Minnet av en smutsig ängel (Henning Mankell) [2011]

smutsig-angel

Åter en bok av Mankell om havet, dess outgrundliga djup och det barska livet för människorna som trotsar henne. Än en gång: en änka, Hanna Lundmark, som förlorat sin man till havet. Hon fasar över Lundmarks grav i djupen, och frågar kaptenen om hur lång tid det tar för det insvepta liket att nå botten. Han svarar: en dryg halvtimme – och hon ryser när hon tänker på honom, sjunkande i mörkret.

Maken symboliserar ekonomisk trygghet, kärlek och hopp. Utan honom: ovisshet, framtid:

Det var under dessa köldslagna dagar som Hanna för första gången kände att förändringen kanske bar på något annat. En öppning i en mörk storskog där solljuset plötsligt lyste ner i en oväntad glänta. Ett liv som kanske skulle bli bättre än detta, att leva omgiven av nödens och köldens arméer ? Rädslan för det okända blev plötsligt också till en längtan efter detta som kanske väntade på henne. Bortom skogarna, de böljande åsarna i sydöst.

Likt en sann entrepenör, en djärv utforskare (jag vill inte använda ordet ”bosättare” i dessa tider) tar hon sig an det nya, anpassar sig, ser och lär. Hon anländer Lourenco Marques (huvudstad i dåtida Portugisiska Östafrika) och ser med naiva svenska landsortsögon kolonialismen och hur den håller både de vita och svarta i skräck. De vitas ständiga rädsla för ett upplopp, en reflektion av de förslavades vanmäktiga ilska. Mitt i detta komplicerade måste hon fungera, måste försörja sig, ta sig genom det dagliga livets utmaningar. Hon finner mening i att hjälpa skökorna på en av bordellerna – där motsättningarna mellan vita och svarta, kvinnor och män, slaveri och frihet sätts på sin spets – och blir med tiden bordellföreståndarinna.

Som vanligt är Mankell en berättare och en imaginatör av rang. Hans metahistoria om hur en knegare i Maputo råkar hitta en gästbok från med Hanna Lundmarks namn, vilket inspirerar honom till att skriva denna bok, är inget annat än ljuv författarkonst.

Det slår mig att hans återkommande böcker om långseglatser och havens djup kanske förebådade hans egen resa. Vila i frid, bäste Henning Mankell.

*****

Bokens allra första sida, innan förordet, innehåller bara det här citatet – det ger mig fortfarande gåshud:

”Det finns tre sorters människor: de som är döda, de som lever, och de som seglar över haven …” Platon

Hon vet att de märkligaste resorna gör man alltid i sitt inre, där det varken existerar tid eller rum.

Kölden var ett hav, huset ett fartyg och vintern en oändlig väntan.

Han talade ofta om dem. Alla dem som hade gått före. Det skrämde honom att det var så få som levde just nu och att så ohyggligt många fler redan var döda.

– Inga negrer är tillåtna inne i staden utan skor, sa Vaz. Så ser reglerna ut… Det första tecknet på att en människa är civiliserad är att han eller hon har skor på fötterna.

Därför är hon nu Ana Branca, ingenting annat. Ana Branca är en ensam människa, tänkte hon. Den respekt som Hanna Vaz hade omgetts av höll hon på att förlora. Hennes beslut att försöka få Isabel frigiven för dråpet på sin man Pedro hade vållat en upprördhet över att hon svek sin främsta plikt i kolonin: Att vara vit. Att till alla pris forvara sin egen ras.

Advertisements

~ av bookplanet på augusti 8, 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: