Kvicksand (Henning Mankell) [2014]

En stor människa och en av Sveriges få moderna författare värd namnet. Här delar han sin livshistoria, uppdelad i små fragment, varvat med historia, vetenskap och filosoferingar. Allt skrivet i ett ”andrum” (”Ett andrum har uppstått”, meddelar hans läkare honom) då cancern tillfälligt svarat på cellgifterna. Ja, det känns onekligen som en kamrat som talar till en. Öppenhjärtigt, varmt, tänkande. Tiden är något han återkommande brottas med. Likaså det mycket flyktiga i vår existens. Utläst på Ataúro. Vila i frid, Henning.

Denna tanke om ett palats för minnen har sedan levt vidare och getts olika uttryck genom historien.

Gåtfullt och suggestivt är att det är man själv som rör sig där inne i de oändliga salarna, som en sorts överstepräst eller bibliotekarie och plockar fram minnesbilder ur det förflutna, alltefter det att ens medvetande begär det.

På nätterna härskar där andra bibliotekarier som är mer vildsinta och anarkistiska till sin läggning. Jag föreställer mig dem ibland som en grupp tidiga surrealister eller konstnärer tillhöriga dadaismen. De blandar minnen och upplevelser i en kaotisk röra, så att de förvandlas till oigenkännliga fragment av verkligheten. Dessa nattliga aktörer tillverkar absurditeter, men också mardrömmar, ofta hämtade från de giftskåp där det man försökt glömma förvaras bakom stängda dörrar och som bryts upp under nätter när maran rider genom mörkret.

Timbuktu:

De två dagar jag tillbringade i dessa arkiv kändes som slutet av en 50 år lång pilgrimsfärd. Inte bara fick jag bevisat för mig det jag alltid hade trott, nämligen att påståendet om att den afrikanska kontinenten saknade skriven historia var helt igenom falskt. Jag kunde hålla dessa manuskript i händerna och tänka att för tusen år sedan hade denna ökenstad varit ett av världens viktigaste inellektuella centra. Hit hade människor kommit långväga ifrån, araber, afrikaner, européer, långt innan exempelvis Sorbonneuniversitetet i Paris ens varit påtänkt.

Paris, 1348:

I detta fall spred sig snabbt ett rykte om att det var alla katter i staden som orsakade att så många människor dog.

Det kunde lika gärna ha varit judar som ansågs vara syndabockarna. Eller romer, eller några andra. Men just denna gång menade man att katterna var de skyldiga. Sedan gammalt visste man att katter och häxor hade dunkla gemensamma hemligheter.

Alltså följde ett rasande angrepp på alla katter i staden. Knappast någon tycks ha undkommit sitt öde att bli ihjälslagen och kastad i Seine.

Det innebar naturligtvis att de riktiga smittspridarna, råttan och och loppan, blev av med sin enda naturliga fiende.

 

Att man idag i Sverige kan leva ett helt liv utan att se en död människa annat än i en flimrande teveruta eller på en filmduk, kan å andra sidan oroa mig. Gömmer man bort döendet så blir livet till sist obegripligt. Inte för att jag menar att man ska trava iväg med förskolebarn till bårhus för studiebesök. Men hur ska man få unga människor att respektera livet om döden har förpassats till begravningsbyråer och sjukhus? Att döden försvunnit i ett land som Sverige är ett stort kulturellt nederlag [Min kursiv]

  • sarkofag = ”köttätare” ! (skelettet skulle bestå)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s