Djup (Henning Mankell) [2005]

IMG_0542

Djup är svår att få grepp om. Huvudpersonen Lars Tobiasson-Svartman är visserligen en ganska banal karaktär – prototypen för den militäre teknokraten, besatt av mätningar och statistik, som ska stärka Sveriges position i det första världskriget. Kriget utgör den mullrande fond som historien utspelar sig mot, endast antydd. Berättelsen är snävt avgränsad, det mesta rör sig i Svartmans (banalt?) bedrägliga inre – han bedrar alla omkring sig i ett falskt spel för att behålla kontroll. Men det finns ingen kontroll när han förälskar sig i Sara Fredrika, en ung änka som bor ensam på en av de vindpinade öarna i den östgötska skärgård där Svartmans fartyg utför krigsmätningar. Han ror ut i dimman (banalt?) till hennes ö, spionerar på henne i ur och skur och matar henne med samma sorts lögner som han senare ger sin hustru för att kunna återvända till skäret.

Svartman är en emotionell invalid; en trasig människa, ett tomt hölje, ett instrument utan mening eller mål. Det som är slående är att det är precis så han vill ha det – han fruktar livet alltför mycket. Han föredrar att hålla distans, och observera den han älskar genom ett periskop. Hans hustru, Kristina Tacker, varnar honom (också banalt):

– Nånting kommer att hända, viskade hon. Det finns en punkt där ditt lod aldrig når botten. Det finns en punkt där allting brister, min älskade man.

Är det den outgrundliga människosjälen? Galenskapen? Nihilismen?

Och samtidigt brister andra runtom honom:

– Bara en grav alkoholist kan dricka så mycket. Han har skött sitt arbete och inte avslöjat sig. Men det går bara till en viss gräns. Han passerade alkoholistens meridian i natt. Allting brister, han ger totalt fan i sitt ansvar och sitt rykte. Han bryr sig inte om sitt namn, sin tjänsteställning eller sin familj. Han bryr sig bara om sina förbannade flaskor. Det är tragiskt men inte ovanligt. Och mycket svenskt.

Antydningarna om en annalkande katastrof haglar nu:

– Maskiner bör då och då, inte ofta men regelbundet, drivas upp till maximal effekt. Annars är riskerna stora för maskinsprängningar när det verkligen gäller.

Rake skrattade till.

– Det är som med människor, fortsatte han. Även vi måste då och då tvingas att prestera på höjden av vår kapacitet. Skillnaden är inte alltför stor mellan en maskin och en människa.

Sara Fredrika förälskar sig i en tysk desertör, vilket väcker ännu en känsla i Svartman som är bortom hans makt: svartsjuka. Han dräper den tyske soldaten, och ljuger att han gick genom isen. Samtidigt anar Kristina Tacker oråd när han är borta allt längre. Att de två kvinnorna inte vet om den andres existens är förutsättningen för att han ska kunna hålla kontrollen – och när de får veta det, rämnar Svartmans värld.

Det var som om han bar på en osynlig försegling, som gjorde honom oåtkomlig för alla utom honom själv. Ytan var lugn, som ett hav i stiltje, men därunder lurade alla krafter som han tvingades slåss emot. Ärelystnaden, osäkerheten, minnet av den vredgade fadern och den ljudlöst gråtande modern. Han levde i en ständig tvekamp mellan kontroll, beräkning och våldsamma risktaganden. Han gjorde inte som andra människor, anpassade sig till olika situationer, utan bytte personlighet, blev någon annan, ofta utan att han själv visste om det.

När så allt är över, reflekterar Svartman:

Jag vet hur man skapar en lögn, tänkte han. Men jag klarade inte att leva i det landskap lögnen skapar. Bedragaren lever ett liv, bedrägeriet ett annat.

Så, med allt detta sagt, känner jag att boken går mig förbi, att jag missar något större. Vad är det Mankell är ute efter? Varför skrev han den här (högst avvikande) boken? Jag störs mest av att jag jag inte fångar kontexten – kanske är det en skildring av en av krigets män, måhända en svidande parodi på en av den förmenta exakthetens/vetenskapens/mätbarhetens män (som det kryllar av nuförti’n), eller är det en allmän berättelse om bedräglighet och otro, som råkar utspela sig i krigstid? Jag lämnar det osagt för nu, och funderar vidare. Kanske var meningen bara att jag skulle skriva en recension full med frågetecken.

Annonser

~ av bookplanet på januari 18, 2016.

Ett svar to “Djup (Henning Mankell) [2005]”

  1. […] mycket om Mankells föregående roman Djup dels i de karga landskapen men kanske framför allt deras avspegling i de ensliga, övergivna […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: