Italienska skor (Henning Mankell) [2006]

IMG_0540

Minner mycket om Mankells föregående roman Djup dels i de karga landskapen men kanske framför allt deras avspegling i de ensliga, övergivna karaktärerna. Men emedan Djup är enigmatisk, militärt åtstramad och oåtkomlig, är Italienska skor en rörande, smärtsam bok om – trauma.

Jag använder här ordet trauma, och hör professor Arnold Weinsteins röst (han höll en fenomenal kurs betitlad ”Using literature to understand the human side of medicine” för drygt 20 år sedan, borde finnas åtkomlig på obskyra hörn av nätet fortfarande).

Huvudpersonen är Fredrik Welin, en förtidspensionerad kirurg som bosatt sig i en liten stuga på ett kargt skär vid havet. Från början vet vi inte vad han gör där ensam med sin katt och hund, utan följer bara med i hans dagliga rutin – som är helt avskalad på mänsklig kontakt. En åldrad (och senare visar det sig, döende) kvinna letar upp honom – hans ungdomskärlek, som han lämnade på det mest svekfulla sätt för trettio år sedan. Hon tvingar honom att infria sitt löfte om att ta med henne till Norrland – och på vägen får han veta att han har en dotter, som de ska besöka. Protagonisten tvingas konfrontera sitt förflutna, och först halvvägs genom boken kan han börja berätta för läsaren varför han lever detta liv: han opererade bort fel arm på en ung kvinna med skelettcancer. Så stort är traumat, skulden och skammen att han inte kan tänka på det, prata om det, eller ens påminnas om det genom att vara nära andra människor. Eller är det så att det minner honom om en annan skuld?

Det som står klart är att han inte har kraften att söka eller ge förlåtelse. En händelsekedja sätts igång, med följden att han bryter sig ur sin kokong, letar upp den unga kvinnan, tar kontakt och slutligen ber om förlåtelse. Kontakten blir inte som han hade tänkt sig, men i själva akten att möta det förflutna ligger en befrielse, som kan tillåta honom att möta sin familj; det visar sig att de två trauman hänger samman. Allt i allt en finstämd och mogen bok som antagligen kräver att man närmar sig medelåldern för att uppskatta…


Så talar han till läsaren, uppgiven, rädd och osäker:

Tidigare i livet, i samband med den stora katastrofen, hände det att förtvivlan och vreden blev så stark att jag övervägde att göra slut på mig själv. Men jag försökte aldrig. Fegheten är en trogen följeslagare i mitt liv. Då som nu tänkte jag att livet handlar om att inte släppa taget. Livet är en bräcklig gren över en avgrund. Där hänger jag så länge jag orkar. Sedan faller jag ner, jag som alla andra, och jag vet inte vad som väntar. Finns det någon där nere som tar emot mig? Eller är det bara ett kallt och hårt mörker som rusar emot mig?

 

Men jag insåg också att jag kunde tacka tillfälligheten för att jag blivit född i en tid då sådana språng var möjliga. En tid när förtrampade servitörers barn kunde ta studenten och till och med bli läkare. Men varför hade jag blivit en människa som hela tiden letade efter gömställen istället för gemenskap? Varför hade jag inte velat ha barn? Varför hade jag alltid levt ett liv som en räv med många utgångar från lyan?

Annonser

~ av bookplanet på februari 8, 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: