En bok om resandets konst, av min favoritförfattare Steinbeck. Den här resan är förvisso speciell. Steinbeck reser inte som jag skulle vilja resa, utan han reser på ett typiskt amerikanskt (och lite tyskt?) sätt: i husbil. Egentligen handlar boken mindre om hans möten än man skulle tro av premisserna; författare ger sig ut på vägen med hunden som enda sällskap för att inspireras av det ”riktiga” Amerika, det amerikanska folket. För boken handlar lika mycket om Steinbecks inre resa där han sitter bakom ratten på sin husbil och navigerar bland sina tankar och erfarenheter. Han påpekar själv att han inte lyckas komma med slutgiltiga sanningar, och att boken endast är hans upplevelser av USA, men ändå tycker han mot slutet att det faktiskt finns en skönjbar, amerikansk karaktär i landet, även om den tar sig olika uttryck vad gäller talförhet, sätt och gästvänlighet. Och även om jag bitvis tycker boken är en enda hyllningsserenad till delstat efter delstat, slutar Steinbeck med att skriva om det fulaste han upptäcker på resan: rasismen i söder. Det krävs mod för att sluta så, och det krävs en fenomenal författare för att göra det så självklart.
Det som jag nu kommer att berätta är säkert något som åtskilliga har erfarit här i Amerika, där så många flyttar och kommer tillbaka. Jag besökte gamla och kära vänner. Jag tyckte de hade tappat lite mer hår än jag. Det blev entusiastiska möten. Minnena vällde fram. Gamla synder och gamla triumfer togs fram och dammades av. Och plötsligt blev jag disträ, och när jag tittade på mingamle vän såg jag att han också blev det. Och det var sant som jag hade sagt till Johnny Garcia – det var jag som var vålnaden. Min stad hade växt och förändrats och min vän med den. När jag nu återvände, lika förändrad för min vän som staden var för mig, förvanskade jag hans bild, grumlade hans minne. När jag försvann dog jag, och blev därför konstant och oföränderlig. Min återkomst ställde bara till förvirring och olust. Fastän mina gamla vänner inte kunde säga det ville de helst att jag skulle försvinna så att jag kunde inta min rätta plats i minnets mönster – och jag ville ge mig i väg av samma anledning. Thomas Wolfe hade rätt. Man kan inte återvända hem, för hemmet har upphört att existera annat än i minnets malmedel.
Min avfärd blev en flykt.
BookPlanet 