Putins folk – Rysslands tysta majoritet (Kalle Kniivilä) [2014]

kniivila

En överlag mycket intressant reportagebok (som dock urartar på slutet). Uppenbarligen skriven av en kunnig (rysktalande!) reporter som lyckas få förtroende av de han intervjuar. Jag skulle kunna sammanfatta den såhär: efter Sovjets kollaps följde Jeltsinårens katastrofala svält och misär (ni vet, ivrigt påhejade av Jeffrey Sachs, ”Wind of change”, etc) när parlamentet bombarderades, ryska staten gick bankrutt 1998, penningekonomin kollapsade och folk började byteshandla samt medellivslängden för ryska män hamnade på 58 år (pensionsåldern stannade på 60). En korruption utan dess like i världshistorien såg till att odla fram en klass oligarker som tog sig friheter de gamla pamparna aldrig vågade – allt på bekostnad av landets offentliga ägodelar. Den forna stormaktens invånare fick inte ihop till sitt dagliga bröd, medan deras alkoholiserade pajas till president ödelade den sista gnutta stolthet som fanns kvar. Som en reaktion på denna farsartade ”demokratisering/liberalisering” inträdde Putin och hans hov på scenen.

Mot den bakgrunden är det inte förvånande att han ivrigt sökt associera sig med ”ordning och reda”, ”stabilitet” och ”ansvar” – och att folk i stort tolererar honom för att han levererar just detta, utan att göra sig illusioner om hans förträfflighet i övrigt. Men symbolpolitik åsido, boken lärde mig en del om den ekonomiska grundval som en politisk framgång måste vila på. Vanliga människor har fått betydande löneökningar, en progressiv familjepolitik bedrivs med t.ex. mödrakapital (motsvarande 80 000 SEK per barn), bidrag till lägenhetsköp för unga (uppemot 40% av summan) vilket trots en platt inkomstskatt på 13% har medfört vissa transfererande effekter. I upprepade intervjuer stärks den bilden: den ”vanliga” människan har fått det odiskutabelt bättre ekonomiskt. Oligarkin är där, liksom korruptionen, men sköts betydligt snyggare – smulorna som faller från bordet är större och smaskigare. Kniivilä:

Det var Jeltsin och hans omgivning som struntade i att försöka skapa fungerande demokratiska institutioner och i stället såg till att de som satt vid makten inte skulle kunna avsättas. Putin har bara oljat maskineriet med pengar och utnyttjat det till fullo. 

I det ljuset presenterar Kniivilä protesterna 2012 i Moskva (som triggades av valet, men också hade som mål liberalpolitiska friheter för opposition och politiska fångar) som Putins brytning med övre medelklassen och överklassen. Fram till dess hade han försökt att vara ”hela folkets” president, men när demonstrationerna inträffar har administrationen tillräckligt med vind i seglen för att visa kraft mot den liberala medelklassen i storstäderna (Moskva) och väljer istället att polarisera debatten och vrida tillbaks den till ”gamla hederliga värderingar” – exemplifierat av skådespelet mot Pussy Riot.

Och staden Moskva var det enda distrikt där Vladimir Putin hamnade under 50-procentstrecket. I resten av landet fick han två tredjedelar av rösterna…

Kort sagt, ur svenska ögon är boken närmast att betrakta som revolutionär; ”hur kan han dryfta sig till att säga något positivt om Putins politik?” Men på sätt och vis är den också historielös, som när KK refererar till Lenin som en bödel – riktigt så enkelt kan man som seriös journalist inte avfärda en av de viktigaste personerna i rysk historia. Likaså felbedömer han Ukraina-konflikten grundligt när han beskriver den som en rysk inrikespolitisk angelägenhet (måhända förlåtligt tidigt i förloppet). Min huvudsakliga invändning är dock att Kniivilä, efter att ha konstaterat att folk i gemen uppenbarligen har fått det bättre i vardagen, väljer att avsluta boken i typiskt högtravande struntprat om ”mänskliga rättigheter”. Han intervjuar människorättsaktivister och dissidenter, och frågar retoriskt:

…det är väl inte bara i väst många är oroliga över problemen med mänskliga rättigheter i Ryssland?

Den här korta recensionen rymmer inte en reflektion över ”västs” (om det nu finns ett sådant Väst) förhållande till mänskliga rättigheter – se gärna de föregående 500 recensionerna för en tydligare bild. Missförstå mig rätt, här gäller att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Putins styre är vidrigt ur ett liberaldemokratiskt perspektiv, åtminstone om vi jämför med ett idealsamhälle och inte våra egna korrupta demokratier. Men att med en inställsam, lismande ton ställa sig på den apolitiska plattformen för mänskliga rättigheter och beklaga sig över diktaturen som gjort vanliga människors liv bättre – det är ovärdigt en seriös journalist och förtar en del av det utmärkta arbete han gjort.

 


 

Den 31 december 1999 ställde Rysslands första president Boris Jeltsin in sitt nyårstal. I stället höll han ett tårfyllt avskedstal där han bad ryska folket om förlåtelse för allt som inte blivit som han hade hoppats. »Ta väl hand om Ryssland«, sade han till sin premiärminister Vladimir Putin, som han överlämnade makten till. 

 

Territoriell integritet under hot, islamisering på frammarsch, mörka krafter som vill skapa kaos i Ryssland. Trots att Aleksandr [som röstar på kommunistpartiet] är försiktigt kritisk mot Putins i hans tycke alltför kapitalistiska politik har han internaliserat alla de klichéer som Putins propagandaapparat dagligen upprepar i stats-tv. [Mycket observant!]

Högsta sovjet [högsta domstolen] gav Boris Jeltsin extraordinära befogenheter i två år. […] I oktober 1993 lät Jeltsin en pansardivision skjuta sönder parlamentet. Minst hundra människor dödades i sammandrabbningen, en stor del av dem vanliga nyfikna Moskvabor som inte kunde förstå att det pågick krig i huvudstadens centrum. 

Ganska exakt 50 procent av invånarna i Ryssland säger sig ha en positiv eller huvudsakligen positiv uppfattning om Josef Stalin, framgick det i en undersökning som det oberoende opinionsinstitutet Levada gjorde i april 2013. Motsvarande siffra för Boris Jeksin är 22 procent, exakt densamma som för hans företrädare Michail Gorbatjov. 

…vändpunkten 2013, när Ryssland för första gången på länge upplevde en liten naturlig befolkningsökning. 

 

Ett extremt exempel [på hur Putin köper motståndare] är Tjetjenien, där republikens ledare Ramzan Kadyrov i utbyte mot lojalitetsförklaringar till Putin och den ryska centralregeringen fått tillgång till nästan oändliga resurser för återuppbyggnad av Groznyj – och för personlig konsumtion. 

Nu består ryska tv-nyheter i stället av precis det Irina räknar upp: än skäller Vladimir Putin ut ministrar som inte sett till att folk får det bättre, än släcker han skogsbränder bakom spakarna på ett jättelikt flygplan, än dyker han i Finska viken med en miniubåt. 

 

Advertisements

~ av bookplanet på augusti 7, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: