Siddhartha (Hermann Hesse) [1922]

TLH for the go

Siddhartha är son till en Brahmin (Hesse fann det också viktigt att redan i första stycket betona att även hans vän var son till en Brahmin), har redan börjat sin resa mot upplysning när vi träffar honom. Han går den sedvanliga vägen: lyssnar på de vise männen, mediterar, lever asketiskt, etc etc. Han beskrivs som familjens ögonsten – älskad av alla, men han älskar inte livet. Därför att en en idé gnager honom; om inte de gamla och lärda männen har funnit fullkomlig upplysning, om de fortsätter att törsta efter kunskap, måste detta inte betyda att de är på fel väg? Idén föder hos unge Siddhartha en rastlöshet och introducerar ett element av antiauktoritet som följer honom i resten av berättelsen och kontrasterar starkt mot den docila och räddhågsna vännen Govinda (som är i historien främst för att visa hur tuff Siddhartha är i jämförelse). Han bryter upp och lämnar sin utstakade väg för att finna sin egen sanning.

Siddhartha lever och söker, men är som munk inte del av det ordinära livet. Han tränar och lär sig i att förneka kroppens behov – han bemästrar minnen, känslor, smärta och framför allt hunger. Det tillåter honom en metafysisk och ofta nedsättande syn på sina medmänniskor (‘childlike people’; de som söker kroppslig tillfredsställelse) och deras meningslösa ekorrhjul:

He saw merchants trading, princes hunting, mourners wailing for their dead, whores offering themselves, physicians trying to help the sick, priests determining the most suitable day for seedinh, lovers loving, mothers nursing their children – and all of this was not worthy of one look from his eye. It all lied, it all stank of lies, it all pretended to be meaningful and joyful and beautiful, and it was all was just concealed putrefaction. The world tasted bitter. Life was torture.

Språket är som synes fullt av upprepningar (påminner om buddhistiska böner):

…the vessel was not full, the spirit was not content, the soul was not calm, the heart was not satisfied.

Men hur han än vänder och vrider lyckas han inte utplåna sitt jag – det främsta hindret för ‘oneness’ med världen. Efter varje session av meditation finner han sig tillbaka i sig själv. Han upptäcker det futila i verklighetsflykt – vare sig det är i glorifierad form, som meditation, eller vulgär (och kanske mer ärlig?) form: sex, alkohol, hasardspel. Vännerna bryter upp på nytt, finner ett nytt föredöme i Gotama, munken vars minsta rörelse och ansiktsuttryck skiner av total harmoni. Han ger några varningens ord till den rastlöse ynlingen, som i sin tur kommer till insikt om (och upplyser Buddhan om) att visdom inte kan utläras, endast uppnås. Och därmed fortsätter Siddharthas sökande, men dessförinnan dumpar han Govinda hos profeten.
Han inser att han inte kan fly från sig själv och den materiella världen, och börjar istället lära om den.

…I called the visible world a deception, called my eyes and my tongue coincidental an worthless forms without substance. No, this is over, I have awakened, I have indeed awakened and have not been born before this very day.

Den vackra skökan Kamala blir hans läromästarinna: hon lär honom om älskog, kärlek, fina kläder och dyra nöjen. Hon hjälper honom till att bli en rik köpman, och handel och materialism visar sig något oväntat passa hans lynne väl. Hon frågar vad han kan, och Siddhartha svarar episkt:

”I can think. I can wait. I can fast.”

Just hans världsfrånvändhet hjälper honom och gör honom immun mot världen.
He gave advice, he pitied, he made gifts, he let them cheat him a bit, and this entire game and the passion with which all people played this game occupied his thoughts just as much as the gods and Brahmans used to occupy them.
Men Siddhartha misstar sig när han tror att han är utanför, och ovanför, allt detta – nedanstående stycke visar att han, trots alla sina strävanden, ändå är människa:

Just as slowly and imperceptibly as the harvest seasons and rainy seasons passed by, his mockery had become more tired, his superiority had become more quiet. Just as slowly, among his growing riches, Siddhartha had assumed something of the childlike people’s ways for himself, something of their childlikeness and of their fearfulness. And yet, he envied them, envied them the more, the more similar he became to them. He envied them for the one thing that was missing from him and that they had, the importance they were able to attach to their lives…

Inte nog med att han fortfarande inte älskar livet – han börjar hata sig själv. En epifania får honom att bli varse tidens gång: han är över fyrtio år, och fylld av tomhet. Han bryter upp än en gång, men så stark är hans självsky att han på vägen beslutar sig för att drunkna i floden. En inre röst ”ur hans själs djup” hejdar honom med ett ord: ‘Om’ (enligt läran: ”fullständigheten”). Han faller ihop, sover en djup sömn vid trädens rötter invid floden, och då han stiger upp finner han sin vän Govinda vakandes över honom. Govinda kan inte förstå hans irranden, inte minst som Siddharthas kläder och ansikte tillhör en rik köpman, inte en typisk pilgrim.
Han låter sitt materiella jag dö undan nu, liksom hans präst-jag dog tidigare. Han råkar på färjekarlen Vasudeva som tog honom över floden till staden, då han lämnade sitt asketiska liv för tjugo år sedan. Hos Vasudeva (som därmed är vittne till Siddharthas transformationer) finner han samma perfekta harmoni som han en gång såg hos prästen Gotama – men färjekarlen predikar inte och gör inte anspråk på att vara ledare; naturligtvis slår Siddhartha alltså följe med honom.
Åren går, och gubbarna lever ett stilla liv. En dag dyker Kamala oväntat upp med en pojke nära deras stuga – hon har blivit ormbiten på vägen, och dör strax, men dessförinnan avslöjar hon med sig har Siddharthas son. Sonen gör uppror mot allt – även den harmoni och visdom fadern har uppnått är en provokation i hans ögon. Siddhartha försöker blidka honom, och blir sårad – han lär sig om kärlek, under Vasudevas överseende ögon, som kommenterar hans futila faderskap:

Which father, which teacher had been able to protect him from living his life for himself, from soiling himself with life, from burdening himself with guilt, from drinking the bitter drink for himself, from finding his path for himself? Would you think, my dear, anybody might perhaps be spared from taking this path? That perhaps your little son would be spared, because you love him, because you would like to keep him from suffering and pain and disappointment?

Siddhartha börjar inse att kärlek är livet, och att kärlek är lidande. Han förändras, än en gång:

Differently than before, he now looked upon people, less smart, less proud, but instead warmer, more curious, more involved… these people did not seem alien to him as they used to: he understood them, he understood and shared their life, which was not guided by thoughts and insight, but solely by urges and wishes, he felt like them.
[…]
Had his father not long since died alone, without having seen his son again? Did he not have to expect the same fate for himself? Was it not a comedy, a strange and stupid matter, this repetition, this running around in a fateful circle?
Vasudevas död lär honom slutligen, denna gamle man på sin långa sökande resa, om ”enigheten”. Äntligen bär hans kropp och sinne evig harmoni, vilket får bevittnas av hans kamrat Govinda, som inser att Siddhartha vandrade på den väg som var sann för honom själv.

Det leder oss till sista ronden. Precis som Siddhartha inte kan vrida sig loss från sitt jag, kan heller inte Hesse komma undan buddhismens (för övrigt alla religioners) essens: att människan är en ynklig del av ett stort sammanhang, som hen inte kan och inte bör försöka påverka; att lidande och smärta är en självklar (självförtjänt) del av denna patetiska existens (i buddhismen är lidande rentav andra sidan myntet av glädje och njutning – något att välkonas) och ständiga introverta djupdykningar i meditation, asketism, transcendens – helt enkelt detta budskap till pöbeln: håll er på er plats, hänge er gärna åt fantasier, offra frukt till elefantgudar och dröm om paradis i ”nästa” liv, men försök inte förstå eller förändra er faktiska tillvaro. Trots Hesses mycket läsvärda berättelse om en ung mans mognad, och livets cirkel, lyser denna sanning igenom de sista tio sidorna. Siddhartha berättar för Govinda att visdom inte kan förmedlas, att livet handlar om att lära sig älska världen och att sluta jämföra den med den ideal-värld en föreställer sig (med andra ord: inte försöka påverka den). Vi får också, i sann postmodern anda, lära oss att det inte ens finns några objektiva sanningar! (‘The opposite of every truth is just as true’) Världen är redan fullkomlig, livet går ut på att inse det. Onekligen är det ett charmerande budskap, men det är propagerat från de som lever bekväma liv – och det klingar falskt i öronen på de otaliga som lider i onödan, och de många som försöker göra världen till en bättre plats.

Annonser

~ av bookplanet på april 12, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: