian Lundberg) [2013]

En hemstad SE15 (14)
En smärtande, komplicerad berättelse om fattigdom. Det är plågsamt tydligt hur svårt Lundberg har att hitta rätt ansats – som om han ska hoppa ett oändligt högt hinder, och inte vet vilken fot som ska ta det första steget. Han frågar retoriskt: Vem ska skriva? Vem äger berättelsen, staden? Ständigt problematiserar han att han överhuvudtaget nämner de övergrepp (på ett snirklande, indirekt språk) som han och han vänner utsattes för i barndomens Malmö.

Den som skriver biografiskt kränker. Det är bara så. Vi gör våld på den tigandes berättelse, men hur skulle jag kunna låta bli?

Och han har rätt i att vi lever i ett samhälle som inte begriper sig på fattigdom, utan förnekar den med alla metoder:

…dessa Conny, Sonny och Ronny som bara är vitt skräp.

KL använder Marx’ ord om samhället, för att belysa pojkarnas öde:

Vad händer med en kropp som kränks? Den förlorar sitt värde för sig själv. Den blir ett ting. En vara. En tjänst.

[Senare:]

”Om varubytet överför varan från en ägare, för vilken den inte är bruksvärde, till en ägare, för vilken den är bruksvärde, innebär bytet en samhällelig ämnesomsättning?” Hur mäta detta våld? Denna förtvivlan? Vad väger den? Vad kostar den?

Jag slås av hur pojkförfattaren tyngs av sin diagnos MBD, Minimal Brain Damage. Idag pratar man om att psykiatriska diagnoser som ADHD, utvecklingsstörning och autismspektrumstörning förklarar och underlättar – jag tvivlar.

Föreställningen om att min hjärna var som en mjuk persika, och att det där också skulle finnas någon slags stötskada.

[Senare, när han ligger i snön  kyrkogården bredvid Sonny:]

– Just det, som ett jack i hjärnan.

– Tror du på det?

– Vet inte. Om det är så, ja, då spelar ju ingenting någon roll längre, eller hur?

– Men att vi alla skulle ha det, vad fan?

[…] – Jag fick göra ett test. Tio, kanske tolv frågor.

[…] – Och så sade hon: ”Du har en skada på din hjärna. Det är därför det är så svårt för dig.”

Lånsamt och tvekande (eller skyddar han oss?) närmar sig berättelsen epicentrum: pedofilen, kallad Carolibögen. Som en gam känner han på sig pojkarnas ensamhet, deras svagheter, där den största står skriven i pannan på dem: fattigdomen.

En vuxen människa. Omgiven av barn. Omgiven av fattiga barn. En råttfångare?

Hemma härjar hans ensamstående, psykotiska mor. Hon lurar i honom nder lång tid att han är ett hopplöst barn, men att hon pratar med läkarna, som kan tänka sig att lägga honom i en ”morfinvagga” – alltså, söva honom under ett år, bara för att han är så misslyckad. Vilket horribelt, ultimat kvitto på värdelöshet från ens mor!

Ångrar? Det fanns ingenting att ångra eftersom det inte fanns ett eget beslut, allt var tvång. Klass.

[…]

Den vuxna människan som har genomlevt sin barndom i ständig brist och försakelse – hur ser hans värld ut? Vilka beslut fattar han som grundar sig i just barndomen? Ett barn som tidigt ställs på undantag, som levde han på stand-by, i väntan på någonting annat. Jag vet hur det formar en människa. Dörren in till Carolibögen står alltid på vid gavel. Man blir ett märkligt barn, fyllt med vuxna tankar om brist, tillhörighet, avsaknad.

Myndigheternas och samhällets enda roll verkar vara att förnedra och påminna om allt de saknar. Kronofogden kan inte hitta något som är värdefullt i deras hem längre.

Vad är det för ett mörker som bryter sig in i den ljusa ljusa blicken hos ett barn som plötsligt förstår att hon lever på undantag, på reserv, som ställd åt sidan. Resgrammofonen befanns vara värdelös. Kronofogden lät den vara.

Kom ihåg nedanstående. Håll ögonen öppna efter de här barnen…

Det är en helt egen zon inom mig. Den som försöker träda in där måste redan från börja vara fattig, annars kommer man aldrig att kunna förstå de beslut som jag fattar. Sedd på avstånd blir jag absurd, sedd från insidan – ja, sedd från insidan blir jag som en människa. ”Och Kristian”, sade fröken i tredje klass på morgonsamlingen, ”du måste säga åt din mamma att sända med dig nya gymnastikskor.” Efter det slutade jag gå på gymnastiken. Jag lämnade skolan. Jag kom aldrig tillbaka, annat än för att äta.

Sonny, författarens vän, blir lockad till en veckas utlandsresa med Carolibögen – han återhämtar sig aldrig från den resan. Den vuxne, trasige Sonnys samtal med terapeuten i slutet av boken visar – med författarens ord – en ofullständig människa, en kommodifierad människa som bestulits på sin värdighet.

.........

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s