Först och främst: vi får ta den här boken för vad den är. Någon sammanhängande kritik av självhjälpsindustrin och -kommersen är den inte, då får en vända sig till Barbara Ehrenreich och hennes Gilla läget eller motsvarande. Däremot är den en rolig (ibland riktigt rolig) och stundtals observant egenstudie som ger viss anekdotisk inblick i hur vansinniga charlatanerna, klåparna, bondfångarna, kvacksalvarna och deras anhängare faktiskt är. Författarna är med på mansläger där vuxna, till synes civiliserade och utbildade människor samlas i flera dagar för att ta fram ”sin inre grottman”. De går på olika typer av New Age-meditation där folk betalar stora summor pengar för att få bete sig som galningar (vråla, dansa, jucka, och värre). De köper sexleksaker, ADHD-mediciner (för att optimera sin arbetsförmåga) och massvis med böcker skrivna av självutnämnda gurus.
Det som är problematiskt med approachen är att viss självförbättring är önskvärd och berömvärd. All träning och idrottsutövning bygger på det. Liksom all bildning överhuvudtaget. Det som självhjälpsindustrin idag kännetecknas av är att kapitalismen har gripit in i ännu en aspekt av mänskligt liv som i sig är något fint – viljan att lära, utvecklas och utmana sig själv – och därigenom muterat det till något malignt som äter upp människor och deras relationer (för att inte nämna deras pengar). Ett problematiserande och försök till gränsdragning här är livsviktigt.
En annan sak. Författarna försöker skyla sin extrema självupptagenhet (bägge har fru och barn) genom att nämna den – det ekar tomt. För mig är projektet fullständigt bisarrt. Enbart att kunna företa sig projektet pekar ju på en otroligt privilegierad situation både i arbetsliv och familjeliv. Exempelvis nämner Spicer en enda gång nämner sin städerska som den mest självklara sak, eller sin personliga tränare. Författarna reser kors och tvärs, går på konferenser, ger en TED-talk och verkar kunna spendera oändlig tid på ett i ärlighetens namn inte särskilt imponerande projekt. Det är väldigt… manligt på något sätt. En manlig narcissism.
Något märkligt drar Cederström och Spicer i slutet av boken slutsatsen att många av teknikerna fungerar – som om metodiken vore vad som är frågan! I rättvisans namn reflekterar de också över varför människor dras till självhjälp (samhällsförändringar känns hopplösa så endast individförändringar kvarstår, ”kommodifiering” [mitt ord] av individen på arbetsmarknaden, skräck för åldrande, illusion om förvandling) och Spicer skriver att han trots initiativen knappast har blivit en bättre person. Allt som allt väger boken tunt, och bör läsas som förströelse snarare än analys. Helt klart förtjänar självhjälpskulturen mer djupgående sociologiska och filosofiska studier.
Ps. De jämför ofta sitt projekt med Fight club. Utan att nämna det mest uppenbara citatet: ”self-improvement is masturbation, now self-destruction…”.
Det var något märkligt befriande i att behandla sig själv som en maskin. Jag behövde aldrig fråga hur jag mådde eller hur jag kände mig. Jag gjorde bara vad jag skulle.
…
Som en graf som pekade uppåt som i en tandkrämsreklam. Var annars kunde man uppnå den här typen av resultat? Inte i våra relationer. Inte i våra jobb. Inte i något annat isammanhang jag kunde komma på. Samtidigt levde vi i en tid som Ständigt uppmanade oss att bli bättre, att vara som den där grafen. Hade gymmet, med sina mätinstrument, blivit en mikroutopi? Det enda stället där den klassiska arbetsmoralen fortfarande gällde, och hårt arbete faktiskt lönade sig.
-
oblomoveri ”förmågan att slänga bort sitt liv, trots bildning, goda möjligheter och idéer” (efter Oblomov, protagnoisten i Ivan Gontjarovs roman)
BookPlanet 