Return from the stars (Stanislaw Lem) [1961]

•december 24, 2016 • Kommentera

stanislaw

Sci-fi-berättelse om astronauten Hal Bregg som återvänder efter ett sekel i rymden. Världen är förändrad, han är föråldrad. På sina sätt en moralkonservativ nostalgitripp: de moderna människorna vet inte vad kärlek, nyfikenhet, mod och äventyr innebär. De är invaggade i en falsk, avtrubbande komfort (civilisationen). Så kommer främlingen (barbaren) från det förflutna och står upp för de sanna, mänskliga värderingarna.

De första sidorna går åt till att desorientera läsaren med stor detaljrikedom. Bregg försöker ta sig till sitt hotell och en flera sidor lång scen på tågperrongen skildrar hans desperata irrande mellan plattformar, osynliga rulltrappor, ljusfält och annat modernt.

Så snart karaktärerna introduceras börjar det knarra. Författarens machoideal är inte särskilt subtilt – mer än en gång betraktar Bregg ”sina breda axlar” och sin ståtliga lekamen i speglar här och var. Han är naturligtvis väldigt kåt efter sina 100 år i rymden också, men det visar sig mer komplicerat än förut att förföra en kvinna (sex finns inte).

”You are a little too big. I do not remember such people even in my youth. You look now like a very tall man dressed terribly, but it is not that the clothes hang badly on you, it is just because you are so incredibly well muscled. Before the voyage, too?”

”No, doctor. It was the two g’s, you understand.”

”That is possible…”

”Seven years. Seven years of doubled weight. My muscles had to become enlarged, the respiratory, the abdominal, and I know the size of my neck. But otherwise I would have suffocated like a rat. They were working even while I slept.”

I mångt och mycket är han en satellit – utan förflutet eller några band till jorden. Han drivs av impulser: han måste springa, boxas, köra bil snabbt, simma och hoppa i en bassäng från hopptornet. Jag raljerar, men endast lite.

Förvånansvärt nog reder sig slutet, scenerna i den hyrda villan är minnesvärda. Även om dialogerna ofta är – minst sagt – obekväma, mognar Breggs existentiella kris vart boken lider. Den svåra insikten att hans uppdrag var dödfött, ett utslag av hybris, drabbar honom. Han inser att han satsat allt, och förlorat världen. Det är ont om bra sci-fi (än så länge vet jag bara två böcker). Denna är tyvärr inte bland de riktigt bra.

The questions and answers, then, would miss one another, would suffer hundred-century delays, which would nullify them and make any exchange of experiences, values and ideas impossible. Futile. The astronauts were thus purveyors of dead information, and their work an act of utter and irreversible separation from human history; space expeditions were an unprecedented and expensive – the most expensive possible desertion of the realm of historical change. And for such a fantasy, a never profitable, always futile madness, Earth was to labor with the utmost effort and give up her best people?

”And the dough-headed took their acid fermentation for a soul, the stabbing of meat for history, the means of postponing their decay for civilization…”

This was the test that went most against what lay in a man – an utter annihilation, a doom, a death with full and continuing consciousness. It was a taste of eternity, which got inside a man and let him know its horror. The knowledge, always held to be impossible and impalpable of the cosmic abyss extending in all directions, became ours; the never-ending fall, the stars between the useless, dangling legs, the futility, the pointlessness of arms, mouth, gestures, of movement and no movement, in the suit an earsplitting scream, the wretches howled, enough.

Ljudet av sådant som faller (Juan Gabriel Vásque) [2011]

•november 20, 2016 • Kommentera

ljudet-faller

En enfaldig berättelse om bot och gottgörelse, med 80-90-talens våldsamma Colombia som kuliss. Simpel och intetsägande.

Fängelset gör människor trötta.

…och att han hemlighåller sin frihet för att överraska någon, en sorts motsats till Wakefield, angelägen om att i ansiktet på sin enda anhöriga se det  uttryck av förundrad kärlek vi alla önskat se, eller faktiskt försökt framkalla med uttänkta lister och knep någon gång i livet.

Göran Kropp 8000+ (David Lagercrantz) [1997]

•oktober 15, 2016 • Kommentera

8000

Det är blandade känslor. Å ena sidan: en sanslös mänsklig vilja som det är svårt att inte bil inspirerad av. En herkulisk prestation: att cykla till Everest och bestiga toppen utan syrgas, med en egen rutt (dvs utan de stegar och rep som är utställda av tidigare vandrare) – misslyckas första försöket, stanna kvar flera veckor på 6 000 meters höjd och sedan lyckas på andra försöket – det tarvar respekt.

Å andra sidan: en själslig invalid, som endast kan leva under sin egen piskas vinande, en best som knappt känner skönheten i allt det unika som han upplever. Som dessutom ofta ter sig djupt okunnig om världen han rör sig i. (Peykan blir ”Pelikanen”.)

Dubbelheten, järnviljan, smärtan och inbilskheten – allt gör den värd att läsa för äventyrslystna.

Jag flyttade nu till ett grustag i Eksjö, där jag slog upp mitt tält under en gran. Ett helt år bodde jag så. På dagarna var jag officersaspirant och på kvällarna tränade jag Styrketräning och löpning i tre timmar och sedan gick jag sex kilometer till mitt grustag…

Alarmet på väckarklockan vred jag till ibland på måfå. Ringde den klockan tre på natten steg jag upp, klädde mig snabbt och vandrade tre mil med lätt packning på en terrängbana i området. Ringde den sex, marscherade jag sex mil och jag gick hårt och ibland tänkte jag på Messner och undrade om jag kunde klättra som han, om jag hade viljan? Jag stod ut på det viset. Jag drömde om bestigningar.

I maj 1990 besteg en svensk expedition Mount Everest. Expeditionen använde nästan 400 bärare. Gruppens utrustning vägde fem ton och deltagarna gick upp på toppen med syrgas och lämnade tuber som skräp på berget Jag var inte intresserad av sådan klättring och jag tänkte på Reinhold Messner som med Peter Habeler var först att bestiga Mount Everest utan syrgas. Det var 1978 och Messner skrev: ”Den som vid en bergsbestigning inte förlitar sig på den egna kraften utan snvänder apparater och droger, bedrar sig själv, sitt jag. Syrgasmasken är som en mur mellan människan och naturen. Bergen är så ursprungliga att vi varken har skyldighet eller rätt att betvinga dem med hjälp av teknik. Bara den som närmar sig dem med ödmjukt sinne och begränsat urval av hjälpmedel, kan uppleva världens harmoni.”

Indien är ett litet paradis och redan strax efter gränsen möter jag en vacker indiska i färggranna själar som önskar mig lycka till. När 1950-talets expeditioner gick mot berget krävdes cirka 2 000 sherpas och 1953 – då Hillary och Tenzing triumferade – behövdes 30 sherpas bara för att släpa mynten som bärarna avlönades led. Men även nutidens expeditioner bär spår av sanrnia koloniala överdåd.

Jag lastade av packningen från cykelkärran och satte på mig min 8o-litersryggsäck och ovanpå den min 150-literssäck. Runt magen spände jag en 30-litersryggsäck och ovanpå alltihop fäste jag klätterrepen, stavarna, liggunderlaget, tältet och klätterutrustningen.

Jag glömmer aldrig hur alla sluttningar och dalgångar låg framför mig. Jag ville bara ligga ner. Det var som om jordens gravitation hade tredubblats. Sedan tog jag ett par steg och häpnade. ”Det är inte möjligt”, tänkte jag. ”Det kan mte vara så här jobbigt. Det måste vara ett misstag”, och jag tog ett djupt andetag som hoppades jag att packningen skulle bli lättare bara jag tänkte över situationen.

Det fanns ironi i det.. George Everest ogillade hedersbetygelser och hade ivrigt kämpat för att behålla bergens lokala namn och han opponerade sig kraftigt men förgäves mot förslaget och 1865, ett år före sin död, gav Everest motvilligt namn åt världens högsta topp. [Ursprungsnamnet: Sagaramatha eller Chomolungma..]

Det är som en en karikatyr från kolonialtiden: En lång vit kvinna med syrgasmask som dras upp av en kort mörkhyad man utan syrgasutrustning.

Hemlös – med egna ord (många förf.) [2008]

•september 27, 2016 • Kommentera

hemlos

Samhällets dåliga samvete, en tagg i självgodhetens sida. Folk som hankar sig fram, som måste kämpa för att få sina mest basala behov tillgodosedda. En viktig påminnelse i medelklassens tankspridda lunk – detta händer mitt i Stockholm! Jämlikhetens epicenter. Maria Urdins texter sticker ut – rättframma och träffsäkra.

En ung man slutade faktiskt handla tidningen av mig när han blev varse att jag hade en mobiltelefon. På grund av detta ansåg han inte att jag var värd lön för mitt arbete. En annan hade sett mig en kväll i somras på en uteservering när jag i sällskap med min mor satt på en uteservering och åt en macka och drack en öl. Vad förväntar sig dessa människor egentligen av oss? Ska vi krypa under en sten efter arbetsdagens slut? I Pressbyrån säljer de också tidningar men ingen ifrågasätter vad de som jobbar där gör med sin lön, eller? Bara för att vi har just det här jobbet ger det väl ändå inte våra kunder rätt att komma med doktriner om vad vi får och inte får göra eller äga i vårt privata liv? Tro det eller ej, vi är bara människor vi med. Långtifrån perfekta, men vi gör så gott vi kan.

Ja, och sedan är man som hemlös snart hungrig igen, en ny vända, antingen med tiggarskylten, eller som många gör: sälja Situation Sthlm. Och så är det dags att börja tänka på var man ska sova nästa natt. Skillnaden mellan dessa två världar är att man i den ena världen jobbar fem dagar i veckan och är ledig två, medan det i den andra världen är samma sju dagar i veckan. Man kan inte ta ledigt från hemlöshet.

Fukushimas färger – Åtta röster om katastrofen i Japan (Elin Lindqvist) [2012]

•september 18, 2016 • Kommentera

fukushima

Köpt av en ren nyck på bokrean. Inte mycket till substans – ett småtrevligt reportage men en del poänger men också en hel del inbilska teorier om entrepenörskapet (”vara aktiv del av samhället genom att sälja hamburgare”) och författaren verkar också ha internaliserat en del nationalistisk folklore om det japanska folkets exceptionalism. Det är ju alltid en balansgång, men risken med att exotisera dem är minskad förståelse och att de allmänmänskliga principerna tonas ned till förmån för ”japansk stoicism”, ”stark moral” och dylikt. Denna typ av hjältemod vid katastrofer inträffar även där man minst förväntar sig det, i de mest atomiserade och individualiserade samhällen: New York 9/11 eller t.o.m. Stockholm i samband med attacken mot Drottninggatan. Folk har det goda i sig. Att de inte agerar solidariskt med sina medmänniskor i vardagen kräver enorma propagandaapparater som avhumaniserar

Universitet i södra Japan öppnade sina dörrar för att välkomna elever från de drabbade områdena… Affärer runt om i landet försökte uppmuntra folk att köpa produkter från de drabbade områdena… över 200 japanska pensionärer, medlemmar i Skilled Veterans Corps, erbjöd också sina tjänster gratis. Det var ingenjörer och specialister inom olika områden, alla över 60 år gamla och de ansåg sig kunna hjälpa till med reparationerna som krävdes på Fukushima Daiichi. De sa att de hellre offrar sina egna liv än ser yngre arbetsföra människor riskera hälsan.

Det är något väldigt japanskt över att ta hand om ett bonsaiträd eller en liten privat stenträdgård på det här viset. I små miniatyrvärldar kan vi kontrollera och forma naturen men samtidigt, i en större skala, i verklighetens natur, kontrollerar naturen oss och det måste vi finna oss i.

Fukushimabor får gratis städredskap utdelade och staten har lovat att de kommer att ansvara för lagring av radioaktiv jord och skräp. Totalt sett kommer avgiftningen att kosta runt 87 miljarder kronor inklusive själva lagringen i 30 år.

Före 11 mars 2011 var japanska folkets moral i ett skede av långsam men konstant försämring. Det var ett samhälle som sakta men säkert höll på att falla sönder inifrån. Nu har vi fått en oanad chans att visa vår styrka.

Kallskänken (Jenny Wrangborg) [2010]

•augusti 29, 2016 • Kommentera

kallskc3a4nkan.jpg

En vacker vardagsdiktning om arbete i restaurangbranschen, osäker anställning, osäkert liv. Å, vad det behövs mer av sånt här! Folkpoesi. Kamppoesi. Förbannad poesi, engagerad poesi.

Någon hade kallat henne lat och otrevlig, bett henne jobba fortare, det var som att se en maskin skära ihop under hög press, bara det att det inte fanns några reservdelar, de skulle helt enkelt bli tvungna att köpa en ny nu när den gamla slitits ut.

När hon kom in till jobbet med blåtiran och chefen fick se

hennes sönderslagna ansikte sa han, att hon inte skulle ta

med sig problemen till jobbet.

Den som bråkar får gå

när platschefen gått hem

vänder de sig till mig

”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”

de säger det lågt, nästan viskande

och vi prövar orden som de aldrig blivit uttalade förut

gömmer kollektivavtalet under följesedlarna

när någon plötsligt ropar från serveringen

det är Sverige 1918

det är Sverige 2010

inga segrar är ännu vunna


att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle

och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

Något är ruttet i Sverige (red. Christoph Emanuelle Fielder & Maria Sveland) [2014]

•augusti 25, 2016 • Kommentera

nagot-ruttet

En spretig historia, som jag läste av bara farten (mest för att Ekis Ekman och Granér medverkar för att vara ärlig). Formatet är intressant, tonen varm och personlig – därmed är den användbar för att väcka intresse hos politiskt ”okunniga” (jag säger inte det med förakt, utan menar det verkligen). Samtalet mellan Maria Sveland och Emil Jensen är en höjdpunkt – bägge är utmärkta skribenter; varma, ärliga och med ett gott öga för detaljer. Även Sara Granérs brevväxling med Mattias Gardell är riktigt bra. Insikter om vänsterns organisatoriska och kulturella brister, identitetspolitik, erfarenheter från politisk aktivism och stora frågor som debattklimat, rasismens frammarsch och rent allmänt en varm och mänsklig systemkritik träder fram mellan raderna. Tyvärr är de övriga allt från ointressanta till patetiska (redaktör Fielders tillrättalagda politiska tal och den nästan lika stinkande sosse-rappakaljan från Trygve Svensson). Kan inte rekommenderas rent generellt, men som sagt, kanske till vissa…

Utvalda citat:

När vissa av de så kallade vänsterpolitiska personerna fick veta att vi bakat till exempel GRISAR och TRÄD blev de vansinniga, det skulle ju ge helt fel signaler, det är inget miljötjafs vi håller på med, det viktiga är hur MÄNNISKOR drabbas! En timmes diskussion om symboliken i människor versus träd och julbockar.

Tolerance works both ways. Ibland är det de som ropar högst om antisexism, pronomenrunda och intersektionalitet som är de mest intoleranta i praktiken. /Ekis [Jag menar inte att ”smeara” henne – citatet är måhända ryckt från sin kontext, där hon betydligt mer elegant breder ut tankegångarna – men jag tror att formuleringen känns igen av många som har varit i politiska cirklar.]

Allt det de föresatte sig med den brutala polisinsatsen, med de hårt kritiserade oproportionerliga domarna. med skotten vid Vasaplatsen, massgripandet på Hvitfeldtska och Schillerska – hela syftet med allt detta, att tysta en hel folkrörelse, lyckades.

Och när just den känslan av att det börjar vända väl uppstått, blir ju förstås även orättvisorna och problemen tydligare än någonsin. Kedjorna visar sig först när vi rör på oss, buren blir uppenbar först när vi reser oss upp. Inte förrän vi talar märker vi av munkaveln. Därför är det i begynnande goda tider som dessa det blir som mest påtagligt hur illa ställt det är. Som när den första soliga vårdagen blottar hur skitiga fönster vi har.

[Mattias Gardell:] Men Orwellpriset går till Reva – ”Rättssäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” – som enligt Migrationsverket beskrivs som polisiära tvångsutvisningar av papperslösa som vill stanna i landet utan som ett ”projekt” i ”respekt för personen som ska resa” så ”att hans eller hennes behov tillgodoses”.

[Sara Granér:] Jag tänker att du säkert också har erfarenhet av det här med att det är kritiken som anses vara anmärkningsvärd, våldsam eller upprörande och inte själva situationen som kritiken kritiken riktar sig mot.

[Mattias Gardell:] Som manifestationer av värdelöst liv utgör [tiggarnas] närvaro en stum anklagelseakt som både stör bilden av vår ordning som en god ordning där alla är lika i värde och rättigheter och vår självbild som goda och ansvarstagande medmänniskor. Vi vet inte hur vi skall förhålla oss till problemet, som inte tycks försvinna. Den Stora skandalen tycks inte vara de rasistiska exkluderingsmekanismer som orsakar misären utan att de synliggörs framför våra ögon. Således tycks vi helst ägna oss åt kosmetiska lösningar genom att söka förneka problemet (tiggarna är inte äkta, utan organiserade förbrytare), förbjuda problemet (kriminalisera tiggeri), ignorera problemet (gatubilden är helt normal), förskjuta problemet (det är inte vårt problem, utan…), värja oss för problemet (jag har nog med mitt) eller lindra problemet temporärt (skänk en slant, det dövar både hunger och samvete).

Sverige för, igen efter amerikansk förebild, ingen (officiell) statistik över hur många afghaner som dödas av svenska soldater och särskiljer [sic; ”skiljer inte på”] inte på stridande och civila dödsoffer.

Det är ju inte som att varje gång SVT sänder A-ekonomi eller SR sänder Ekonomiekot måste [sic] bjudas in kommunist som pratar om vikten av att införa planekonomi för att ”låta båda sidor komma till tals”.

 

The thing around your neck (Chimamanda Ngozi Adichie) [2009]

•augusti 17, 2016 • Kommentera

thing-neck

I have to admit, after ‘Half of a Yellow Sun’, this anthology is disappointing. Like a Nigerian Jhumpa Lahiri, Adichie writes only of her upper middle class countrymen,  lost in limbo between their homelands – which, often they are already in the process of leaving – and the shining promises of the new land. As expected, assimilation turns out to be just as impossible as returning to their past. But unlike Lahiri, whose fine-tuned nostalgia and strong family ties leads her characters to forge new friendships and loyalties amidst the difficulties they face, Adichies characters are more often than not atomized, broken from their families, and utterly alone.

They get lost in the bitter endlessness of exile (which Edward Said has expertly explored in his books), irreversibly disconnected from their past, and painfully shunned by their new fellow countrymen. And since we are speaking of highly educated people, invariably without the faintest bit of political consciousness in their minds, they find themselves unable to direct the anger and frustration of failure at anything but themselves. Thus, they become failures in their inner mirrors, further aggravating the distance to their past, as well as their new land.

In one word, the short stories in this book are hopeless and deeply pessimistic. Here and there, a pearl glimmers – a beautiful childhood memory, a friendship remembered or simply the scent of a time long past. However, the skillful language can not cover up the gaping existential holes. The stories ring true and honest, but I wonder: are they the stories of Nigeria, or the stories the assimilating country wants to hear from Nigerians? Surely, not all people in this huge land dream of emigrating, of rubbing bellies with successful white people? Surely, this country of nearly 200 million consists not only of businessmen, professors, and daughters of diplomats?

Naturally, I have no right to ask of an author to represent her people, less so all her people. But I do claim the right of pointing out that Adichies texts are nearly completely class-blind in this collection. The only times we see ‘ordinary’, blue-collar, working class people are when the protagonists interact – awkwardly – with their housemaid, their gardener or their driver. Below is one example: two women seek shelter from a raging crowd in a closed-down shop. The younger one is from a wealthy family, while the older woman can not even afford to school her children.

Chika looks at the threadbare wrapper on the floor; it is probably one of the two the woman owns. She looks down at her own denim skirt and red T-shirt embossed with a picture of the Statue of Liberty, both of which she bought when she and Nnedi spent a few summer weeks with relatives in New York…She lowers herself and sits, much closer to the woman than she ordinarily would have, so as to rest her body entirely on the wrapper. She smells something on the woman, something harsh like the bar soap their housegirl uses to wash the bed linen. 

Then Chika feels a prick of guilt for wondering if this woman’s mind is large enough to grasp any of that. [The background to the riots.]

This shows how alien the wealthy characters of the book often are – they need to smell their countrymen, and think whether their minds can understand issues – instead of talking, finding common ground.

I liked Half of a Yellow Sun a lot (review pending), and although it clearly also has some serious class biases, it has a certain weight when it comes to politics, nationality and the history of colonialism. Doubtless, Adichie has matured after writing The thing around your neck.It will be interesting to look further at her writing.



Random quotes:

She dated married men before Obiora—what single girl in Lagos hadn’t? Ikenna, a businessman, had paid her father’s hospital bills after the hernia surgery. Tunji, a retired army general, had fixed the roof of her parents’ home and bought them the first real sofas they had ever owned. 

 

He had forgotten her name and yet, somehow, he was capable of mourning her, or perhaps he was mourning a time immersed in possibilities. Ikenna, I have come to realize, is a man who carries with him the weight of what could have been. 

 

She had come to understand that American parenting was a juggling of anxieties, and that it came with having too much food: a sated belly gave Americans time worry that their child might have a a rare disease that they had just read about, made them think they had the right to protect their child from disappointment and want and failure. A sated 

 

Minnet av en smutsig ängel (Henning Mankell) [2011]

•augusti 8, 2016 • Kommentera

smutsig-angel

Åter en bok av Mankell om havet, dess outgrundliga djup och det barska livet för människorna som trotsar henne. Än en gång: en änka, Hanna Lundmark, som förlorat sin man till havet. Hon fasar över Lundmarks grav i djupen, och frågar kaptenen om hur lång tid det tar för det insvepta liket att nå botten. Han svarar: en dryg halvtimme – och hon ryser när hon tänker på honom, sjunkande i mörkret.

Maken symboliserar ekonomisk trygghet, kärlek och hopp. Utan honom: ovisshet, framtid:

Det var under dessa köldslagna dagar som Hanna för första gången kände att förändringen kanske bar på något annat. En öppning i en mörk storskog där solljuset plötsligt lyste ner i en oväntad glänta. Ett liv som kanske skulle bli bättre än detta, att leva omgiven av nödens och köldens arméer ? Rädslan för det okända blev plötsligt också till en längtan efter detta som kanske väntade på henne. Bortom skogarna, de böljande åsarna i sydöst.

Likt en sann entrepenör, en djärv utforskare (jag vill inte använda ordet ”bosättare” i dessa tider) tar hon sig an det nya, anpassar sig, ser och lär. Hon anländer Lourenco Marques (huvudstad i dåtida Portugisiska Östafrika) och ser med naiva svenska landsortsögon kolonialismen och hur den håller både de vita och svarta i skräck. De vitas ständiga rädsla för ett upplopp, en reflektion av de förslavades vanmäktiga ilska. Mitt i detta komplicerade måste hon fungera, måste försörja sig, ta sig genom det dagliga livets utmaningar. Hon finner mening i att hjälpa skökorna på en av bordellerna – där motsättningarna mellan vita och svarta, kvinnor och män, slaveri och frihet sätts på sin spets – och blir med tiden bordellföreståndarinna.

Som vanligt är Mankell en berättare och en imaginatör av rang. Hans metahistoria om hur en knegare i Maputo råkar hitta en gästbok från med Hanna Lundmarks namn, vilket inspirerar honom till att skriva denna bok, är inget annat än ljuv författarkonst.

Det slår mig att hans återkommande böcker om långseglatser och havens djup kanske förebådade hans egen resa. Vila i frid, bäste Henning Mankell.

*****

Bokens allra första sida, innan förordet, innehåller bara det här citatet – det ger mig fortfarande gåshud:

”Det finns tre sorters människor: de som är döda, de som lever, och de som seglar över haven …” Platon

Hon vet att de märkligaste resorna gör man alltid i sitt inre, där det varken existerar tid eller rum.

Kölden var ett hav, huset ett fartyg och vintern en oändlig väntan.

Han talade ofta om dem. Alla dem som hade gått före. Det skrämde honom att det var så få som levde just nu och att så ohyggligt många fler redan var döda.

– Inga negrer är tillåtna inne i staden utan skor, sa Vaz. Så ser reglerna ut… Det första tecknet på att en människa är civiliserad är att han eller hon har skor på fötterna.

Därför är hon nu Ana Branca, ingenting annat. Ana Branca är en ensam människa, tänkte hon. Den respekt som Hanna Vaz hade omgetts av höll hon på att förlora. Hennes beslut att försöka få Isabel frigiven för dråpet på sin man Pedro hade vållat en upprördhet över att hon svek sin främsta plikt i kolonin: Att vara vit. Att till alla pris forvara sin egen ras.

Organ till salu (Susanne Lundin) [2014]

•juni 22, 2016 • Kommentera

IMG_3047

Vi gör det här enkelt.

Vad har världens mest ojämlika länder gemensamt?

Där finns rika invånare, med mer pengar än de vet hur de ska göra av med. Och där finns fattiga invånare, som inte har några alternativ för att kunna försörja sina familjer. Där råder den otyglade kapitalismens lag: allt är till salu, inklusive människor – delar av dem, eller i sin helhet.

Det är alltså inte förvånande att Sydafrika, Brasilien, Israel och Filippinerna figurerar i den här historien (det finns också andra skäl, som makalös korruption, djupgående rasism och militarisering). Likaså saknas såväl Kina som Indien i sammanhanget. Boken  är dock inte skriven för att utgöra ett referensverk i ämnet – snarare ser jag den som ett debattinlägg i en tyst fråga.

Lundins berättelse börjar med njursjuka i Sverige, som i frustration över långa väntetider till transplantation tar sig utomlands, blir opererade – och därefter erbjuds gratis eftervård i Sverige (det sista kan låta anstötligt – men vad är alternativet för sjukvården?). Hon reser till Moldavien (3,5 milj invånare, tidigare del av Rumänien, eng: Moldova) och intervjuar ”donatorer”. Deras historier är som man kan förvänta sig: misär, misär, misär. De är desperata, lurade, trasiga, sjuka, ensamma, skamfyllda – och det genomgående är att ingens liv blir bättre av en donation. Antingen luras de på betalningen, eller så drabbas de av komplikationer, eller så orkar de inte arbeta efter operationen. Ett återkommande trick är tydligen att inte betala ut den lovade summan innan den organplundrade rekryterat nya ”donatorer” (maffiametoder).

Resan gick vidare till en privatklinik i Azerbajdzjan. Där väntade ett läkarteam och även den sjukes oroliga familj. ”Mannens hustru, hans mor och deras barn var där”, berättar Aisha, ”och alla var mycket vänliga mot mig och sade att vi skulle hålla kontakt med varandra efteråt.” Så blev det dock inte. Strax efter operationen kom köparens hustru till Aisha med en chokladask och ”sen såg jag dem aldrig mer”. När Aisha kom tillbaka till Israel var hon mycket svag. Hon gick till en läkare som konstaterade att hennes kvarvarande njure var illa däran. Eftersom hon inte kunde betala läkaren vände hon sig till organhandlaren. Han vägrade att ge henne de utlovade pengarna. 

Många gånger sker operationerna på en privatklinik utomlands, dit ”donatorn” flygs med förfalskade papper på att de är avlägsna släktingar till den rika medborgare som ska motta deras ”gåva” (vilket ju är sant, vi är alla avlägsna släktingar till varandra; det är därför donation överhuvudtaget fungerar). Jag fick upp ögonen för att detta är ett kontrollredskap: man försätter donatorn i en total beroendesituation, hen kan inte fly eller vända sig till media, och har svårt att i ett senare skede konfrontera de inblandade.

Naturligtvis finns den tillhörande avhumaniseringen, som blir tydlig när hon intervjuar Altus van Rensburg (apropå skurknamn…):

”Har inte även de fattiga säljarna en låg livskvalitet”, undrar jag. Svaret är kompromisslöst. ”Nej, det rör sig om oansvariga människor som tar skulder i onödan eller som festar upp sina pengar och inte kan ta hand om sina familjer. Det handlar uteslutande om dumhet och girighet.” 

Jag tycker att det är intressant att Lundin skrivit boken i egenskap av kulturetnolog – det är både bokens styrka och svaghet. Hennes intervjuer är väldigt lyhörda för skiftningar i samtalston, atmosfär, ordval och språk. Vid ett tillfälle då hon är i Israel noterar hon att en lurad ”donator” blir extremt provocerad av organhandlarnas nyspråk med ord som ”leverans”, ”behållare” (donator), ”filter” (njure!) och det hutlöst fräcka ”organ sharing”. Svagheten består i att även om hon givetvis inte kan låta bli att konstatera att fattigdom är den gemensamma nämnaren och grundorsaken till den här problematiken, hamnar hennes fokus ofta på kulturella faktorer:

Kulturella värdemönster har betydelse för hur samhällen använder tekniker som organtransplantationer. De spelar även en viktig roll för hur människor ser på andra människor. Kina är en diktatur som utnyttjar och särbehandlar människor. Genom att beskriva kriminella och människor pa samhällets botten som icke-personer är det möjligt att använda modern transplantationsmedicin och samtidigt upprätthålla traditionella tankar om dödens okränkbarhet. 

Detta skriver hon, utan att slås av hur ”demokratier” utnyttjar och särbehandlar efter precis samma brutala mönster som Kina (ibland ännu värre) trots att vi civiliserade minsann ser alla människor som lika värda. Allt som allt: en viktig fråga som är värd att lyftas. Susanne Lundin lyfter den några millimeter, nu är det andras tur att diskutera den vidare.