Till världskapitalismens försvar (Johan Norberg) [2001]

snorberg

Så detta är ”boken som vände globaliseringsdebatten”. Låt oss se om vi kan ”vända tillbaka” den litegrann genom att titta närmare på detta, som uppenbarligen behöver försvaras (vi är väl medvetna om anspelningen på Trotskijs bok; Till socialismens försvar). Jag bör nämna att jag köpte boken med en naiv förväntan om att få till stånd en upplyst, åtminstone inre, debatt med ”motståndarsidans” argument. Det var min enda synd.

Norberg presenterar en lång rad löst sammanhängande påståenden – ofta i och för sig verifierbara – och insinuerar att varje framgång i det mänskliga samfundet beror på kapitalismen, den ”fria marknaden”. Han har genom åren visat att detta är hans nisch: att överösa läsaren med ständigt fler faktoider och anspela snarare än argumentera. Helt enkelt därför att oftast har han ingen att argumentera mot: han slår in öppna dörrar, jagar spöken och snubblar på trådar som han själv lagt ut. Naturligtvis går världen – i genomsnitt – framåt avseende tillgång till vatten, medellivslängd och vaccinationer. Desto mer svårmätbara frågor inställer sig i dagens värld gällande

  • ökande klyftor inom och mellan länder i inkomst, tillgångar och makt
  • maktkoncentration i multinationella företag
  • till synes ohejdbar miljöförstörelse utan systematiska incentiv att vända utvecklingen
  • konsumerism som hegemoni; kommodifiering av välfärd och medborgerilga rättigheter
  • demokratiska underskott i samtliga parlamentära demokratier; övergivande av samhällsbyggen med därtill följande polarisering och extremism

Men för att anknyta till ämnet ”kapitalism och framgångar”: de frågor som vi, som världsmedborgare, har att besvara är 1) på vilka sätt går dessa framgångar att knyta till ”världskapitalismen” (oavsett hur långt från Norbergs idealiserade marknader den än är), 2) är de acceptabla framsteg i förhållande till de möjligheter världen besitter och 3) vilka motgångar går att knyta till kapitalismen? Föga förvånande kan Norberg inte svara på någon av dessa frågor; likt en papegoja kan han endast upprepa: allt är bra, vi lever i den bästa av världar.

Kanske det enda sättet att bemöta boken är genom ett lika löst sammansatt motangrepp:

  • boken är fullkomligt klassblind och präglas av ett uttalat ”vi-tänkande”; han nämner inte ordet klass en endaste gång och anspelar inte ens på att det kan finnas skillnader inom länder (ffa gällande de superrika 0,1%, där utvecklingen har varit långt från den idealbild han målar upp)
  • frågan om maktkoncentration och kapitalackumulation som en fundamental del av kapitalismen (med därrtill följande antidemokratiska följder) dryftas inte
  • marknaden beskrivs (liksom i all liberal doktrin) med ett janusansikte: å ena sidan viril, allsmäktig, transformerande, ofelbar – å andra sidan skör, hotad, missförstådd, i behov av ständigt mer frihet
  • det faktum att moderna ekonomier utvecklades med protektionism och inte avreglering av tullar nämns inte

Tullar, som lägger en skatt på varan när den passerar gränsen, och kvoter som begränsar det antal varor av ett visst slag som får komma in i landet, är direkta inskränkningar av medborgarnas frihet att själva bestämma över sin konsumtion.

  • en falsk bild av globalisering som gräsrotsrörelse målas upp:

Vi äter bananer från Ecuador, dricker te från Sri Lanka, ser amerikanska filmer…semestrar i Thailand…Globaliseringen sker underifrån, även om politikerna springer efter i alla möjliga bokstavskombinationer (EU, IMF, WB, FN, UNCTAD, OECD)…

  • avregleringar beskrivs som defensiva, justerande åtgärder:

…vi förmodligen aldrig har haft så stora offentliga sektorer och så höga skattetryck som vi har i världen i dag. De liberaliseringar som har skett handlar om att punktvis avvisa en rad tidigare överdrifter i centraliseringsiver, inta att införa laissez-faire.

  • associerar individuell frihet med kapitalets frihet (två väsensskilda saker som ofta går stick i stäv), och har fräckheten att göra det i de fattigas namn:

När jag försvarar kapitalismen tänker jag på den kapitalistiska friheten att pröva sig fram utan att be makthavare och gränskontrollanter om lov. Det är i grund och botten den frihet som jag en gång trodde att anarki skulle ge, men under styre av lagar som ser till att den enas frihet inte kränker andras. Denna frihet vill jag ha mycket av… Om kapitalismens kritiker tycker att vi har denna frihet i hyperstora mängder redan i dag vill jag gärna ha ännu mer, hyperdypermycket om det är möjligt. Särskilt för världens fattiga som i dag i liten utsträckning får styra sitt arbete och sin konsumtion.

  • <kommentar överflödig>

Det farliga med kapitalisterna är när de inte agerar kapitalistiskt, utan lierar sig med staten. Om staten är en diktatur kan företagen till och med medverka till kränkningar av mänskliga rättigheter…

  • betraktar demokrati som en ja/nej-fråga; antingen är ett samhälle en demokrati, eller en diktatur – när sanningen är att demokrati är ett kvalitativt mått som behöver nyanseras med vem som har makt och inom vilka områden (jfr: sjukvården i demokratiska Sverige idag)
  • <kommentar överflödig>

Slutet på kalla kriget ledde också till ett slut på USA:s obehagliga strategi att stödja diktaturer i tredje världen bara de var emot Sovjetunionen.

  • här når hans lögnande hisnande höjder (samtliga nedanstående länder förutom möjligen Nordkorea har ställt sina naturresurser och i stor utsträckning även sin arbetskraft till marknadens förfogande – sista raden är bara förvirrad i ljuset av NSA/Snowden-affären):

Det finns för närvarande 49 stater som kränker grundläggande mänskliga rättigheter. Värst bland dessa är Burma, Kuba, Libyen, Nordkorea, Saudiarabien, Sudan, Syrien och Turkmenistan. Det vill säga länder som är allra minst påverkade av globaliseringen och minst inriktade på marknadsekonomi och liberalism. När vi sörjer och beämpar det förtryck, åsiktsförbud, statskontrollerade medier och telefonavlyssning bör vi samtidigt komma ihåg att det var normaltillståndet för majoriteten av världens befolkning för bara några decennier sedan.

  • hävdar att centralisering och statsstyrda ekonomiska satsningar bäddar för felinvesteringar och därigenom krascher – lyckas inte förklara hur de decentraliserade börskrascher och finansbubblor som uppstår med sju års cykler uppstår
  • ohämmat lögnande; de perioder när arbetare erövrat sina nuvarande ”förmåner” i lönearbetet har kännetecknats av hög sysselsättningsgrad (man kan hävda att det är en förutsättning för framgångsrik kamp)

Följaktligen får anställda ungefär 25 gånger så mycket som då, i form av högre lön, bättre arbetsmiljö och kortare arbetstid. När en människas arbete blir mer värdefullt vill fler företag köpa det och de tvingas då höja lönen och förbättra arbetssituationen för att få tag på arbetskraft. Om lönerna i stället höjs snabbare än produktiviteten, genom lagar eller kollektivavtal, innebär det att människor kommer att avskedas, eftersom deras arbete inte är värt det som arbetsgivaren tvingas betala.

  • exempelvis: reklam, finansinstitutioner, riskkapital, militärindustri, läkemedelsindustri, tobaksindustri…?

Det är därför det i grund och botten bara är i en marknadsekonomi, där efterfrågan slår igenom i priser och produktion, som tillväxten verkligen sker på områden som gynnar människor.

  • var ska man börja?

Det bästa botemedlet mot fattigdom är alltså möjligheten att göra något åt sin situation. Den som ramlar under fattigdomsstrecket i USA är i genomsnitt bara kvar därunder i 4,2 månader. Endast 4 procent av den amerikanska befolkningen är långstidsfattig, det vill säga fattig längre än två år. Samtidigt fylls den fattigaste femtedelen på med nya personer, studenter och fattiga invandrare, som får möjligheten att snabbt klättre uppåt i välstånd.

  • har en svaghet för det ”Ostasiatiska miraklet” och inte minst Sydkorea, som hade en stenhård statskapitalism med väldigt avsiktliga satsningar på tullar och s.k. ISI (import substitution industrialization) för att bli mindre beroende av import – uppenbara handelshinder på en fri marknad
  • granskar de Ostasiatiska ekonomierna lögnaktigt och kastar sedan sina falska slutsatser på afrikanska länder:

Ekonomerna Jeffrey Sachs och Andrew Warner har studerat vilken tillväxt olika politiska reformer skulle ha givit i olika afrikanska länder. På grundval av olika länder och studier har de försökt räkna ut vilken tillväxt kontinenten skulle ha haft om den som helhet hade satsat på den ostasiatiska politiken med öppna marknader, näringsfrihet, skydd för äganderätt och ett högt sparande.

  • återkommer ofta till ”u-hjälp” (ett dubbelt förnedrande uttryck), nämner aldrig de betydligt högre räntor på statslån som dessa länder betalar till de rika länderna

Under 1990-talet har privata investerare kanaliserat en biljon dollar, alltså 1 000 miljarder dollar, från den rika världen till den fattiga.

  • ”komparativa fördelar” på individnivå – kan någon ta detta seriöst längre?

Föreställ dig två personer. Den ena är välutbildade Julia som är en hejare på kirurgi, och dessutom ganska duktig på att baka bröd och städa. Den andra är Jan som inte är utbildad för något särskilt yrke, och dessutom något sämre på hushållsysslor än Julia. Helst skulle Jan vilja göra något enkelt som han lätt kan lära sig, i hushållet, och sedan använda det för att byta till sig sådant som är svårare att framställa, till exempel kirurgi och läkarvård. Men varför skulle Julia gå med på ett sådant byte, när hon är bättre även på hushållssysslor? Av den enkla anledningen att hon tjänar på att koncentrera sig på det hon gör allra bäst. Även om hon är dubbelt så bra som Jan på att städa så är hon tusen gånger bättre på kirurgi än han. Alltså producerar hon det största värdet om hon ägnar sin begränsade tid åt kirurgi, och sedan utnyttjar en del av inkomsterna från detta till att köpa bröd och få hemmet städat. Genom att koncentrera sig på det hon är bäst på får hon ännu mer resurser över, och därmed råd att köpa andra varor och tjänster som hon önskar.

  • häpnadsväckande lögner gällande tullar (ett verktyg; har ingen inneboende skadlig verkan) och när det gäller WTO tror jag inte att jag behöver annat än citera honom:

Om politiker beter sig som om tullar är något viktigt, som vi bara tar bort om vi får något i gengäld, så kommer väljarna till slut att tro dem. På så vis får de intrycket att tullar är något bra som politikerna förhandlar bort, när det egentligen är något skadligt. Om inte handelsförhandlingar kombineras med en stark opinionsbildning mot tullar och för import, kan det slå tillbaka i en protektionistisk reaktion, vilket kollapsen i förhandlingarna efter WTO:s Seattlemöte tyder på… Fördelen med WTO är en annan, nämligen att den upprättar ett opartiskt regelverk, som ser till att länder följer sina överenskommelser. Förr kunde de mäktiga länderna agera hur de ville mot de svagare. Många av världens länder ville ha en handelsorganisation med enhetliga regler för att hindra främst USA:s ensidiga åtgärder mot handelspartners.

  • här menar Norberg på fullt allvar att de medlemsländer i WB och IMF som sponsrar med mest pengar, bör ha mest att säga till om:

Med ”demokratiseras” avses att alla länder borde ha lika rösträtt till dessa institutioner, och inte ha makt efter det ekonomiska bidrag som de ger till dem. Det kan man tycka låter rätt, men samtidigt är de i grund och botten biståndsorganisationer, och de länder som väljer att kanalisera sin u-hjälp genom dem förväntar sig naturligtvis att få ett inflytande över de pengar de ger.

  • lögn:

Mellan 1980 och 2000 ökade sysselsättningen i länder som USA, Kanada och Australien med ca 40 procent, och länder som Japan, England och Frankrike med ca 15 procent.

  • mer lögn:

USA är det tydligaste exemplet. Mellan 1980 och 2000 skapades där mer än 35 miljoner fler arbetstillfällen… Nästan hälften av de nya arbetena tillhörde de mest högkvalificerade, en andel som sedan 1995 har ökat ännu snabbare.

  • jag kallar denna ”överdriven arbetsmarknadsoptimism”:

De pengar som tidigare gick till att betala för arbetskraften i jordbruket kan nu användas till att efterfråga andra varor, till exempel bättre kläder, litteratur [vara?] och industriprodukter. Då kan de som har blivit överflödiga i jordbruket gå över till de branscherna i stället.

  • eller jämföras med oron att bli stångad av en mammut (apropå relativism):

Det är naturligtvis mycket stressande att riskera att förlora jobbet och få gå arbetslös, med sänkt standard och självkänsla som följd. Men det kan ändå inte jämföras med forna tiders stress över att kanske inte kunna skaffa mat för dagen, att torka eller översvämning skulle radera livsmöjligheterna frillständigt. Det kan inte jämföras med oron hos dagens etiopiska bönder, vilkas liv kan hänga på att det kommer regn och att djuren är friska.

  • se här! fattigdom och låg utbildningsnivå är komparativa konkurrensfördelar:

De vanligtvis mest utsatta, som saknar en specifik utbildning, hittar nytt arbete lättare än de med specialkunskaper. Eftersom dessa länder har komparativa fördelar i arbetsintensiva abranscher leder det genomsnittligen till snabbt ökande löner för denna arbetskraft.

  • alternativ ekonomisk utvecklingsteori; en person som jag misshandlar blir ”relativt sätt bättre” på att ligga på asfalten och blöda ihjäl, ju längre misshandeln fortsätter:

Steg för steg utvecklas ekonomin vidare, medan fattigare länder blir relativt sett bättre på den mer arbetsintensiva industrin.

  • och om ”man” räknar in ökande studieskulder, bostadslån, sjukvårdsutgifter?

Inte heller är det så att de allt fler arbetstillfällena uppstår i USA för att lönerna har sjunkit sedan 1970-talet, vilket många tror. En allt större del av lönen har utbetalats i icke-monetära löneförmåner, till exempel sjukförsäkring, aktier, bidrag till eget sparande, daghemsplats m m, för att undvika beskattning. Om man räknar in den typen av förmåner i lönen, har amerikanska löner fortsatt att stiga med produktiviteten.

  • här finns en sympatisk punkt som jag ändå respekterar Norberg för – som den liberal han anser sig vara menar han (likt Smith) att fri rörlighet för kapital måste följas av fri rörlighet för arbetskraft och invandrare – detta är faktiskt fint och förtjänar att lyftas fram:

Det är djupt felaktigt att se invandrare som en belastning för ett land, det är ju ett tillskott av mer arbetskraft och ökad konsumtion, vilket leder till att marknaden växer. Fler kan arbeta, konsumera och komma på nya idéer. Att se fler människor som ett problem är som att se ökade födelsetal som ett problem. Så länge lönerna följer hur mycket de kan producera, deras produktivitet, finns det ingen anledling till att det skulle skapa arbetslöshet.

  • efter den korta pausen, åter till vansinnet – nu gällande kolonialism:

Naturresurserna har naturligtvis stulits under imperialismens tidevarv, men stölderna har varit försumbara för västvärldens välstånd och för de fattigas fattigdom. Även om kolonialismen på sina håll har utövat stor skadeverkning och ett grymt förtryck är det ingen föklaring i sig till skillnader mellan nord och syd. Den rika världen har vuxit snabbast efter att de förlorade sina kolonier.

  • Mexiko efter NAFTA (en av huvudorsakerna till att folk flyr till USA):

Ett exempel är Mexiko, som länge ansågs vara beroende av enkel export till USA, men i takt med att landet gått över till frihandelspolitik har omställningen gått snabbt. Så sent som 1980 var bara 0,7 procent av dess export förädlad, 1990 hade den andelen stigit till 3,7 procent, och 1995, efter att NAFTA-avtalet avskaffat tullarna mellan Mexiko och USA, har andelen stigit till 19,3 procent. Att landet på bara sex år gick från att vara världens 26:e största, till att bli världens åttonde största exportör, får betraktas som en bonus i sammanhanget.

  • protektionism, igen…

Men protektionism är dålig uppfostran. Som alla föräldrar vet förbereder man inte barnen genom att ge dem allt de pekar på, aldrig berätta om omvärldens realiteter och aldrig uppmuntra till personlig utvckling.

  • hejdlös historierevisionism (så fräck!):

I grund och botten är det inget fel med det, och rekommendationerna (de så kallade strukturanpassningsprogrammen) har i många fall varit sunda: balans i budgeten, minskad inflation, ökad konkurrens, öppnade marknåder, minskad korruption och mer lagstyre, liksom en minskning av satsningar på till exempel militären till förmån för sådant som utbildning och hälsovård. Mycket av arbetet har gått ut på att kräva öppenhet och insyn och rensa upp i skumraskaffärer och vänskapskorruption mellan makthavare och ekonomiska aktörer.

  • var då? när?

Att de som misslyckas med sina investeringar stå för kosmaden själva är en central del av det kapitalistiska systemet.

  • om skuldavskrivning  (visdomarna regnar in):

Det som skulle behövas är en ”en gång för alla”-strategi, där de fattiga, reforminriktade regeringarnas skulder skrivs av, samtidigt som man gör troligt att fler skuldavskrivningar inte kommer att ske i framiden, vilket bara skulle driva länderna att återigen låna mer. Ett sätt skulle vara att avskriva alla skulder nu, och sedan inte låna ut mer pengar.

  • återigen simpel lögn:

Samtidigt som Castro har gjort kubanerna fattigare har han själv samlat på sig en förmögenhet på mer än 100 miljoner dollar – motsvarande 10 procent av lanedts BNP.

  • läkemedel? energi? rent vatten? telekom? eller vilka områden?

Det är också så att tredje världen på många områden billigt kan ta del av den forskning som rika västerländska kunder finansierar. I många fall betalar de ingenting för det.

  • allvarligt talat, Norberg… det måste finnas bättre exempel än Monsanto…

Ett aktuellt exempel är bioteknikföretaget Monsanto, som utan betalning låter forskare och företag använda deras teknik för att utveckla det så kallade ”gyllene riset”…

  • relativisering av barnarbete:

Dessa exportinriktade barnarbeten är också, enligt alla tillgängliga källor, de minst dåliga av dessa arbeten, med minst osäker arbetsmiljö. Därför är alternativen värre.

  • men om de har tillgång till teknologin alldeles gratis, varför är de mindre produktiva?

Anledningen till att lönerna är lägre i u-länder är just att företagen där är mindre produktiva, att de producerar mycket mindre per anställd.

  • så mycket lögn… Norberg har själv här ovan hävdat att fackliga åtgärder för bättre villkor garanterat kommer att sänka lönerna (och dessutom är de ju otillbörliga handelshinder enligt liberal ekonomisk teori):

Det finns problem med anställda som sliter för mycket och arbetsgivare som kräver för mycket eller är för vaga och oklara. Enskilda personer kan alltid göra fel. Men kapitalismen gör det möjligt för människor att prioritera det som är viktigt för dem. Man kan välja att trappa ned om man känner att man arbetar för mycket, man kan pressa sin arbetsgivare för att få bättre villkor, t ex genom facket, och arbetsgivaraen kan se över arbetssituationen.

  • <kommentar överflödig>

Ofta sägs att frihandeln har givit företagen ökad makt. Men i ett liberalt samhälle har företag ingen tvångsmakt. Staters makt bygger på rätten att använda tvårig. i sista hand med polismakten i ryggen. Företagens makt att till exempel få folk att arbeta för dem, eller betala för deras produkter, bygger endast på att de erbjuder något som människor vill ha, anställning eller produkter. Företag kan naturligtvis göra stor skada – genom att till exempel lämna en mindre ort men bara för att de tidigare har erbjudit något positivt som de nu drar tillbaka.

  • East India Company?

Det är talande att de första monopolen inte dök upp i 1800-talets England, som nästan bedrev en laissez-faire-politik, utan i de senare industrialiserade USA och Tyskland, som skyddade sina marknader med tullar.

  • detta får marxisterna där ute svara på:

Marxister menar att de multinationella bolagen exploaterar den fattiga arbetskraften, men om exploatering innebär mångdubbel lön, så måste det väl vara bättre att bli exploaterad än att inte bli det?

  • det här vet jag fan vem som ska svara på:

När multinationella fötetag vänjer arbetskraften vid bättre löner och ljusare och renare fabriker utan farliga maskiner höjer de den generella standarden. Då måste de inhemska företagen också erbjuda bättre förrhållanden, annars får de ingen arbetskraft. […] Särskilt välkommet var det att företagen också gav de anställda gratis mediciner, hälsovård, kläder, mat och transporter.

  • om ekonomiska ”frizoner”:

Naturligtvis finns det på sina håll missförghållanden och rena övergrepp, och då krävs resoluta ingrepp för att förbjuda detta. [Dvs handelshinder?] […] Naturligtvis finns det skurkar även bland företagare. 

  • gränslöst fräck:

De flesta företag skulle omedelbart sparka en styrelseordförande som var inblandad i korruptionshärvor som Tysklands förre förbundskansler Helmut Kohl, eller hade sex- och skumraskaffärer som USA:s förre president Bill Clinton.

  • upp är ner, ner är upp i Norbergs galna värld:

En del av förklaringen till svängningarna är inte kortsiktighet, utan ätt att börsen har blivit väldigt långsiktig.

  • men om priset går ned är det för att efterfrågan är nere – då bör metallen rimligen inte utvinnas fram till att efterfrågan åter stiger?

Säg att ett företag utvinner en metall och att priserna på denna plötsligt sjunker dramatiskt, intäkterna uteblir och konkurs hotar. I stället för att ägna en stor del av sin verksamhet åt att fundera över hur marknaderna ska utvecklas, kan företaget köpa en rätt att sälja råvaran till ett förutbestämt pris vid ett senare tillfälle, en så kallad säljoption. Den som köper denna option tar på så vis över risken och ansvaret att förutspå marknadsutvecklingen. Metallföretaget kan lugnt koncentrera sig på att utvinna metallen. Risken tas i stället över av riskvilliga personer som specialiserar sig på att följa utvecklingen och fördela riskerna, så kallade ”spekulanter”.

  • därför att miljöregler betraktas som handelshinder:

I teorin skulle Tobinskatten trots allt innebära många miljarder, som till exempel skulle kunna användas för att hjälpa tredje världen… om vi är övertygade om att en sådan kapitalöverföring skulle vara till god hjälp så är frågan varför vi inte kan åstadkomma den med andra medel. Varför inte i stället avskaffa tullarna mot dessa länder eller montera ned EU:s destruktiva jordbrukspolitik, som håller dem tillbaka? Varför inte öka u-hjälpen eller införa en global avgift på miljöförstörande verksamhet (alla nedsmutsande fabriker kan inte flytta till ett litet skatteparadis, vilket allt kapital kan)?

  • detta är närmast kliniskt vansinne – jag vet inte var jag ska börja bemöta det:

Då faller kulturrelativistiska idéer om att vissa folk inte klarar av frihet, att de behöver en period av starka ledare eller att man inte kan ha rätt att lägga sig i andra länders politik. Om andra stater förtrycker, eller till och med utrotar, sina medborgare har vi en rätt, kanske till och med en skyldighet, att bekämpa det. Tanken att människovärdet är olika på olika sidor om gränser har fått sig en knäck. Även om det aldrig ledde till åtal var det en milstolpe när en spansk åklagare fick brittiska myndigheter att arrestera Chiles förre diktator Pinochet när han var på besök. Det var också följdriktigt att Kubas diktator Castro rasade mot beslutet, trots att han har annan politisk färg. Han vissste att antalet gömställen för diktatorer i ett slag minskade.

  • profetiska ord:

Risken är mindre att globaliseringen skulle kraschlanda på samma sätt i dag. De imperialistiska ambitionerna är grusade och globaliseringen är byggd på en mångfald av demokratiska stater.

  • ennerverande diagram:

Snorberg1Snorberg3Snorberg4Snorberg5SnorbergSnorberg2

IMG_20170328_112616681

****

Jag blickar tillbaka på de hundratals böcker som finns recenserade här, och jag kan lätt säga att Johan Norberg är den största och mest ohämmade gycklare jag någonsin har stött på. Jag funderade länge och väl på om han helt enkelt bara är vansinnig, men så började jag läsa hans nyaste bok (Progress – i det närmaste ett plagiat på den här boken) och insåg att det bara fortsätter – han har en outsinlig brunn av lögner som han öser ur. Resultatet blir i detta fall en bok som är nästan omöjlig att handskas med – var man än tar i den faller den sönder i ruttna sjok.

Alla marknadens värsta nycker och brutalaste yttringar vänds till dess främsta förtjänster. Upp är ner, ner är upp, och inget är vad det verkar. Engagemanget är måhända äkta, skrämmande nog, men samtidigt måste jag utgå från att han inte kan vara så fullkomligt blind för verkligheten, att han inte hör själv hur falska hans ord klingar. I det ljuset framstår allt hans kravlande och lismande för maktens instutioner och status quo – märk väl, alltid i de fattiga och de utsattas namn! – som ett första klassens cirkusnummer. Det mest motbjudande är att han sitter på en tron av privilegier som människor har tillskansat sig genom att bekämpa just den otyglade kapitalism han förespråkar. Bland alla falska taskspelare, alla hjärntvättade propagandister och alla självgoda ”liberaler” är han därför obestridd Hovnarr nummer ett.

Annonser

~ av bookplanet på januari 21, 2017.

Ett svar to “Till världskapitalismens försvar (Johan Norberg) [2001]”

  1. […] Å, vad ska jag säga om denna pajas, denne orm, som jag inte redan har sagt? […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: