Översättargissning: översättaren avslöjades av en vän till mig.
Recension, ja. Är detta en människa? beskriver koncentrationslägret Auschwitz och är skriven av Primo Levi, en av överlevarna därifrån. Huvudfrågan är hur någonting essentiellt mänskligt saknades hos såväl fångar som fångvaktare. Det är ett dubbelt budskap tycker jag; dels vittnar det om omfattningen av galenskapen som pågick och hur de faktiskt lyckades bryta ner människor totalt, och dels om människans inre styrka och förmåga till återhämtning (som Levi själv är ett levande exempel på). Det finns mycket att lära sig från historien.
Det är konstigt, men jag har för ont om ord för att fortsätta. Jag har istället plockat ut extra mycket citat från den här boken (inte så mycket för att fylla ut plats som för att jag tycker att det är högeligen intressant). Jag tyckte mycket om Levis efterskrift, där han bland annat svarar på läsarfrågor – inte så mycket för att jag alltid höll med honom som för att jag gillade hans sätt. De flesta citat är därifrån.
Här är ett väldigt kraftfullt stycke från mitten av boken (fortfarande i handlingen):
All denna vältalighet, hela den här obarmhärtiga ritualen är inget nytt för oss. Sedan jag kom till lägret har jag redan tvingats närvara vid tretton offentliga hängningar; men de tidigare gångerna rörde det sig om vanliga förbrytelser, stölder i köket, sabotage, flyktförsök. Idag rör det sig om något annat.
I förra månaden sprängdes ett av krematorierna i Birkenau i luften. Ingen av oss vet (och kanske ingen någonsin kommer att få veta) hur det egentligen gick till: det talas om Specialkommandot, det som sköter gaskamrarna och ugnarna, som också det med jämna mellanrum utplånas och som hålls strängt avskilt från resten av lägret. Faktum kvarstår att några hundra människor i Birkenau, värnlösa och utpinade slavar som vi, kunnat uppbåda kraft nog för att handla, för att bringa frukten av sitt hat till mognad.
Den man som i dag ska dö framför oss har på något sätt deltagit i revolten. Det sägs att han haft förbindelser med de upproriska i Birkenau, att han fört in vapen i vårt läger och att han också hos oss sökt förbereda en resning avsedd att äga rum samtidigt. I dag kommer han att dö i vår åsyn: och tyskarna kommer kanske inte att förstå att hans ensamma död, den död som människa som förbehållits honom, renderar honom ära och inte vanära.
När tyskens för alla obegripliga tal är slut låter den första råa rösten åter höra sig: ”Habt ihr verstanden?” (Har ni förstått?)
Vem svarade ”Jawohl”? Alla och ingen: det var som om vår fördömda resignation tagit egen gestalt och upphävt sin kollektiva stämma ovanför våra huvuden. Men alla hörde den döendes rop, det trängde igenom tröghetens och underkastelsens tjocka gamla skal och träffade den levande mänskliga kärnan inom var och en av oss:
”Kameraden, ich bin der Letzte!” (Kamrater, jag är den siste!)
Jag önskar att jag kunde berätta att det från oss, från vår usla hjord, höjts en röst, hörts ett mummel, visats ett tecken på bifall. Men ingenting hände. Vi blev stående, krokiga och grå, med sänkta huvuden, och vi blottade dem inte förrän tysken befallde oss att göra det. Falluckan öppnades, kroppen ryckte ohyggligt; musikkåren började spela igen och åter inordnade i led marscherade vi förbi den döendes sista sprittningar.
Vid foten av galgen betraktar SS-männen oss likgiltigt när vi passerar: deras uppgift är fullgjord, väl fullgjord. Nu kan ryssarna komma: det finns inte längre några starka män bland oss, den siste hänger nu ovanför våra huvuden, och för dem som var starka behövdes inte mer än några få rep. Ryssarna kan komma: de kommer bara att finna oss, de kuvade, de slocknade, som nu är värda den värnlösa död som väntar oss.
Att förstöra människan är svårt, nästan lika svårt som att skapa henne; det var inte lätt, det gick inte fort, men ni lyckades med det, ni tyskar. Här har ni oss nu, fogliga under era blickar: från vår sida har ni inget att frukta längre, inga upproriska handlingar, inga utmanande ord, inte ens en dömande blick.
Om tyska folkets skuld (från efterskriften). Här håller jag inte alls med, och tycker att det finns tendenser till dubbelmoral, men det är likväl viktigt, för Levi återkommer till skuldfrågan upprepade gånger:
[…] trots de olika möjligheterna till information var flertalet tyskar ovetande därför att de inte ville veta eller, snarare, därför att de ville vara ovetande. Det är förvisso sant att statsterrorism är ett ytterst effektivt vapen som det är mycket svårt att göra motstånd mot, men det är också sant att det tyska folket i sin helhet inte ens försökte göra motstånd. I Hitlers Tyskland följde man tämligen allmänt en speciell levnadsregel: den som visste höll tyst, den som inte visste frågade inte, den som frågade svarade man inte. På så sätt värnade den typiska tyska medborgaren om sin ovetskap, som föreföll honom vara ett tillräckligt rättfärdigande för hans trohet mot nazismen: genom att sluta mun och ögon och täppa till öronen gjorde han sig illusionen att han inget visste, att han alltså inte var medskyldig till vad som hände utanför hans dörr.
Att veta och låta veta var ett sätt (som i själva verket inte var så farligt) att ta avstånd från nazismen. Jag anser att tyskarna på det hela taget inte använde sig av denna möjlighet och till den avsiktliga underlåtenheten betraktar jag dem som obetingat skyldiga.
Det här välformulerade citatet rundar av ett längre resonemang och jag tycker det är en betydande socialantropologisk faktor som förklarar varför hatet vändes främst mot judar:
Judarna, som på alla sina uppehållsorter befann sig i minoritet, var alltså avvikande, igenkännbara som avvikande och ofta (med rätt eller orätt) stolta över sin avvikelse.
Om sovjetiska läger:
Sammanfattningsvis är och förblir de sovjetiska lägren ett beklagligt uttryck för olaglighet och omänsklighet. De har ingenting med socialism att göra, tvärtom framträder de som en ful fläck på den sovjetiska socialismen; de är snarare att betrakta som ett barbariskt arv efter tsarväldets absolutism som de sovjetiska regeringarna inte kunnat eller velat frigöra sig från. För den som läser Döda huset, som Dostojevskij skrev 1862, är det inte svårt att känna igen de särdrag i fångtillvaron vilka Solsjenitsyn beskrivit hundra år senare. Men det är möjligt, rentav lätt, att föreställa sig en socialism utan läger: i många delar av världen har den förverkligats. En nazism utan läger är däremot otänkbar.
Fråga (från Levis läsare):
”Fanns det fångar som flydde från lägren? Hur kommer det sig att det aldrig förekom massuppror?”
Svar:
De här frågorna hör till dem som jag oftast får och det talar för att de härrör ur en undran eller ett behov av särskilt viktigt slag. Min tolkning av dem är optimistisk: dagens ungdomar känner friheten som en tillgång som man på inga villkor kan avstå ifrån och för dem förknippas därför tanken på fängelse omedelbart med tanken på flykt eller revolt. För övrigt förhåller det sig så att en krigsfånge enligt många länders krigslagar är skyldig att på varje tänkbart sätt försöka fly för att återta sin plats som stridande och att flyktförsök enligt Haagkonventionen inte ska bestraffas. Uppfattningen att det skulle vara en moralisk plikt att rymma har ständigt underbyggts av den romantiska litteraturen (minns ni greven av Monte Cristo?), av populärlitteraturen och av filmen, där hjälten, som med orätt (eller kanske med all rätt) blivit fängslad, alltid försöker rymma, också under mindre sannolika omständigheter, och där företaget undantagslöst kröns med framgång.
Kanhända är det bra att fångens belägenhet, ofriheten, uppfattas som otillbörlig, abnorm: som en sjukdom, kort och gott, som måste botas med flykt eller uppror. Men den här bilden liknar tyvärr mycket lite den verkliga bilden av koncentrationslägren.
Från Auschwitz, exempelvis, var det bara några hundra fångar som försökte fly och något tiotal som lyckades. Det var mycket svårt och ytterst farligt att rymma: fångarna var inte bara utmattade utan också andligen nedbrutna av svälten och misshandeln, de hade snaggat hår, randiga kläder som genast kändes igen, träskor som hindrade dem att gå fort och tyst; de hade inga pengar och talade i allmänhet inte polska, som var det lokala språket, och de hade inga kontakter i trakten, vars terrängförhållanden de för övrigt inte kände till. Dessutom tog man till grymma repressalier för att förebygga flykt: den som blev gripen hängdes offentligt på appellplatsen, ofta efter svår tortyr; när det upptäcktes att någon flytt betraktades rymlingar som medbrottslingar och fick svälta ihjäl i fängelsecellerna, alla fångarna i hans barack fick stå upp i tjugofyra timmar och ibland blev ”den skyldiges” föräldrar arresterade och deporterade till ett läger.
De SS-soldater som dödade en fånge under ett flyktförsök belönades med permission, därför hände det ofta att en SS-man bara för att erhålla belöningen sköt på en fånge som inte hade någon som helst avsikt att fly. Detta faktum ökar på ett falskt sätt det officiella antalet flyktfall som registrerats i statistiken; som jag nämnt var det verkliga antalet mycket litet. De som lyckades rymma från lägren kring Auschwitz var bara några få ”ariska” (det vill säga icke-judiska med den tidens terminologi) polacker, vilkas hem inte låg långt därifrån och som således hade ett mål att styra mot och som kunde förlita sig på att befolkningen skulle skydda dem. I de övriga lägren var förhållandena snarlika.
Vad gäller frånvaron av uppror är förklaringen något annorlunda. Först och främst måste man komma ihåg att resningar verkligen ägde rum i några läger: i Treblinka, i Sobibór och även i Birkenau, ett av de läger som lydde under Auschwitz. De var inte särskilt omfattande och på samma sätt som det likartade upproret i Warszawagettot utgör de snarast exempel på en oerhörd moralisk styrka. I samtliga fall planerades och leddes de av fångar som på något vis var privilegierade och som därför var i bättre fysiskt och psykiskt tillstånd än de vanliga fångarna. Detta är knappast ägnat att förvåna: bara vid en flyktig blick kan det förefalla paradoxalt att den som reser sig är den som lider minst. Också utanför lägren leds kampen sällan av trasproletärer. ”Trashankarna” gör inte uppror.
Jag kan inte nog betona hur mycket jag stör mig på alla generaliseringar och pseudopsykologiska konstateranden i nedanstående stycke, nästan lika mycket som Levis och många andras vilja att få förintelsen till någonting absolut unikt i världshistorien. Men samtidigt har han helt rätt i att Auschwitz inte hade något med kriget att göra och det ligger nog många korn av sanning i det han skriver om att ”begripa”:
Sammanfattningsvis kan man alltså slå fast att antisemitismen utgör en speciell form av intolerans; att den i århundraden haft en övervägande religiös prägel; att den i Tredje riket förvärrades av det tyska folkets förkärlek för nationalism och militarism och av det särskilda slag av ”olikhet” som judarna uppvisade; att den lätt spreds i hela Tyskland och i stora delar av Europa genom den effektiva fascistiska och nazistiska propagandan, som behövde en syndabock mot vilken man kunde kanalisera allt missnöje; och att fenomenet fördes till sin våldsamma höjdpunkt av den maniske diktatorn Hitler.
Likväl måste jag erkänna att jag inte är nöjd med de här förklaringarna, som är de allmänt godtagna. De är otillräckliga, de motsvarar inte, står inte i proportion till, de förhållanden som behöver förklaras. När jag åter läser vad som skrivits om nazismen, alltifrån dess skumma början till dess våldsamma slut, kan jag inte bli fri från intrycket av att det då rådde en allmän stämning av okontrollerad galenskap som tycks mig unik i historien. Denna kollektiva galenskap, denna urspårning, förklaras ofta genom att man förutsätter en kombination av många olika faktorer som var för sig inte förslår, och den största av dessa faktorer skulle vara Hitlers personlighet och hans starka inverkan på det tyska folket. Säkert är att hans personliga fixa idéer, hans förmåga till hat, hans predikande om våld fann ohämmad resonans hos det besvikna tyska folket, något som styrkte honom i hans förvirrade övertygelse om att han själv var Hjälten som Nietzsche siat om, Övermänniskan som skulle frälsa Tyskland.
Om ursprunget till hans hat mot judarna har det skrivits mycket. Det har sagt att Hitler över dem vräkte det hat han hyste för hela människosläktet, att han hos dem kände igen några av sina egna defekter och att han genom att hata judarna hatade sig själv, samt att häftigheten i hans avsky härrörde från fruktan att han kunde ha ”judiskt blod” i sina ådror.
Än en gång: jag tycker inte att förklaringarna är adekvata. Jag anser inte att man får förklara ett historiskt fenomen genom att skjuta skulden på en individ (de som utför fasansfulla order är inte oskyldiga!) och för övrigt är det alltid svårt att komma underfund med en individs förborgade bevekelsegrunder. De hypoteser som framlagts klargör bara i viss mån vad som skett, de förklarar kvaliteten men inte kvantiteten. Jag måste erkänna att jag föredrar den anspråkslöshet med vilken några av de mest betydande historikerna (Bullock, Schramm, Bracher) bekänner att de inte begriper Hitlers och tyskarnas furiösa antisemitism.
Kanske är det så att man inte kan begripa det som hänt, att man rentav inte bör begripa det, ty att begripa är nästan att rättfärdiga. Jag ska förklara mig: att man ”begriper” ett mänskligt uppsåt eller beteende betyder att man omfattar det, ansluter sig till det, och därmed omfattar man också människan bakom, intar hennes plats, identifierar sig med henne. Nu kan väl ingen normal människa någonsin identifiera sig med Hitler, Himmler, Goebbels, Eichmann och otaliga andra. Det får oss att tappa modet men gör oss samtidigt lättade, för kanske är det önskvärt att deras ord (och också, dessvärre, deras handlingar) numera förefaller oss obegripliga. Dessa ord och handlingar är omänskliga, eller snarare anti-mänskliga, utan motsvarighet i historien, och de låter sig svårligen jämföras med de grymmaste företeelserna i den biologiska kampen för tillvaron. Till den kampen kan kriget hänföras, men Auschwitz har ingenting med kriget att göra, utgör inte någon del av det, inte heller någon extrem form av det. Krig är något i sin vanlighet fruktansvärt: det är förkastligt men det finns i oss, det har sin grad av förnuftsmässighet, vi ”begriper” det.
BookPlanet 