Något är ruttet i Sverige (red. Christoph Emanuelle Fielder & Maria Sveland) [2014]

nagot-ruttet

En spretig historia, som jag läste av bara farten (mest för att Ekis Ekman och Granér medverkar för att vara ärlig). Formatet är intressant, tonen varm och personlig – därmed är den användbar för att väcka intresse hos politiskt ”okunniga” (jag säger inte det med förakt, utan menar det verkligen). Samtalet mellan Maria Sveland och Emil Jensen är en höjdpunkt – bägge är utmärkta skribenter; varma, ärliga och med ett gott öga för detaljer. Även Sara Granérs brevväxling med Mattias Gardell är riktigt bra. Insikter om vänsterns organisatoriska och kulturella brister, identitetspolitik, erfarenheter från politisk aktivism och stora frågor som debattklimat, rasismens frammarsch och rent allmänt en varm och mänsklig systemkritik träder fram mellan raderna. Tyvärr är de övriga allt från ointressanta till patetiska (redaktör Fielders tillrättalagda politiska tal och den nästan lika stinkande sosse-rappakaljan från Trygve Svensson). Kan inte rekommenderas rent generellt, men som sagt, kanske till vissa…

Utvalda citat:

När vissa av de så kallade vänsterpolitiska personerna fick veta att vi bakat till exempel GRISAR och TRÄD blev de vansinniga, det skulle ju ge helt fel signaler, det är inget miljötjafs vi håller på med, det viktiga är hur MÄNNISKOR drabbas! En timmes diskussion om symboliken i människor versus träd och julbockar.

Tolerance works both ways. Ibland är det de som ropar högst om antisexism, pronomenrunda och intersektionalitet som är de mest intoleranta i praktiken. /Ekis [Jag menar inte att ”smeara” henne – citatet är måhända ryckt från sin kontext, där hon betydligt mer elegant breder ut tankegångarna – men jag tror att formuleringen känns igen av många som har varit i politiska cirklar.]

Allt det de föresatte sig med den brutala polisinsatsen, med de hårt kritiserade oproportionerliga domarna. med skotten vid Vasaplatsen, massgripandet på Hvitfeldtska och Schillerska – hela syftet med allt detta, att tysta en hel folkrörelse, lyckades.

Och när just den känslan av att det börjar vända väl uppstått, blir ju förstås även orättvisorna och problemen tydligare än någonsin. Kedjorna visar sig först när vi rör på oss, buren blir uppenbar först när vi reser oss upp. Inte förrän vi talar märker vi av munkaveln. Därför är det i begynnande goda tider som dessa det blir som mest påtagligt hur illa ställt det är. Som när den första soliga vårdagen blottar hur skitiga fönster vi har.

[Mattias Gardell:] Men Orwellpriset går till Reva – ”Rättssäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” – som enligt Migrationsverket beskrivs som polisiära tvångsutvisningar av papperslösa som vill stanna i landet utan som ett ”projekt” i ”respekt för personen som ska resa” så ”att hans eller hennes behov tillgodoses”.

[Sara Granér:] Jag tänker att du säkert också har erfarenhet av det här med att det är kritiken som anses vara anmärkningsvärd, våldsam eller upprörande och inte själva situationen som kritiken kritiken riktar sig mot.

[Mattias Gardell:] Som manifestationer av värdelöst liv utgör [tiggarnas] närvaro en stum anklagelseakt som både stör bilden av vår ordning som en god ordning där alla är lika i värde och rättigheter och vår självbild som goda och ansvarstagande medmänniskor. Vi vet inte hur vi skall förhålla oss till problemet, som inte tycks försvinna. Den Stora skandalen tycks inte vara de rasistiska exkluderingsmekanismer som orsakar misären utan att de synliggörs framför våra ögon. Således tycks vi helst ägna oss åt kosmetiska lösningar genom att söka förneka problemet (tiggarna är inte äkta, utan organiserade förbrytare), förbjuda problemet (kriminalisera tiggeri), ignorera problemet (gatubilden är helt normal), förskjuta problemet (det är inte vårt problem, utan…), värja oss för problemet (jag har nog med mitt) eller lindra problemet temporärt (skänk en slant, det dövar både hunger och samvete).

Sverige för, igen efter amerikansk förebild, ingen (officiell) statistik över hur många afghaner som dödas av svenska soldater och särskiljer [sic; ”skiljer inte på”] inte på stridande och civila dödsoffer.

Det är ju inte som att varje gång SVT sänder A-ekonomi eller SR sänder Ekonomiekot måste [sic] bjudas in kommunist som pratar om vikten av att införa planekonomi för att ”låta båda sidor komma till tals”.

 

Annonser

~ av bookplanet på augusti 25, 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: