Förortshat (Johanna Langhorst) [2013]

forortshat

Detta är en mycket läsvärd och intressant bok om det svenska samhället, främst en blixtbelysning av diskursen kring ”invandringsproblemet”/”integrationen”/”utanförskapet” med  avstamp i förorternas historia, utseende och funktion. Invävt i textdelarna finns intervjuer med folk på gatan, ett utmärkt koncept.

Förorterna utgjorde grundvalen för efterkrigstidens välfärdssverige; här skulle den framväxande medelklassen bo. Husen var moderna och funktionella, hade betydligt bättre tillgång till lekplatser, parker och grönområden, samt var ekonomiskt tillgängliga för folkflertalet. Här kan man mycket riktigt invända mot författarens ensidigt positiva beskrivning att förorterna befäste det befintliga åtskiljandet av hyres- och bostadsrätter och att många förorter är geografiskt separerade från grannområden av skog, fält och rinvägar. Det leder till en principiell fråga: bör vi fördöma allt socialdemokratin företog sig, med tanke på att dess inneboende motsättningar (klassamarbetet) nästan ofrånkomligen skulle leda till den högervridning vi idag bevittnar? Det vore verkligen att kasta ut barnet, badvattnet och badtunnan.

Jag är mycket förtjust i Langhorsts historiska perspektiv. Hon citerar Per Anders Fogelströms ”En bok om Söder”:  Vilda seder, ligistfasoner, förvildade ungdomar. Söderbusar… Det är fråga om samma betraktarn av det underliga djuret… Och i slutet av boken detta stycke:

Tänk att det kan gå så snabbt att glömma sin egen mörka historia och istället måla upp en bild av en förlorad idyll. Men Lyckliga gatan är en dröm och inget minne. Hur det svenska klassamhället egentligen såg ut innan välfärdssamhället och förorterna byggdes är inget vi vill minnas. Vi minns inte hushållerskorna och daglönarna. Vi minns inte portvaktsfruarna, kuskarna, diversearbetarna, drängslagsmålen eller rotvälskan. de klassbundna dialekterna. Vi har glömt barnen som lekte i rännstenen, hur de sov skavfötters i kökssoffan och vi har glömt dassen på innergårdarna som fanns kvar i Stockholms innerstad ända in på sjuttiotalet. Ingen kommer längre ihåg att förortsbygget var en av de bärande idéerna i folkhemstanken, att avsikten var att alla skulle ha rätt till en anständig bostad. 

Som synes är detta mer än en teknisk avhandling om förorternas framväxt och dekadens – ett av kapitlen heter t.ex.”Förorten och den svenska självbilden”. Hon låter självbilden komma till tals genom de många korta intervjuerna: folk målar obönhörligt upp en bild av grå, instängd betong med överväldigande kriminalitet. Hon låter dessa fördomar studsa mot rapporter från BRÅ som visar att dubbelt så många brott (och våldsbrott) begås i Norrmalm per 100 000 invånare, än i Spånga-Tensta eller Skärholmen.

Tyvärr polariserar hon ibland där det inte behövs, och ibland har hon helt enkelt fel. Hon kritiserar en intervju med en polis som menar att förortsbarnens avsaknad av förebilder och tidiga kontakt med kriminalitet bäddar för mångas senare brottslighet. Polisen delar faktiskt Langhorsts (och min) uppfattning att sociala omständigheter leder till kriminalitet; problemets kärna är att många ungdomars föräldrar och äldre bekanta (naturliga förebilder) är utslagna och inte har en identitet i det svenska samhället. Visst håller jag med om att diskursen om ”förortsproblemen” är falsk och gynnar makthavarna, och inte fan ska det behövas en snut att tala om vad som är fel i förorten – men varför hugga i onödan på något som är sant? Likaså skriver hon i början av boken:

I Sverige inbillar vi oss gärna att vi har mindre rasism och diskriminering än i andra länder. Det är inte sant. Vi har större problem med diskriminering i Sverige än de flesta andra västerländska länder har. 

Samtidigt som hon inte kan belägga jämförelsen med några faktauppgifter, så tjänar den verkligen ingenting till i sammanhanget. Onekligen finns enorm strukturell diskriminering i det här landet. Säkerligen skiljer den sig från andra länders diskriminering och rasism. Måste vi kvantifiera den innan vi tar itu med den?

Bokens största behållning är dess granskning av media och retoriken. När ungdomar härjar i fina områden kallas det bråk, när det händer i förorterna  är det upplopp eller kravaller. När höginkomsttagare bygger spektakulära hus i betong är den ”trendig och miljövänlig. När samma material dyker upp i förorten förvandlas det och blir plötsligt ‘fult och deprimerande’. Bourgeoisien växlar då från betongälskare till betonghatare.”

En journalist behöver aldrig leta länge för att hitta den lilla grupp med frispråkiga värstingar som hänger i förorternas centrum och gärna pratar vitt och brett om hur farliga och kriminella de är. Bordet är serverat. Sedan ringer man bara upp några helsvenska poliser och tjänstemän, låter dem tala sitt myndighetsspråk och beklaga situationen – voilà, så har man ett »brännande reportage« där man enligt mediernas självberöm »ger röst åt dem som annars inte hörs«. I själva verket är det enbart dessa röster som får höras. 

Hon orkar till och med genomföra en intervju med den patetiske Jan Josefsson, som rannsakar sig själv och sitt gälde för att ”som i totalitära stater” ha skylt över sanningen om hur illa det har varit i förorterna.

Av media och politiker behandlades Malmöskjutningarna som ett integrationsproblem. Journalister skrev artiklar om utanförskapet och statsminister Reinfeldt höll aldrig något tal till nationen om terrorn och dess hot mot demokratin. Istället skickades migrationsminister Tobias Billström till Rosengård där han höll ett tal om integration… Inga skott hade fällts i Rosengård. 

Intervjuerna reflekterar och efterapar medias rapportering, och ger en autentisk känsla åt boken – som om den i själva verket är en levande debatt, skriven med patos och logos. Den kan säkert läsas på olika sätt – Svensson blir irriterad och uppfattar den som ett angrepp mot svensk arbetarklass, men det är tydligt när man har läst boken att udden inte alls är riktad mot denna grupp. Många kritiker fäster sig säkert vid den upplevda hycklerin i att Langhorst flyttade ut från Tensta efter att hennes son blev rånad två gånger utanför sitt hem. Det är varken särskilt motiverat eller civiliserat att vara så tarvlig och småsint. Hon har skrivit en välkommen och initierad skildring av förortens historia och dess nutida diskurs. Rekommenderas.

  • oförvägen = djärv, oförskräckt
Annonser

~ av bookplanet på oktober 4, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: