The Human Factor (Graham Greene) [1978]

Jag har ju inte läst Greene tidigare men med jämna mellanrum stött på hans namn. Bilden jag har skapat mig är en detektivromanförfattare med hjärna, som gillar att snoka i utrikespolitiska intriger. Den bilden bekräftas till fullo av denna bok.

Den livströtte och pensionsnära dubbelagenten Castle för ett stilla liv på sin underrättelseavdelning, tills en ny, och alldeles för idealistisk, säkerhetsofficer tillsätts som börjar vända upp och ned på affärerna. Det resulterar i att Castles partner Davis mördas av sin egen firma, när han blir oskyldigt anklagad för att vara läckan. Detta efter att ha drabbats av ‘desk fatigue’ (fantastiskt uttryck) och uppfört sig disträ och slarvig – något som i paranoians tecken tolkats som förräderi.

Till saken hör att Castle under ett uppdrag förälskat sig i sydafrikanska (betydligt yngre) Sarah som numer tillsammans med sin åttaårige son bor med honom. De möttes genom en kommunistisk agent som Castle hyste stor sympati för (som dog av ”pneumoni” i fängelset). Hon symboliserar Castles livsvilja och hans tynande idealism.

Intrigen rullas på ett skickligt sätt ut som en matta. Jag insåg givetvis (…) från start att vår protagonist skulle vara dubbelagenten, men jag är säker på att den genomsnittlige deckarläsaren säkert sätter cherryn i halsen när detta storartade trick utspelar sig, och de allt mindre diskreta häntydningarna övergår i ren plåga när Castle är på väg att avslöjas och känner nätet snärjas runt sig.

Boken har ett trovärdigt persongalleri, uppenbarligen skrivet av någon med erfarenhet av underrättelsetjänstens organisation. Dubbelagentens alldaglighet är återgett skarpt och hans komplexa emotionella förhållande till sin sovjetiske ”kontakt” (arbetsgivare, präst, själavårdare i ett) liksom hans vånda vid avslöjandet. Greene tycker uppenbarligen om att låta sin huvudperson flirta med kommunister, utan att svärta sin fot i deras dogmatism (obs att boken skrevs innan Kuba knäckte apartheid i Angola). Ett visst element av gubbsjuka finns naturligtvis i förhållandet men det är inte sexuellt. Dialogen är brittiskt rapp. Många anledningar att läsa boken som ren underhållning; desto färre att fortsätta läsa Greene som jag ser det.

‘We sit here writing meaningless telegrams. We feel important because we know a little bit more than someone else about the groundnuts or what Mobutu said at a private dinner…’

  • furtive: secret

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s