Söner av ett folk (Väinö Linna) [1962]

linna-3

Kolossalt, Väinö Linna. Om bloggar bara kunde ge stående ovationer! För vad kan egentligen skrivas här? Akseli & Elina bygger sig ett nytt liv, återfår sina krafter och något av livsgnistan. Men Akseli är hårt märkt av upprorstiden, som sänkt sig likt ett mörker över honom med sin tunga skuld och självförebråelse. Likt en riktig karl slår han bort alla tankar och sysselsätter sig med ständigt arbete. Men när så Hellberg i all hemlighet söker upp honom för att försöka locka honom åter till ”kampen”, får han äntligen ett ansikte att rikta sin ilska, sin dödsångest och sin skuld mot. Han kan äntligen prata om sina stupade bröder med mor Alma, äntligen minnas Halme med hans övergivna änka. Mer än någonting är denna sista bok Akselis uppgörelse med sig själv och sitt förflutna:

Tidvis hade han trott att han redan var fri från alltsammans, men Hellbergs besök visade att det i grund och boten inte stämde riktigt. Det var så outsägligt svårt att sätta sig upp mot sitt eget tidigare jag. Det var tungt att liksom utdöma ena hälften av ens liv. Hur hårt han än arbetade för att hinna bli klar med forslingen före menföret fick han tid över till duster med sig själv. Var han en förrädare? Och vad hade han förrått?

Det var inte lätt att försvara sig mot självanklagelserna.

– Men va ha jag förrått då… Ein enda sak kämpa jag för, å he va torparsaken… Å prisis lika tänker jag om han i dag å…

Mekanismen i hans inre kamp var nästan alltid och oförändrat densamma. Först självanklagelser och depression. Så försvar, som slutligen övergick i anfall.

Trots allt lyckas han inte slå undan allt dåligt samvete för sitt falnade engagemang (och sitt växande välstånd), utan tvingas bli cynisk:

 Två torp tillåme… Två torp… ja… Men di avtäcker statyer å håller fester… å pojkan ligger i gropen som hundan… int en blommo får man för dit… Varenda skyddskårspamp tolkar lagen som han sjölv tycker. Hat, skam och självanklagelser grävde i hans sinne. – Men va sen då… Ti böri deil ut nå barnsli broschyrer. Å far ti Ekenäs… Vem nyttar he…

Men i folks ögon är han fortfarande en ledare:

Någonstans utanför byn stod kanske en gumma vid vägkanten och spanade försiktigt uppåt och neråt landsvägen. När Akseli kom närmare hejdade hon honom och frågade, halvviskande och alltjämt sneglande omkring sig, efter en försvunnen man eller son. Akseli gav henne besked i den mån han visste något. Gumman torkade sig i ögonvrån med ärmen eller huvudduken, men så kunde det plötsligt hända att en gammal eld flammade upp i hennes blick och röst.

I och med Akselis återkomst blir Jussi allt mindre behövd som familjeöverhuvud. Hans sinande kroppskrafter tillåter honom inte att arbeta, och slutligen faller han på trappen och dör kort tid därefter. Såhär minns prosten honom:

Som den sista av dem levde han verklig och påtaglig ibland oss. Han var den sista stora representanten för våra nybyggarförfäder. För de män som vi har att tacka för att det över huvud taget existerar någon kultur här i landet. Ty de har lagt grunden, och på den har allting annat blivit byggt. Intet vore tänkbart utan dem och deras verk. Och deras verk blev möjligt att utföra därför att arbetet för dem inte var en förbannelse, utan källan till all välsignelse. Det var heligt, en del av deras religiösa känsla, deras femte evangelium.

Trots förlusterna i inbördeskriget, och trots att inget blev som man hoppades har bönderna och arbetarna erövrat sig en ny värdighet i kampen; ”Träl var man inte längre”, som Linna skriver på ett ställe. Men efterkrigstiden bjuder på nya utmaningar och omvälvningar: splittringen – ivrigt påhejad av borgerligheten – mellan kommunister och socialdemokrater (de revolutionära och reformisterna), industrialiseringen av jordbruket samt en växande medelklass och småborgerlighet:

Sågen hade expanderat och dessutom bedrev han [Mellolas svärson] trävaruaffärer även vid sidan om. Nu hade han fått fotfäste i bolagsringen. Han fick ett eget distrikt där stockskogarna tillkom honom allena och bolagens anbud var rent formella och enligt överenskommelse något lägre än hans egna. Bolagen köpte sin pappersved genom hans förmedling, och det var där han kunde göra en del gentjänster. Någonstans mycket högt uppe i samhället hade någon tänkt ut detta system, där Päkki var en liten länk och Akseli ett ännu mindre offer. Det visste Akseli ingenting om där han åkte hemåt; han var lite ångerköpt över affären men försökte trösta sig med tanken på det nya fähuset och på att de nu i alla fall hade arbete tryggat för den kommande vintern.

Lauri köper en lastbil och börjar köra bud; ”He ä företagaren som håller opp världen.” Männen börjar handla maskiner, och kvinnorna konsumtionsvaror:

De förhörde sig om priset, och om de kände med sig att de själva inte kunde köpa en likadan blev de avundsjuka och lät bli att berömma manicken… Nu syntes här och där en grannmålad jordbruksmaskin. Somliga av torpen hade fått en ny lada eller ett lider. Och människorna gick klädda i cheviot [särskilt ullmaterial] till helgdags. De unga kvinnorna reste till Tammerfors och kom tillbaka bärande på en ask. Den innehöll en hatt, som placerades på ägarinnans huvud först till lördagsdansen. […]

Kjolarna blev kortare för varje år, och ett nytt och ovant fenomen gjorde sitt intåg i Pentinkulma: kvinnobenet. Men samtidigt fylldes månget unglickshjärta av sorg och ve. Från släktled till släktled hade födan varit strömming, potatis och bröd, och trots att mödrarna hade offrat sina tänder för barnens benbyggnad blev den långtifrån alltid tillräckligt stark. Många av flickebarnen var hjulbenta.

Linnas kärlek till sina bybor är outsinlig, liksom galleriet med oförglömliga ögonblicksbilder. Titta på detta:

Svansen av pojkar efter tröskverket växte sig allt större. De hjälpte beskäftigt till med att skjuta på i uppförsbackarna och ställde ivriga frågor till Vilho och Eero. De följde med ända till Kivivuoris ria och stod där blickstilla med armarna hängande rakt ner och glodde när maskinen gjordes klar. Det enda som levde på dem var ögonen, som noga registrerade den minsta rörelse. Snortappen under näsan blev längre och längre. När den nådde det känsliga överläppsbrynet drogs den hastigt upp igen. Men det skedde bara till hälften medvetet, reflexartat, och länge höll den sig inte i sitt gömsle.

Kivivuoris Janne fortsätter sitt flinka politiska arbete för socialdemokraterna. Genom framsynthet har han undgått att svärta sitt namn i upproren, och åtnjuter fortfarande folks förtroende:

På så sätt lyckades Janne pressa fram medel till fattigvården, skolunderstöden, kommunalhemmet och kommunens arbetslösa. Han brukade lova att förmå socialisterna att gå med på så och så mycket åt skyddskåren, om han fick igenom sina egna krav.

Men i det rådande klimatet (se nedan) är det inte lätt:

I de kommunala organen blev han jämt knuffad till poster där han gjordes ansvarig för den nöd arbetslösheten förorsakade. Även motståndarna placerade honom gärna på sådana uppdrag. Därför dröjde det inte länge förrän han var hatad också bland dem han försökte hjälpa.

Men kapitalintressena har skickat en fruktansvärd motstöt i form av fascismen och den radikala nationalismen (i Finland i form av Lapporörelsen), som en jättelik bestraffning av folket för att de försökt resa sig. Borgerligheten, och den offentliga debatten, är starkt influerad av Nazityskland, som ofta beskrivs med idealiserande termer. I detta klimat frodas förstås alla med antikommunistiska tankar, och den totalt hjärndöda Lapporörelsen idealiseras som ”Österbottens röst”, och påhejas av borgerligheten. Rautajärvi utbrister: ”Därför måste kampen utsträckas till att gälla hela marxismen, och inte bara kommunisterna. För den kampen är samtidigt en kamp för vårt finska samhälles urgamla grundrättigheter, av vilka trygghet till egendom är en bland de första.” 

([Som anekdot:  gubbe blir lack på möte där ungtuppar hetsar mot socialdemokraterna.] – Håll truten på dej du där… du hade alltid mun på vid gavel i skolan också. Ingenting kunde du, men här vrålar du precis som du trodde du begrep nånting. Gubbens vrede och hans gestikulerande med käppen väckte munterhet, för han ansågs redan en smula åderförkalkad.)

Fenomenet ”skjutsningar” innebär att oliktänkande politiker ”hämtas upp” i bilar och skjutsas ut till någon avkrok för i bästa fall ett kok stryk, ibland värre än så. Man använder sig av utsocknes råskinn, för att de ska vara oidentifierbara, och inte låta tidigare minnen och erfarenheter med offren binda deras ilska. Kommunisten Siukola drabbas först, Janne strax efteråt. Genom Akselis pojkars ögon:

Det att fadern hade isolerat sig från [politiken] hade skapat ett tomrum kring dem själva, och de hade inte fått några impulser i vare sig den ena eller den andra riktningen. Deras attityder var helt instinktiva. Lappofientligheten baserade sig hos dem inte på sociala faktorer utan snarare på släktkänslan. Medlemmar av deras släkt utsattes för förföljelse, och de reagerade därefter. 

Det blir så hätskt och våldsamt att Kallios borgerliga centerregering tvingas avgå under pressen från ”anti-socialisterna”, och ffa Lapporörelsen.

Riksdagens vicetalman blev bortförd och misshandlad. Nattetid körde skjutsningsbilarna på ödsliga skogsvägar, och i deras spår hördes kvävd klagan och rop på hjälp. Ett par tre mord hade redan skett. Men det var aldrig någon som blev fast för dem, och folk började bli räddhågat tystlåtna. 

Retoriken kretsar som väntat kring ”det finska folket”, ”fosterlandet”, etc. Men det finns ärliga röster i denna villervalla, som erkänner, ja rentav hyllar, den rådande ideologins fascistiska natur, här i form av den nihilistiske prästsonen Ilmari i dispyt med sina föräldrar:

– Men man borde ändå först försöka med upplysning.

– Upplysning. Låt oss vara ärliga för en gångs skull. Vad för upplysning tror du har effekt på folk som förtvivlade går från port till port, karlar som har gråtande hustrur med halvdöda barn hängande i kjolarna därhemma.

– Men det är ju inte fråga om det. Det är dåliga tider och… och… det gäller att hjälpa dem som lider nöd.

– Nå, varför gör du inte det då? 

Prosten blev röd i ansiktet och stammade lite av förtrytelse när han svarade: – Du borde veta att… att det är order i köket att var och en som ber om arbete ska få ett mål mat. Vi har… har i alla fall… de bästa dagarna har vi haft opp till åtta matgäster… Jag har rent av råkat i svårigheter för den sakens skull… Vet du att jag har lånat pengar också enkom för… 

– Det är en droppe i have. I själv verket betyder det bara att man får folk att känna sig skamsna för sina tomma magars skull… Ge dem arbete och lön för arbetet. Det finns inte, säjer man. Men jag råkar veta att det finns. Vi har femtio procent lägre lönenivå i skogarna än de andra nordiska länderna. 

– Du talar som en kommunist. 

– Kanske jag talar som en kommunist. Men jag drar motsatta slutsatser av samma fakta. Jag vill bibehålla vår självständighet, och eftersom det inte kan göras med godo måste det ske med våld. —

Det eftertryck han gav sina åsikter berodde även på att han fortfarande var tvungen att övertala också sig själv om deras berättigande. Han kunde inte, som mången annan, genom vaga fantasier och spekulationer om ”lagens anda och lagens bokstav” blanda bort för sig själv det faktum, att hans verksamhet inte var riktad endast mot marxismen, utan också mot den lagliga statsmakten och dess myndigheter. Till det var han alltför klartänkt och också för ärlig. I detta slags diskussioner tog prostinnan sällan del, för också hon fann Ilmaris slutsatser alltför klara och grova.

Paradoxalt nog, växer som sagt familjen Koskelas välstånd, såtillvida att Akseli finner sig vara skuldfri och rentav arbetsgivare på orten (liksom Gudbjartur: Samhällets bojor hade alltså fallit av honom, men i penningens fjättrar satt han fast ända till påföljande vår. Då amorterade han det sista av inlösningsskulden.). Han hamnar alltså i den sits han i unga år avskytt och kämpat mot med hetta (dessutom under den pågående stora Depressionen, som gör generositet mot sina anställda ännu svårare), vilket gör honom försonligare. Cynismen, det politiska oengagemanget, åldern, familjeansvaret och kanske även välståndet formar om Akselis tänkande:

Var gång Akseli fördömde andra för politisk blindhet och fanatism mindes han att erkänna att han hade syndat själv i sina dar, men skyndade sig också alltid att släta över det med det stående uttrycket: – Fast åv handä allra häftigaste sorten va jag aldri… Farmor brukade nog vid sådana tillfällen leende tänka att en människa svårligen kan vara häftigare än Akseli på den tiden, men hon sa ingenting. 

Spänningen genomsyrar allt liv; en kraftmätning mellan de röda och bruna krafterna stundar åter. Och så bryter så det oundvikliga andra världskriget ut, vilket Linna beskriver med detta svindlande perspektiv.

Ja, världskriget hade brutit ut och de finländska förhandlarna befann sig i Moskva. Hitler, Stalin, Mussolini och andra smidde stora planer, men på små platser som Koskela reflekterades dessa stora planer i små och triviala handlingar. Bröd och kött i ryggsäckarna. Tjocka strumpor och bastanta skodon.

 

Hotet från Öst växer, och i samma takt trummas det nationalistiska upp. Någon Pentinkulma-bo slår huvudet på spiken:

I fredstiden ä hedä fosterlande mera likasom för bätter folk, men då e blir krig så passar e sej för lite sämber mänskor å ti freist åpå…

Det Finska vinterkriget (mot Sovjetunionen) tvingar det finska folket till enhet, fascisterna måste samarbeta för sin överlevnad; bl.a. byborna får rätt att hedra de i inbördeskriget avrättade rödas gravar. Sedan skapar Molotov-Ribbentrop-pakten än mer genanta allianser:

Siukola hade nog varit lite förvirrad och bortblandad på sistone efter det Tyskland och Sovjet hade slutit pakt och delat Polen mellan sig. Numera svängde han sig med vaga och lite förlägna ordalag. Och han var inte den enda. Det förbundet var lika svårt att svälja också för Rautajärvi och många andra.

När så Nazityskland angriper Sovjet upplöses en del av spänningarna, och polariseringen tilltar åter (häri ligger det fantastiska i Linnas historieskrivning; de mellanmänskliga oscilllationer som världsmakternas konflikter skapar i lilla Pentinkulma):

Nu hade herrskapen befriats från det pinsamma i situationen som vinterkriget skapade. Då hade man varit tvungen att svansa för och förbrödra sig med vanligt folk. Nu var läget ett annat. Nu hade man det mäktiga Tysklands kraftresurser till stöd för sina attityder. 

Ett nytt krig, världen omstöps i eld och blod. Akseli, redan plågad av skuld för att ha överlevt sina yngre bröder i det föregående kriget, tvingas se sina söner stupa, vilket slutligen knäcker honom. På sätt och vis sonar sönerna hans synder, och Akseli får byns förlåtelse – men till vad nytta?

Va ska allt tjän till om ingenting blir kvar? Varför heila Koskela… ända sedan första spadatage som far tog? Ska he tjän ti nå att slit heila live igenom? He sku gå av me minder å… Å så bara tomhet…  

Kivivuoris Janne stänger denna episka historia. Även han är märkt av ett liv av kamp, kantat av förluster och sorg, och även han kan känna Akselis tomhet: ”Solen har gjort sitt varv.” Men de finska borgarnas ideologiska och militära allians med fascismen har tilldelat dem ett hårt slag efter Tysklands och Japans fall, samtidigt som Sovjet går moraliskt stärkt (politiskt genomruttet, vilket ska visa sig i sin helhet först senare) ur världskriget. Så Janne blickar mot en arbetarkamp som går in i ett nytt skede.

Advertisements

~ av bookplanet på maj 24, 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: