Diagnosens makt (Gunilla Hallerstedt; diverse förf.) [2011]

IMG_0539

En kort antologi om den ökande psykiska ohälsan i samhället.

Redaktören Gunilla Hallerstedt uppvisar pinsam okunskap utanför sitt professionella område när hon i (den alldeles för långa) inledningen försöker måla upp en samhällelig bakgrund till den ökande psykiska ohälsan genom att blanda in den ökande invandringen på 90-talet:

Därtill kom invandrarna. Det var inte längre inbjudna, eftersökta arbetare från grannländer som Norge, Finland och Polen utan flyktingar från krigshärjade länder som Turkiet, Iran och Somalia. Mörkhyade främlingar med konstiga seder och bruk

Hon är dessutom rörig och irrelevant i sina försök att knyta de politiska förskjutningarna (från ideologier till postmodernism) till bristande identitetskänsla hos befolkningen, vilket enligt hennes hypotes ska medföra ökad efterfrågan på psykiatriska diagnoser. Det finns belägg och argument för ett sådant resonemang, men att involvera teknovetenskap och genmanipulerade grisar i analysen bidrar inte till att stärka den.

Alltid läsvärda idéhistorikern Karin Johannisson skriver desto bättre om diagnosers uppgång och fall. Hon argumenterar för att yttre hotbilder (kärnvapen, kemikalier, föroreningar, epidemier; AIDS) medförde

…nya diagnoser i snabbt tempo: kvicksilverförgiftning, el- och bildskärmsallergi, sjuka hus-syndrom, multipel kemisk överkänslighet, fibromyalgi, kronisk trötthet, kronisk smärta, whiplash, käkledsspänning, panikångest. Anorexi och bulimi tycktes äta på kvinnoemancipationens nya kvinna, liksom vestibulit och självskadebeteende. […] Alltså: diagnoser föds, gör karriär och dör.

Sjuksköterskan och sociologen Eva Kärfve resonerar mycket läsvärt kring psykiatrins idéhistoriska grund. Dagens biologistiska psykiatri försöker härleda mänskligt beteende till gener och neurotransmittorer (i Kraepelins anda):

Själva begreppet ”psykiatri” – som ju utgår från erkännandet av ”psyket” som en intermediär station mellan hjärna och miljö, en sekulariserad ”själ” med en specifik struktur – bör, om den nuvarande tendensen står sig, snart vara överspelat.

[…]

Vi står, sedan över hundra år, just på tröskeln till den nya sköna värld där sambandet mellan den medfödda hjärnstrukturen och individens yttre beteende ska bevisas.

Men ovedersägliga miljöfaktorer sätter käppar i hjulet för en neuropsykiatrisk hegemoni:

Men psykiatrin skall i huvudsak betraktas som ett försök att från medicinskt håll förklara mänskligt beteende. Sett i detta starkt beskurna ljus är psykiatrin ett av flera betraktelsesätt, och borde ligga i nivå med de övriga – psykologiska, sociologiska, juridiska, filosofiska – som vetenskapen erbjuder. Men så är knappast fallet. 

Som ofta i de här resonemangen ligger nyckeln i historiska tillbakablickar, och inte i ett evigt fetischerande med evidens och vetenskap. Kärfve klär av den moderna psykiatrin med en enda rad, innan hon elegant kopplar uppsvinget i diagnoser till vår tids stora sociala problem (arbetslösheten):

Vad som kan slås fast är emellertid att bilden av människan, som styrs av sin härkomst och sitt (kanske ”dåliga”) blod, har varit en ständig ingrediens i europeiskt tankeliv.

[…]

Vuxendiagnoserna spelar en roll när den ekonomiska politiken får allt svårare att förse befolkningen med arbetstillfällen. Mycket går att vinna på att löntagarnas brister sätts i fokus.

Sociologen Thomas Brante pekar ut DSM III som en vattendelare (i och med övergivandet av alla ambitioner till förklaringsmodeller till fördel för enbart symptombaserade diagnoser) och är också inne på att detta inte beror på objektiva, vetenskapliga framsteg, utan i förskjutningar i ideologi, maktförhållanden, etc. Han skärskådar exemplet ADHD och diagnosens evolution i DSM-manualerna som ett instruktivt exempel på den ”objektiva” psykiatriska ”vetenskapens” volatilitet:

  • I DSM II från 1968 finns Hyperkinetisk reaktion…
  • I DSM III, 1980, ändras namnet till ADD…Ouppmärksamhet blir det dominerande symtomet…
  • I DSM III-R från 1987 ändras ADD till ADHD. Nu kan man vara hyperaktiv och impulsiv men inte ouppmärksam och ändå få diagnosen ADHD…
  • I DSM IV från 1994 har vuxna inkluderats. Nu är det dessutom möjligt att fungera normalt på arbetsplatsen och fritiden men vara ouppmärksam hemma [!] för att få en diagnos.

Brante är, precis som Kärfve, inne på de moraliserande aspekterna av diagnosticerandet. Exempelvis antisocial personlighetsstörning, där upprepade kriminella handlingar räcker för diagnos (han pekar ut att även Che och Martin Luther King skulle håvas in av detta diagnostiska nät). Likaså uppförandestörning, som kan baseras på skolk från skolan eller brott mot föräldrars utegångsförbud. Med andra ord: störningar som de flesta icke-professionella människor kan tänka sig har sociala orsaker:

Allmänt sett är alltså frågan om alla diagnoser i DSM verkligen betecknar inre dysfunktioner i individen, vilket DSM hävdar och kräver, eller om  flera av dem snarare handlar om problem i relationen mellan individen och det övriga samhället.

Han går vidare till att – brutalt, men roligt – såga DSM:s metodologiska fundament: (jag citerar i sin helhet):

Enligt vissa kommentatorer till DSM är det en styrka att den presenterar mentala störningar som diskreta storheter, enligt andra en svaghet. Emellertid skriver utgivaren av den senaste utgåvan – eventuellt för att besvara eller föregripa kritik – att man inte antar att kategorierna är »fullständigt diskreta enheter med absoluta gränser som skiljer dem från andra mentala störningar eller från ingen mental störning» (DSM 2000: xxxi) (fast med denna skarpa formulering finns det väl ingen som haft en sådan uppfattning). Vidare skriver man att individer med samma diagnos förmodligen är en heterogen grupp. Ja, och detta torde bero på att två personer med samma diagnos inte behöver ha ett enda symtom, inte ett »sign», gemensamt. Vidare menar man att gränsfall förmodligen bara kan förstås som sannolikt fallande inom den ena eller andra kategorin. Dessutom har vi problemet med komorbiditet, dvs. en individ har ofta ett flertal diagnoser, faller i flera kategorier. Slutligen har vi den märkliga kategorin Not Otherwise Specified [UNS – Utan närmare specifikation], som tycks innebära att personer som inte har det erforderliga antalet symtom ändå kan klassificeras som psykiskt störda. Sammantaget reser dessa kommentarer eller brasklappar frågan vad som egentligen återstår av DSM. Med andra ord: DSM kan vara på väg att utvecklas mot ett vagt och osäkert klassifikationsschema som presenteras med en serie ad hoc resonemang och förbehåll. 

~~~~~~~~

Sådärja. Där har vi det. Ännu en textsamling som stryker mig medhårs och bekräftar det jag redan visste: DSM är den symboliska spjutspetsen men det huvudsakliga problemet är en kulturell och politisk förskjutning från samhällsbaserade analyser till individbaserade. I ärlighetens namn är jag besviken på den här boken: här finns inte speciellt mycket nytt. Den är alldeles för tunt skriven för att utgöra en tillstymmelse till motvärn; snarare är den en desperat motståndsyttring; ett ”skri i vildmarken” – och mer än något annat en bekräftelse för de redan frälse. Även om det stundtals är underhållande och träffande kan jag inte se någon poäng i att läsa den.

 

  • Karl Popper: falsifikation > verifikation
Advertisements

~ av bookplanet på februari 8, 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: