Göran Kropp 8000+ (David Lagercrantz) [1997]

•oktober 15, 2016 • Kommentera

8000

Det är blandade känslor. Å ena sidan: en sanslös mänsklig vilja som det är svårt att inte bil inspirerad av. En herkulisk prestation: att cykla till Everest och bestiga toppen utan syrgas, med en egen rutt (dvs utan de stegar och rep som är utställda av tidigare vandrare) – misslyckas första försöket, stanna kvar flera veckor på 6 000 meters höjd och sedan lyckas på andra försöket – det tarvar respekt.

Å andra sidan: en själslig invalid, som endast kan leva under sin egen piskas vinande, en best som knappt känner skönheten i allt det unika som han upplever. Som dessutom ofta ter sig djupt okunnig om världen han rör sig i. (Peykan blir ”Pelikanen”.)

Dubbelheten, järnviljan, smärtan och inbilskheten – allt gör den värd att läsa för äventyrslystna.

Jag flyttade nu till ett grustag i Eksjö, där jag slog upp mitt tält under en gran. Ett helt år bodde jag så. På dagarna var jag officersaspirant och på kvällarna tränade jag Styrketräning och löpning i tre timmar och sedan gick jag sex kilometer till mitt grustag…

Alarmet på väckarklockan vred jag till ibland på måfå. Ringde den klockan tre på natten steg jag upp, klädde mig snabbt och vandrade tre mil med lätt packning på en terrängbana i området. Ringde den sex, marscherade jag sex mil och jag gick hårt och ibland tänkte jag på Messner och undrade om jag kunde klättra som han, om jag hade viljan? Jag stod ut på det viset. Jag drömde om bestigningar.

I maj 1990 besteg en svensk expedition Mount Everest. Expeditionen använde nästan 400 bärare. Gruppens utrustning vägde fem ton och deltagarna gick upp på toppen med syrgas och lämnade tuber som skräp på berget Jag var inte intresserad av sådan klättring och jag tänkte på Reinhold Messner som med Peter Habeler var först att bestiga Mount Everest utan syrgas. Det var 1978 och Messner skrev: ”Den som vid en bergsbestigning inte förlitar sig på den egna kraften utan snvänder apparater och droger, bedrar sig själv, sitt jag. Syrgasmasken är som en mur mellan människan och naturen. Bergen är så ursprungliga att vi varken har skyldighet eller rätt att betvinga dem med hjälp av teknik. Bara den som närmar sig dem med ödmjukt sinne och begränsat urval av hjälpmedel, kan uppleva världens harmoni.”

Indien är ett litet paradis och redan strax efter gränsen möter jag en vacker indiska i färggranna själar som önskar mig lycka till. När 1950-talets expeditioner gick mot berget krävdes cirka 2 000 sherpas och 1953 – då Hillary och Tenzing triumferade – behövdes 30 sherpas bara för att släpa mynten som bärarna avlönades led. Men även nutidens expeditioner bär spår av sanrnia koloniala överdåd.

Jag lastade av packningen från cykelkärran och satte på mig min 8o-litersryggsäck och ovanpå den min 150-literssäck. Runt magen spände jag en 30-litersryggsäck och ovanpå alltihop fäste jag klätterrepen, stavarna, liggunderlaget, tältet och klätterutrustningen.

Jag glömmer aldrig hur alla sluttningar och dalgångar låg framför mig. Jag ville bara ligga ner. Det var som om jordens gravitation hade tredubblats. Sedan tog jag ett par steg och häpnade. ”Det är inte möjligt”, tänkte jag. ”Det kan mte vara så här jobbigt. Det måste vara ett misstag”, och jag tog ett djupt andetag som hoppades jag att packningen skulle bli lättare bara jag tänkte över situationen.

Det fanns ironi i det.. George Everest ogillade hedersbetygelser och hade ivrigt kämpat för att behålla bergens lokala namn och han opponerade sig kraftigt men förgäves mot förslaget och 1865, ett år före sin död, gav Everest motvilligt namn åt världens högsta topp. [Ursprungsnamnet: Sagaramatha eller Chomolungma..]

Det är som en en karikatyr från kolonialtiden: En lång vit kvinna med syrgasmask som dras upp av en kort mörkhyad man utan syrgasutrustning.

Kallskänken (Jenny Wrangborg) [2010]

•augusti 29, 2016 • Kommentera

kallskc3a4nkan.jpg

En vacker vardagsdiktning om arbete i restaurangbranschen, osäker anställning, osäkert liv. Å, vad det behövs mer av sånt här! Folkpoesi. Kamppoesi. Förbannad poesi, engagerad poesi.

Någon hade kallat henne lat och otrevlig, bett henne jobba fortare, det var som att se en maskin skära ihop under hög press, bara det att det inte fanns några reservdelar, de skulle helt enkelt bli tvungna att köpa en ny nu när den gamla slitits ut.

När hon kom in till jobbet med blåtiran och chefen fick se

hennes sönderslagna ansikte sa han, att hon inte skulle ta

med sig problemen till jobbet.

Den som bråkar får gå

när platschefen gått hem

vänder de sig till mig

”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”

de säger det lågt, nästan viskande

och vi prövar orden som de aldrig blivit uttalade förut

gömmer kollektivavtalet under följesedlarna

när någon plötsligt ropar från serveringen

det är Sverige 1918

det är Sverige 2010

inga segrar är ännu vunna


att det är vi som bär upp ett trasigt samhälle

och att vi gör det i väntan på ett tillfälle till strid

Något är ruttet i Sverige (red. Christoph Emanuelle Fielder & Maria Sveland) [2014]

•augusti 25, 2016 • Kommentera

nagot-ruttet

En spretig historia, som jag läste av bara farten (mest för att Ekis Ekman och Granér medverkar för att vara ärlig). Formatet är intressant, tonen varm och personlig – därmed är den användbar för att väcka intresse hos politiskt ”okunniga” (jag säger inte det med förakt, utan menar det verkligen). Samtalet mellan Maria Sveland och Emil Jensen är en höjdpunkt – bägge är utmärkta skribenter; varma, ärliga och med ett gott öga för detaljer. Även Sara Granérs brevväxling med Mattias Gardell är riktigt bra. Insikter om vänsterns organisatoriska och kulturella brister, identitetspolitik, erfarenheter från politisk aktivism och stora frågor som debattklimat, rasismens frammarsch och rent allmänt en varm och mänsklig systemkritik träder fram mellan raderna. Tyvärr är de övriga allt från ointressanta till patetiska (redaktör Fielders tillrättalagda politiska tal och den nästan lika stinkande sosse-rappakaljan från Trygve Svensson). Kan inte rekommenderas rent generellt, men som sagt, kanske till vissa…

Utvalda citat:

När vissa av de så kallade vänsterpolitiska personerna fick veta att vi bakat till exempel GRISAR och TRÄD blev de vansinniga, det skulle ju ge helt fel signaler, det är inget miljötjafs vi håller på med, det viktiga är hur MÄNNISKOR drabbas! En timmes diskussion om symboliken i människor versus träd och julbockar.

Tolerance works both ways. Ibland är det de som ropar högst om antisexism, pronomenrunda och intersektionalitet som är de mest intoleranta i praktiken. /Ekis [Jag menar inte att ”smeara” henne – citatet är måhända ryckt från sin kontext, där hon betydligt mer elegant breder ut tankegångarna – men jag tror att formuleringen känns igen av många som har varit i politiska cirklar.]

Allt det de föresatte sig med den brutala polisinsatsen, med de hårt kritiserade oproportionerliga domarna. med skotten vid Vasaplatsen, massgripandet på Hvitfeldtska och Schillerska – hela syftet med allt detta, att tysta en hel folkrörelse, lyckades.

Och när just den känslan av att det börjar vända väl uppstått, blir ju förstås även orättvisorna och problemen tydligare än någonsin. Kedjorna visar sig först när vi rör på oss, buren blir uppenbar först när vi reser oss upp. Inte förrän vi talar märker vi av munkaveln. Därför är det i begynnande goda tider som dessa det blir som mest påtagligt hur illa ställt det är. Som när den första soliga vårdagen blottar hur skitiga fönster vi har.

[Mattias Gardell:] Men Orwellpriset går till Reva – ”Rättssäkert och Effektivt Verkställighetsarbete” – som enligt Migrationsverket beskrivs som polisiära tvångsutvisningar av papperslösa som vill stanna i landet utan som ett ”projekt” i ”respekt för personen som ska resa” så ”att hans eller hennes behov tillgodoses”.

[Sara Granér:] Jag tänker att du säkert också har erfarenhet av det här med att det är kritiken som anses vara anmärkningsvärd, våldsam eller upprörande och inte själva situationen som kritiken kritiken riktar sig mot.

[Mattias Gardell:] Som manifestationer av värdelöst liv utgör [tiggarnas] närvaro en stum anklagelseakt som både stör bilden av vår ordning som en god ordning där alla är lika i värde och rättigheter och vår självbild som goda och ansvarstagande medmänniskor. Vi vet inte hur vi skall förhålla oss till problemet, som inte tycks försvinna. Den Stora skandalen tycks inte vara de rasistiska exkluderingsmekanismer som orsakar misären utan att de synliggörs framför våra ögon. Således tycks vi helst ägna oss åt kosmetiska lösningar genom att söka förneka problemet (tiggarna är inte äkta, utan organiserade förbrytare), förbjuda problemet (kriminalisera tiggeri), ignorera problemet (gatubilden är helt normal), förskjuta problemet (det är inte vårt problem, utan…), värja oss för problemet (jag har nog med mitt) eller lindra problemet temporärt (skänk en slant, det dövar både hunger och samvete).

Sverige för, igen efter amerikansk förebild, ingen (officiell) statistik över hur många afghaner som dödas av svenska soldater och särskiljer [sic; ”skiljer inte på”] inte på stridande och civila dödsoffer.

Det är ju inte som att varje gång SVT sänder A-ekonomi eller SR sänder Ekonomiekot måste [sic] bjudas in kommunist som pratar om vikten av att införa planekonomi för att ”låta båda sidor komma till tals”.

 

The thing around your neck (Chimamanda Ngozi Adichie) [2009]

•augusti 17, 2016 • Kommentera

thing-neck

I have to admit, after ‘Half of a Yellow Sun’, this anthology is disappointing. Like a Nigerian Jhumpa Lahiri, Adichie writes only of her upper middle class countrymen,  lost in limbo between their homelands – which, often they are already in the process of leaving – and the shining promises of the new land. As expected, assimilation turns out to be just as impossible as returning to their past. But unlike Lahiri, whose fine-tuned nostalgia and strong family ties leads her characters to forge new friendships and loyalties amidst the difficulties they face, Adichies characters are more often than not atomized, broken from their families, and utterly alone.

They get lost in the bitter endlessness of exile (which Edward Said has expertly explored in his books), irreversibly disconnected from their past, and painfully shunned by their new fellow countrymen. And since we are speaking of highly educated people, invariably without the faintest bit of political consciousness in their minds, they find themselves unable to direct the anger and frustration of failure at anything but themselves. Thus, they become failures in their inner mirrors, further aggravating the distance to their past, as well as their new land.

In one word, the short stories in this book are hopeless and deeply pessimistic. Here and there, a pearl glimmers – a beautiful childhood memory, a friendship remembered or simply the scent of a time long past. However, the skillful language can not cover up the gaping existential holes. The stories ring true and honest, but I wonder: are they the stories of Nigeria, or the stories the assimilating country wants to hear from Nigerians? Surely, not all people in this huge land dream of emigrating, of rubbing bellies with successful white people? Surely, this country of nearly 200 million consists not only of businessmen, professors, and daughters of diplomats?

Naturally, I have no right to ask of an author to represent her people, less so all her people. But I do claim the right of pointing out that Adichies texts are nearly completely class-blind in this collection. The only times we see ‘ordinary’, blue-collar, working class people are when the protagonists interact – awkwardly – with their housemaid, their gardener or their driver. Below is one example: two women seek shelter from a raging crowd in a closed-down shop. The younger one is from a wealthy family, while the older woman can not even afford to school her children.

Chika looks at the threadbare wrapper on the floor; it is probably one of the two the woman owns. She looks down at her own denim skirt and red T-shirt embossed with a picture of the Statue of Liberty, both of which she bought when she and Nnedi spent a few summer weeks with relatives in New York…She lowers herself and sits, much closer to the woman than she ordinarily would have, so as to rest her body entirely on the wrapper. She smells something on the woman, something harsh like the bar soap their housegirl uses to wash the bed linen. 

Then Chika feels a prick of guilt for wondering if this woman’s mind is large enough to grasp any of that. [The background to the riots.]

This shows how alien the wealthy characters of the book often are – they need to smell their countrymen, and think whether their minds can understand issues – instead of talking, finding common ground.

I liked Half of a Yellow Sun a lot (review pending), and although it clearly also has some serious class biases, it has a certain weight when it comes to politics, nationality and the history of colonialism. Doubtless, Adichie has matured after writing The thing around your neck.It will be interesting to look further at her writing.



Random quotes:

She dated married men before Obiora—what single girl in Lagos hadn’t? Ikenna, a businessman, had paid her father’s hospital bills after the hernia surgery. Tunji, a retired army general, had fixed the roof of her parents’ home and bought them the first real sofas they had ever owned. 

 

He had forgotten her name and yet, somehow, he was capable of mourning her, or perhaps he was mourning a time immersed in possibilities. Ikenna, I have come to realize, is a man who carries with him the weight of what could have been. 

 

She had come to understand that American parenting was a juggling of anxieties, and that it came with having too much food: a sated belly gave Americans time worry that their child might have a a rare disease that they had just read about, made them think they had the right to protect their child from disappointment and want and failure. A sated 

 

Minnet av en smutsig ängel (Henning Mankell) [2011]

•augusti 8, 2016 • Kommentera

smutsig-angel

Åter en bok av Mankell om havet, dess outgrundliga djup och det barska livet för människorna som trotsar henne. Än en gång: en änka, Hanna Lundmark, som förlorat sin man till havet. Hon fasar över Lundmarks grav i djupen, och frågar kaptenen om hur lång tid det tar för det insvepta liket att nå botten. Han svarar: en dryg halvtimme – och hon ryser när hon tänker på honom, sjunkande i mörkret.

Maken symboliserar ekonomisk trygghet, kärlek och hopp. Utan honom: ovisshet, framtid:

Det var under dessa köldslagna dagar som Hanna för första gången kände att förändringen kanske bar på något annat. En öppning i en mörk storskog där solljuset plötsligt lyste ner i en oväntad glänta. Ett liv som kanske skulle bli bättre än detta, att leva omgiven av nödens och köldens arméer ? Rädslan för det okända blev plötsligt också till en längtan efter detta som kanske väntade på henne. Bortom skogarna, de böljande åsarna i sydöst.

Likt en sann entrepenör, en djärv utforskare (jag vill inte använda ordet ”bosättare” i dessa tider) tar hon sig an det nya, anpassar sig, ser och lär. Hon anländer Lourenco Marques (huvudstad i dåtida Portugisiska Östafrika) och ser med naiva svenska landsortsögon kolonialismen och hur den håller både de vita och svarta i skräck. De vitas ständiga rädsla för ett upplopp, en reflektion av de förslavades vanmäktiga ilska. Mitt i detta komplicerade måste hon fungera, måste försörja sig, ta sig genom det dagliga livets utmaningar. Hon finner mening i att hjälpa skökorna på en av bordellerna – där motsättningarna mellan vita och svarta, kvinnor och män, slaveri och frihet sätts på sin spets – och blir med tiden bordellföreståndarinna.

Som vanligt är Mankell en berättare och en imaginatör av rang. Hans metahistoria om hur en knegare i Maputo råkar hitta en gästbok från med Hanna Lundmarks namn, vilket inspirerar honom till att skriva denna bok, är inget annat än ljuv författarkonst.

Det slår mig att hans återkommande böcker om långseglatser och havens djup kanske förebådade hans egen resa. Vila i frid, bäste Henning Mankell.

*****

Bokens allra första sida, innan förordet, innehåller bara det här citatet – det ger mig fortfarande gåshud:

”Det finns tre sorters människor: de som är döda, de som lever, och de som seglar över haven …” Platon

Hon vet att de märkligaste resorna gör man alltid i sitt inre, där det varken existerar tid eller rum.

Kölden var ett hav, huset ett fartyg och vintern en oändlig väntan.

Han talade ofta om dem. Alla dem som hade gått före. Det skrämde honom att det var så få som levde just nu och att så ohyggligt många fler redan var döda.

– Inga negrer är tillåtna inne i staden utan skor, sa Vaz. Så ser reglerna ut… Det första tecknet på att en människa är civiliserad är att han eller hon har skor på fötterna.

Därför är hon nu Ana Branca, ingenting annat. Ana Branca är en ensam människa, tänkte hon. Den respekt som Hanna Vaz hade omgetts av höll hon på att förlora. Hennes beslut att försöka få Isabel frigiven för dråpet på sin man Pedro hade vållat en upprördhet över att hon svek sin främsta plikt i kolonin: Att vara vit. Att till alla pris forvara sin egen ras.

Organ till salu (Susanne Lundin) [2014]

•juni 22, 2016 • Kommentera

IMG_3047

Vi gör det här enkelt.

Vad har världens mest ojämlika länder gemensamt?

Där finns rika invånare, med mer pengar än de vet hur de ska göra av med. Och där finns fattiga invånare, som inte har några alternativ för att kunna försörja sina familjer. Där råder den otyglade kapitalismens lag: allt är till salu, inklusive människor – delar av dem, eller i sin helhet.

Det är alltså inte förvånande att Sydafrika, Brasilien, Israel och Filippinerna figurerar i den här historien (det finns också andra skäl, som makalös korruption, djupgående rasism och militarisering). Likaså saknas såväl Kina som Indien i sammanhanget. Boken  är dock inte skriven för att utgöra ett referensverk i ämnet – snarare ser jag den som ett debattinlägg i en tyst fråga.

Lundins berättelse börjar med njursjuka i Sverige, som i frustration över långa väntetider till transplantation tar sig utomlands, blir opererade – och därefter erbjuds gratis eftervård i Sverige (det sista kan låta anstötligt – men vad är alternativet för sjukvården?). Hon reser till Moldavien (3,5 milj invånare, tidigare del av Rumänien, eng: Moldova) och intervjuar ”donatorer”. Deras historier är som man kan förvänta sig: misär, misär, misär. De är desperata, lurade, trasiga, sjuka, ensamma, skamfyllda – och det genomgående är att ingens liv blir bättre av en donation. Antingen luras de på betalningen, eller så drabbas de av komplikationer, eller så orkar de inte arbeta efter operationen. Ett återkommande trick är tydligen att inte betala ut den lovade summan innan den organplundrade rekryterat nya ”donatorer” (maffiametoder).

Resan gick vidare till en privatklinik i Azerbajdzjan. Där väntade ett läkarteam och även den sjukes oroliga familj. ”Mannens hustru, hans mor och deras barn var där”, berättar Aisha, ”och alla var mycket vänliga mot mig och sade att vi skulle hålla kontakt med varandra efteråt.” Så blev det dock inte. Strax efter operationen kom köparens hustru till Aisha med en chokladask och ”sen såg jag dem aldrig mer”. När Aisha kom tillbaka till Israel var hon mycket svag. Hon gick till en läkare som konstaterade att hennes kvarvarande njure var illa däran. Eftersom hon inte kunde betala läkaren vände hon sig till organhandlaren. Han vägrade att ge henne de utlovade pengarna. 

Många gånger sker operationerna på en privatklinik utomlands, dit ”donatorn” flygs med förfalskade papper på att de är avlägsna släktingar till den rika medborgare som ska motta deras ”gåva” (vilket ju är sant, vi är alla avlägsna släktingar till varandra; det är därför donation överhuvudtaget fungerar). Jag fick upp ögonen för att detta är ett kontrollredskap: man försätter donatorn i en total beroendesituation, hen kan inte fly eller vända sig till media, och har svårt att i ett senare skede konfrontera de inblandade.

Naturligtvis finns den tillhörande avhumaniseringen, som blir tydlig när hon intervjuar Altus van Rensburg (apropå skurknamn…):

”Har inte även de fattiga säljarna en låg livskvalitet”, undrar jag. Svaret är kompromisslöst. ”Nej, det rör sig om oansvariga människor som tar skulder i onödan eller som festar upp sina pengar och inte kan ta hand om sina familjer. Det handlar uteslutande om dumhet och girighet.” 

Jag tycker att det är intressant att Lundin skrivit boken i egenskap av kulturetnolog – det är både bokens styrka och svaghet. Hennes intervjuer är väldigt lyhörda för skiftningar i samtalston, atmosfär, ordval och språk. Vid ett tillfälle då hon är i Israel noterar hon att en lurad ”donator” blir extremt provocerad av organhandlarnas nyspråk med ord som ”leverans”, ”behållare” (donator), ”filter” (njure!) och det hutlöst fräcka ”organ sharing”. Svagheten består i att även om hon givetvis inte kan låta bli att konstatera att fattigdom är den gemensamma nämnaren och grundorsaken till den här problematiken, hamnar hennes fokus ofta på kulturella faktorer:

Kulturella värdemönster har betydelse för hur samhällen använder tekniker som organtransplantationer. De spelar även en viktig roll för hur människor ser på andra människor. Kina är en diktatur som utnyttjar och särbehandlar människor. Genom att beskriva kriminella och människor pa samhällets botten som icke-personer är det möjligt att använda modern transplantationsmedicin och samtidigt upprätthålla traditionella tankar om dödens okränkbarhet. 

Detta skriver hon, utan att slås av hur ”demokratier” utnyttjar och särbehandlar efter precis samma brutala mönster som Kina (ibland ännu värre) trots att vi civiliserade minsann ser alla människor som lika värda. Allt som allt: en viktig fråga som är värd att lyftas. Susanne Lundin lyfter den några millimeter, nu är det andras tur att diskutera den vidare.

Oroonoko (Aphra Behn) [1688]

•juni 22, 2016 • Kommentera

IMG_3048

Köpte denna på en impuls. ”Första engelskspråkiga kvinnliga författaren”, etc. En sympatisk skildring av ett slavöde. Slaven, Oroonoko, är visserligen ”nästan vit” – han är vis, ståtlig, välverserad, ofantligt stark, överlägsen i krig, känslosam och rolig och hans älskarinna Imoinda är precis lika perfekt.

His face was not of that brown, rusty black which most of that nation are, but a perfect ebony or polished jet. His eyes were the most awful that could be seen, and very piercing; the white of them being like snow, as were his teeth. His nose was rising and Roman instead of African and flat. His mouth, the finest shaped that could be seen, far from those great turned lips which are so natural to the rest of the Negroes.

[…] and as he knew no vice, his flame aimed at nothing but honour…

Det är en saga för all del, jag gör mig själv omöjlig. Poängen är att här har vi en författare för 450 år sedan som beskriver ett slavfolk i beundrande ordalag – långt innan mänskliga rättigheter, socialism, antikolonialism eller ens intersektionell strukturell maktanalys. Infödingarna lever i perfekt harmoni bland sig själva och med sin omgivning, utan minsta uppfattning om himmel, helvete eller synd.

Tyvärr var Bibeln redan skriven, och det visar sig att det är kvinnan Imoindas skönhet som stjälper dem i elände och misär – tragedi följer. Hjälten faller, beundrad av Aphra Behn, som nu förtäljer hans nesliga öde. Och jag skall föra berättelsen vidare till mina ättlingar.

  • venison = hjortkött
  • marmoset = en typ av råtta och apa
  • durst = vågade [dared] !

Smartast i världen – IQ-sällskapen från insidan (Linda Leopold) [2013]

•juni 19, 2016 • Kommentera

IMG_2986

Förvånansvärt välbalanserad bok som börjar med att Linda Leopold (låter som ett artistnamn…) klarar Mensas inträdesprov och börjar utforska sällskapet. Det visar sig snart vara – detta är mina ord, LL är långt mer diplomatisk – ett gäng självbeklagande, socialt inkompetenta, ”noveau smart”-narcissister som inte gör annat än umgås och super (en mensan hävdar att de ”dricker sig normalbegåvade”). Uppenbarligen anser dessutom många av medlemmarna att de endast kan umgås med ”IQ-jämbördiga” – många anger sig ”missförstådda”, ”utanför” och ett flertal ”socialt handikappade” och ”strukturellt förtryckta” av sin höga intelligens [sic]. Detta är verkligen patetiskt, och tyder i mina ögon på allvarligt störda självbilder. Det betyder helt enkelt att ett antal personer tillåter en poäng på ett prov (jag undviker medvetet ordet egenskap) trumfa alla andra egenskaper och intressen som de kan ha gemensamt eller inte gemensamt med andra. Om jag känner mig obekväm och utanför i ett socialt sammanhang (händer minst ett par gånger i veckan), inte fan går jag och tänker att det måste vara min skostorlek?

Hursomhelst. Därifrån går hon vidare till att utforska IQ-testningens bakgrund, ofta med nyansering från IQ-konceptets, och i ett större perspektiv även hela intelligensmätningskonceptets, kritiker. Hon snuddar vid de frenologiska och rashygieniska undertonerna utan att det blir tungrott, och faktiskt utan att haspla ur sig alltför många korkade uttalanden om den hemska välfärdsapparaten som stympar sina medborgare som annars är på modet just nu. Hon kontaktar, möter och intervjuar de främsta inom IQ-testvärlden. Hon gör de mer avancerade testerna (även de som tar flera veckor att göra klart). Bokens uttalade mål är att utforska huruvida IQ kan tränas upp, varför hon inte hymlar med att hennes egen IQ stiger under resans gång. Allt som allt gör hon alltså ett gediget researcharbete.

En väldigt intressant karaktär är den knappt 40-årige psykiatrikern Evangelos Katsioulis, av många ansedd som världens ”smartaste”, med IQ omkring 200. Han ger kärnfulla svar på Leopolds frågor om intelligens:

Att vara smart eller inte anser jag bara handlar om vad man gör av sin förmåga.

[…]

Många av medlemmarna [i Mensa] arbetar till och med inom den finansiella sektorn. Har någon sagt något? Vad r egentligen poängen med att vara medlem i de här sällskapen där ingenting uträttas, särskilt nu när vi befinner oss i en sådan svår situation?

[…]

Jag skulle inte säga att forskning är särskilt kul. Livet är för kort för att tillbringas i ett laboratorium och bara leka med kemiska substanser eller dna eller mikroskop eller små bollar.

[…]

LL: ”…blir jag då bättre på att resonera i allmänhet [om jag höjer min IQ]?”

EK: ”Nej. Läs hellre filosofi.”

Hon intervjuar James Flynn (känd för flynn-effekten; den stadiga ökningen av genomsnitts-IQ över de senaste decennierna; 20 poäng på en generation) som delar med sig av ett oförglömligt citat:

Vet du vad Karl Popper sa om Mensa? När Mensa frågade om han ville gå med svarade han att han inte var säker på att han var så intelligent. Men han var i alla fall inte så dum att han ville sitta och prata med människor när det enda de hade gemensamt var att de var intelligenta.

~~~~~

Boken väckte hos mig flera frågor. Först och främst: vad är intelligens? (LL föreslår: ”intelligens är det som intelligenstester mäter…”) Kan intelligens (intelligenserna?) överhuvudtaget definieras? Vem har mandat att definiera det/dem? Varför skulle vi vilja mäta just intelligens, när det finns så många mänskliga egenskaper som vi vet inte går att mäta (empati, humor, kärleksfullhet)? Först när dessa frågor besvarats är det möjligt att på ett trovärdigt sätt försöka mäta och jämföra intelligenser (och då eventuellt hamna i den högst intressanta frågan: till hur stor del skiljer sig intelligens mellan individer, och hur bör samhället förhålla sig till det? Redan idag förhåller ju sig samhället på ett särskilt vis gentemot de med höga betyg/högskolepoäng – ett socialt sanktionerat intelligensmått).

Bara för att somliga organisationer och institutioner gynnas av ett snabbt screeningtest som IQ (t.ex. super-universitet som vill rekrytera studenter i tidig ålder) betyder det inte att begreppen är oproblematiska. Och bara för att de som får höga poäng på dessa märkliga och verklighetsfrånvända tester vill starta intresseklubbar betyder det inte att samhället har någon skyldighet att legitimera deras intelligensbegrepp.

~~~~~

MEN, jag har som vanligt sparat min knockout till slutet. Efter att ha studerat mänsklig fåfänga och pseudo-objektivitet i andra fält, kan jag inte annat än att slås av det omfattande hyckleriet kring IQ-begreppet.Här har vi ett skenbart neutralt mått, reproducerbart och mätbart. Men det används godtyckligt och endast i syfte att bekräfta florerande fördomar (om intelligenta, kontra ointelligenta) och framför allt är ”vetenskaplighetens” roll att skänka aura av sanning till det som alltid har sagts: somliga är bättre än andra. Så exempelvis säger Paul Cooijmans (en av världens främste testskapare): ”Människor under IQ 140 är mer benägna att tro på irrationella, ologiska saker” – återigen; en poäng baserat på ett abstrakt och verklighetsfrånvänt test trumpar alla andra mänskliga egenskaper. Och hur var det med mätbarheten? ”Enligt [Catharine Cox Miles’] beräkningar hade Mozart en ungefärlig IQ som barn på 180, Goethe 185 och John Stuart Mill 190.” [Min kursiv.] Är testet ett exakt mått eller inte?

Om det vore så enkelt! Om livet självt kunde reduceras till en siffra, hur trösterikt och fasansfullt det vore.

 

  • mens = intellekt, mensa = bord

Hopes and prospects (Noam Chomsky) [2010]

•maj 27, 2016 • Kommentera

Hopes and prospects SE15 (7)

Läst på planet hem från Seoul. Boken fick mig att öppna ögonen för import substitution industrialization (vilket fantastiskt, självförklarande begrepp).

Boken är precis vad Pilger skriver: ”a bonfire of myths and lies”. Den inledande texten (Year 514) är en betraktelse av kolonialismens svallvågor i t.ex. Haiti och Bangladesh – två länder som var framgångssagor innan de ”konkurrensutsattes” och ”strukturanpassades”. Det är också en blick in i imperiets hjärta; behandlingen av Amerikas ursprungsbefolkning – folkmord upphöjd till civilisatorisk gospel. Demokratin och neoliberalismens motsatsförhållande utforskas på djupet. Det är välbekanta teman, men boken är en av de absolut bästa och inspirerade jag läst av honom. Chomsky rör sig flinkt mellan länder, konflikter och synbart orelaterade historiska händelser knyts samman och jämförs, varigenom dubbelmoralen i den gängse beskrivningen blottas. Hela världen angår honom, eftersom den angår oss alla.


Haiti Feb 2004 – Dec 2005 (Aristide störtad i statskupp): enligt artikel i Lancet mördas 8 000, våldtäkter skjuter i höjden, de skyldiga främst polis, FN-trupper, endast fåtal Aristide-vänliga trupper.

”frihandelsavtal”: ”investor rights, not trade”

Citerar kejsare Hirohito:

”…we declared war on America and Britain out of Our sincere desire to ensure Japan’s self-preservation and the stabilization of East Asia, it being far from Our thought either to infi-inge upon the sovereignty of other nations or to embark upon territorial aggrandizement.” 

There was a revealing illustration a few days after the Palestinian elections of January 2006. The New York Times published a review of a collection of Osama bin Laden’s pronouncements. The reviewer, constitutional lawyer Noah Feldman, described Osama’s descent to greater and greater evil over the years, finally reaching the absolute lower depths, when ”he put forth the perverse claim that since the United States is a democracy, all citizens bear responsibility for its government’s actions, and civilians are therefore fair targets.” Ultimate evil—and quite acceptable practice, as the Times reported two days later, when the United States and Israel announced that all Palestinians bear responsibility for the government they had just elected, so that they are all fair targets for terror and economic strangulation. Like Cubans. 

We should not, however, underestimate the element of genuine fear, which is deeply rooted in American culture. The basic theme was expressed plaintively by President Lyndon Johnson, speaking to troops in Asia. ”There are 3 billion people in the world and we have only 200 million of them,” he warned. ”We are outnumbered 15 to 1. If might did make right they would sweep över the United States and take what we have. We have what they want.”  

The hazards of what is now called ”neoliberalism” were recognized quite early. One prominent example is Adam Smith. The term ”invisible hand” appears only once in his classic Wealth of Nations. His primary concern was England. He warned that if English merchants and manufacturers were free to import, export, and invest abroad, they would profit while English society would be harmed. But that is unlikely to happen, he argued. The reason is that English capitalists would prefer to invest and purchase in the home country, so as if by an ”invisible hand,” England would be spared the ravages of economic liberalism.

Om privat kontra statsunderstödd innovation (med tanke på att i princip alla tekniska landvinningar vi åtnjuter har sitt ursprung i statlig/militär grundforskning):

Of the examples that Greenspan gives, the only one that does not come directly from the state sector is transistors. They were developed in a private laboratory, the Bell Telephone Laboratories, which also made major contributions to science over a broad range. But the role of markets in transistor development was slight. The parent corporation AT&T had a government-guaranteed monopoly on telephone service…

Om handel:

In the old Soviet Union, if parts were produced in Leningrad, sent to Poland for assembly, and sold in Moscow, borders would have been crossed, but it was not called ”trade” in Western commentary: rather, interactions within a command economy And the same is true when GM produces parts in Indiana, sends them to Mexico for assembly, and sells the cars in New York. Since corporations are largely unaccountable to the public, the scale of suche ”trade” is unknown, but it is generally estimated at about 40 percent of trade…

Om Camelot-gänget; JFK:

It soon turned out that everyone had always been a strong opponent of the war (in deep silence). The Kennedy memoirists sharply revised their accounts to fit the new requirement that JFK was a secret dove…

STRATCOM-rapport (”madman theory”, Nixon’s maxim):

Furthermore, ”it hurts to portray ourselves as too fully rational and cool-headed.” The ”national persona we project ”should make clear ”that the U.S. may become irrational and vindictive if its vital interests are attacked” and that ”some elements may appear to be potentially ‘out of control.'” 

NPT = Non-Proliferation Treaty:

The words of the NPT are quite clear: ”Nothing in this Treaty shall be interpreted as affecting the inalienable right of all the Parties to the Treaty to develop research, production and use of nuclear energy for peaceful purposes… 

Afghanistan under sovjetisk ockupation: analfabetism sjönk från 98% till 75%, kvinnor och män lika rätt juridiskt.

Om ”skuld”:

The My Lai massacre is an example. It was a mere footnote to the vastly greater atrocities of the post-Tet pacification programs, ignored while indignation focused on this single crime. Watergate was doubtless criminal, but the furor over it displaced incomparably worse crimes at home and abroad—the FBI-organized assassination of Black organizer Fred Hampton as part of the infamous COINTELPRO repression, or the bombing of Cambodia, to mention two egregious examples… Torture is hideous enough; the invasion of Iraq is a far worse crime. Quite commonly, selective attention to atrocities has this unfortunate fimction. 

Fröet till Ukraina-konflikten 2014-idag:

As the Soviet Union collapsed, Gorbachev made an astonishing concession: he permitted a unified Germany to join a hostile military alliance run by the global superpower, though Germany alone had almost destroyed Russia twice in the century. There was a quid pro quo, recently clarified. It had been thought that Bush I and his secretary of state James Baker promised not to expand NATO to the East, but in the first careful study of the original documents, Mark Kramer, apparently seeking to refute charges of U.S. duplicity, in fact shows that it went far beyond what had been assumed. It turns out that Bush-Baker promised that NATO would not even fully extend to East Germany (GDR). They told Gorbachev that ”no NATO forces would ever be deployed on the territory of the former GDR…” 

  • eviscerate = remove internal organs
  • enunciate = clearly express, clarify
  • boilerplate = ”standardformulering”
  • tarry = söla, dröja
  • denouement = upplösning av ett drama
  • perfidious = svekfull, gemen (perfidy = svek)
  • asinine = foolish
  • miscreant = heretical
  • vitiate = corrupt, render ineffective, blemish
  • stalwart = loyal

Keeping hope alive (Dr Hawa Abdi) [2013]

•maj 25, 2016 • Kommentera

keeping-hope

Confused, erratic – and very brave. From land-owning family. Studied medicine on a Soviet Union-sponsored scholarship. Returned with great visions; fuzzy democratic ideals intermingled with strange Islamic perspectives. Nationalist tendencies mixed with the belief that Somalis can only destroy their country, and that foreign help is needed. All in all, a very apolitical, easy-to-support figurehead. Undoubtedly brave, undoubtedly very confused.

My Islam sees women as valued members of society – as equals… [My italics.]

Although I wasn’t required to attend classes on atheism and scientific socialism, some of the national practices did get into my muscles and my blood… I took what I wanted, and I left the rest. Of course I wanted our country to be built well, whether that was through democracy or socialism… [Democracy or socialism.]

While I appreciated many aspects of Sharia – the business and commercial provisions are similar to modern law – I always argued with my professor over women’s rights.

Siad Barre was a big supporter of women’s rights; under his leadership, Somali women were teachers and police officers and even construction workers, carrying iron and one to transform our rapidly growing city.

In 1974, after a revolution in Ethiopia, the Soviet Union began to support their new leader, Mengistu Haile Mariam. […] After the Soviets accused Siad Barre of backing a liberation movement inside the Ogaden in 1977, we went to war… [My italics]

In 1978, when Ethiopia’s Soviet-backed military launched a surprise attack against the Somali troops, the teachers defeated the students, and Somalia lost the war. [News to me: Cuban and Yemeni troops were involved alongside Soviets.]

”Don’t cry – if you die, die normally, someone said to him. ”It is no problem to die.” [A dying patient at the clinic. Chilling words!]

The fighting continued, and by November 1991, civil war broke out between the followers of two warlords controlling Mogadishu…

Their tired eyes were wide as they told me that a thousand Somalis had been killed in the crash and the fighting, and at least five American soldiers. Someone had heard from a relative inside Mogadishu that a group had captured the dead American soldiers, dragging their bodies through the streets. ”That is inhuman,” I said. [Which is inhuman? The thousand dead Somalis blasted to pieces by hi-tech US weaponry, or the five Americans dragged through the streets?]

[Dr Hawa needs an operation herself.] Soon after we learned that MSF had made a generous offer: Since I was a humanitarian, the operation would be free. God is great, I thought. The answer has come in time. [1. ”Since I was a humanitarian”?! and 2. God is great?]

Islamic Court Union (ICU) and their militia Al-Shabab (The Youth)