Berättelser från vår gata (Naguib Mahbouz) [1975]

berättelser

Måste erkänna att jag i min eurocentriska okunskap aldrig hade hört talas om Nobelpristagare Mahbouz. Boken plockade jag upp av en slump på en loppis. Novellerna, eller novelletterna som en litterär läckergom som jag skulle vilja kalla dem, är korta ögonblicksbilder från ”gatan” där berättaren, en pojkvasker, bor och växer upp. Tillsammans bildar 78 texterna en mosaisk bild av folkets strävanden, deras tankar, dagsaktuella skvallerämnen, deras drömmar och misslyckanden i 1920-talets Kairo. Författaren har tagit barnets skepnad och betraktar storögt vuxenvärldens mysterier. Ett gräl i ett hushåll, ett slagsmål på en servering, någon som försakas och förpassas, I bakgrunden: analfabetism, fattigdom, misär och medföljande kulturell/politisk/intellektuell underutveckling (det är faktiskt det rätta ordet, mer om det nedan), samt inte minst gatans ”beskyddare” (lokala maffian). Pojkens många gånger oförstående reflektioner och komiskt opassande reaktioner förmedlas till oss läsare med en blinkning; hans oskyldiga ögon är ett filter som tillåter att frågor vinklas på nya sätt. Han fångar upp skvallret på gatan och reproducerar det utan att veta varför (som när han beklagar sig över en av de ”moderna” kvinnorna på gatan som arbetar på ett departement, har politiska idéer och ambitioner, och därmed naturligtvis blir baktalad med ”Vilken olycka för männen!”).

Emellanåt tillåter han svadan att skymta:

I enlighet med den motbjudande vanan på vår gata löper tungorna med skvaller, rykten och fantasier.

Precis som i de flesta länder, i de flesta tider, är det kärlek och pengar som utgör större delen av människornas angelägenheter. Skönheter kommer och går på gatan, ofta hittas något avvikande fel på dem som kan baktalas. En man faller i förälskat vansinne och är beredd att offra allt han har:

Fattigdomen griper om hans hjärta men galenskapen lugnar det.

Många duster utkämpas i hedern och stolthetens namn, ännu fler i våldets och enfaldens. Mitt i denna röra uppstår myter och legender, gatan skriver sin egen historia och den är obarmhärtig mot förlorarna, de högmodiga som inte följer spelreglerna. Det finns visserligen plats för avvikande, så länge de är tillräckligt fattiga för att inte utgöra något hot (de sinnesslöa tiggarna) eller tillräckligt rika för att folk ska bete sig inställsamt mot dem. Det mest bestående intrycket, för mig, är fattigdomens ekvilibrium; den som får människor som lever i armod att dra ned de som försöker resa sig (som det tidigare exemplet med den unga kvinnan på departementet). Trots all kärlek och gemenskap som också finns i boken, är människor många gånger elaka och misstänksamma, och tvekar inte att förinta en granne för att befästa sin egen normalitet. Här en olycklig familj (Tolstoj skulle älskat den), där sonen till följd av faderns död inte kan gifta sig utan måste bli ”huvudman” för sina systrar. När de så inte blir bortgifta (faderlösa som de är), sänker sig en bitterhet över hemmet, som inte ens förbigår hunden!

Kvinnorna måste förbli hemma, inte endast av nödvändighet utan också för att förhindra skvaller och förtal. Traditionerna håller dem fängslade, försakelsen förenar dem, sysslolösheten plågar dem, gnabbandet förströr dem.

En familj som ständigt brottas med försakelse, önskningar och förtvivlan och i osynlig kamp mot sin huvudman som inte är mindre förtvivlad och plågad än de [sic].

Till och med hunden smyger betryckt omkring i husets hörn, berövad friheten av rädsla för att den skall smutsa ner sig. Med en gäst leker den våldsamt, nafsar honom i benet och retar honom, och den blir som galen vid ljudet av hundskall.

Som sagt, de som försöker lyfta sig faller som Ikaros, och det gäller även de dumma stackare som försöker förbättra tillvaron för hela gatan. Här en dialog – märk väl det kodade språket! – mellan en politiskt uppväckt (socialist) och en företrädare för ”det vanliga livet”. Revolution och reaktion:

– En dag skall människan förverkliga en sorts fullkomlighet hos sig själv och sitt samhälle. Då, och endast då, skall hon tilldelas en ny personlighet som inser gudomlighetens mening och dess eviga sanning skall avslöjas för henne.

Diskussionen fortsätter tills båda är trötta.

– Hur skall jag sprida mina tankar på vår gata? frågar Mustafa bekymrat.

– Folk på vår gata drunknar i det vardagliga livets bekymmer, säger min far skarpt. De är utslitna av fattigdom, okunnighet, förtryck och fientlighet.

– Men just för sådana problem är mina idéer den bästa lösningen.

– Folk på vår gata förstår bara ett enda språk, det språk som uppstår ur deras sorger, omfattar deras plågor och helgas av bönerna till den Makt de hoppas på i nöden och som du nu vill slita ut ur deras hjärtan.

Trots Mustafa al-Dahashuris strävan kom han att tillskrivas ovanliga idéer. Han fick dåligt rykte, avskedades från sin tjänst och måste leva ett ogästvänligt liv på vår gata.

Jag skulle älska att läsa något han skrev om 50-60-talets Kairo, när hela arabvärlden hade feber, alla var förälskade i Nasser och det såg ut att finnas en viabel väg för ”tredje världen”. Efter en snabb titt i bokhandlarna kan jag inte hitta någon sådan. ”Cairo trilogy” verkar onekligen intressant men jag har så förbaskat mycket att läsa ändå, så det får vänta. Hellre fortsätter jag med Pramoedya Ananta Toers quadrologi. Nåväl, det här utmynnade ju inte i någon snärtig slutkläm men det får gå…

Advertisements

~ av bookplanet på november 9, 2015.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: