The drone eats with me – Diaries from a city under fire (Atef Abu Saif) [2014]

En ohygglig bok om den israeliska attacken på Gaza 2014. Avskalad, kallt konstaterande. Kanske just därför omöjlig att värja sig emot, därför att Atef Abu Saif inte snärjer in sig själv i politiska kråkfötter. Kriget och våldet är något konstant, cykliskt – någon början eller slut, lika lite som orsak och lösning, ser inte de vanliga människor som försöker leva sina liv. När bombningarna börjar uppstår en konstant oro för de närmaste, genompepprad av rapporter om dödade familjer – grannar, släktingar eller okända. Livet stannar upp, elen försvinner, barnen vaknar skrikande.

Det finns ett viktigt element av avstånd till våldet – förövarna syns inte. Det finns ingen att ställa till svars, göra motstånd mot eller ens att hata. Rakterna och bomberna skickas från fartyg, flygplan och artilleri kilometervis bort. Våldet är därigenom lika obegripligt och abstrakt som en jordbävning. Maktlösheten måste vara alldeles fruktansvärd. Vart tar ilskan vägen? Jag har i många år följt det som händer i Gaza, och ju äldre jag blir, desto mer börjar jag att inse hur motståndskraftiga människorna där är.

Noam Chomskys förord är precis så värdigt som man kan förvänta sig. Det enda han egentligen skriver är att hans akademiska språk inte räcker till för att förmedla det som Abu Saif gör med sin prosa.

Citaten nedan handlar mycket om barn. Det är ingen slump att de träffade mig.

,,,

When it comes, it brings with it a smell, a fragrance even. You learn to recognise it as a kid growing up in these narrow streets.You develop a knack for detecting it, tasting it in the air. You can almost see it. Like a witch’s familiar, it lurks in the shadows, follows you at a distance wherever you go. If you retain this skill, you can tell that it’s coming — hours, sometimes days, before it actually arrives. You don’t mistake it… Harb. War.

 

Since 1948 – before that in fact, since the British mandate began in 1917 – Gaza has barely gone ten years without a war; sometimes it’s as little as two between each one. So everyone carries their own memories of conflict: wars stand as markers in a Gazan’s life: there’s one planted firmly in your childhood, one or two more in your adolescence, and so on… they toll the passing of time as you grow older like rings in a tree trunk.

 

When we woke up today, Hanna and the kids spent an hour or so talking about the previous war and our memories of it. This will be the third war my children have witnessed in five years.

 

Watching my kids sleep used to be one my greatest pleasures. I don’t know how many hours I’ve wasted watching my 19-month-old daughter, Jaffa, sleeping, drifting among the clouds of her dreams. I’d smile at every slightest movement: the occasional twitch of a limb, the faint smile dancing on her lips. This was my favourite moment of the day. But now, looking at my children and thinking they could be dead in a moment’s time, that they could be transformed into one of those images on the TV – it’s too much.

 

Occasionally turning on the TV doesn’t help: the body parts; the severed hand lying at the side of the road; the stomach dangling from a limp corpse; the face covered in blood; the skull rent open…The voice of a man from the Abu Namous family cries out; a reporter explains that the head he is carrying is that of his son, the brain is outside the head… The father cries out, begging his boy to wake up to see some toy he has bought him. Poor boy. Poor father. The boy is dead and whatever toy he’s talking about is just a mockery now. Destruction. Rubble. Screaming. Torn bodies.

 

Whenever you see body parts on the news or hear a radio presenter describe them, you think of those parts of your own body, the hands and legs and arms of your children and loved ones. An expressionless corpse, lungs hanging out of a caved-in chest, a leg severed into three pieces, fingers lying on the ground Hke scattered sticks, a tongue lolling from a mouth, a heart uprooted from its cavity, body parts of different people mixed up together, lying with flesh they shouldn’t be with – as all these images build up, flesh becomes like the wreckage of a house: walls and ceilngs, beams and staircases, windows and bits of roofs, all in the wrong places, scattered, amputated, lying on top of one another.

 

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s