Organ till salu (Susanne Lundin) [2014]

IMG_3047

Vi gör det här enkelt.

Vad har världens mest ojämlika länder gemensamt?

Där finns rika invånare, med mer pengar än de vet hur de ska göra av med. Och där finns fattiga invånare, som inte har några alternativ för att kunna försörja sina familjer. Där råder den otyglade kapitalismens lag: allt är till salu, inklusive människor – delar av dem, eller i sin helhet.

Det är alltså inte förvånande att Sydafrika, Brasilien, Israel och Filippinerna figurerar i den här historien (det finns också andra skäl, som makalös korruption, djupgående rasism och militarisering). Likaså saknas såväl Kina som Indien i sammanhanget. Boken  är dock inte skriven för att utgöra ett referensverk i ämnet – snarare ser jag den som ett debattinlägg i en tyst fråga.

Lundins berättelse börjar med njursjuka i Sverige, som i frustration över långa väntetider till transplantation tar sig utomlands, blir opererade – och därefter erbjuds gratis eftervård i Sverige (det sista kan låta anstötligt – men vad är alternativet för sjukvården?). Hon reser till Moldavien (3,5 milj invånare, tidigare del av Rumänien, eng: Moldova) och intervjuar ”donatorer”. Deras historier är som man kan förvänta sig: misär, misär, misär. De är desperata, lurade, trasiga, sjuka, ensamma, skamfyllda – och det genomgående är att ingens liv blir bättre av en donation. Antingen luras de på betalningen, eller så drabbas de av komplikationer, eller så orkar de inte arbeta efter operationen. Ett återkommande trick är tydligen att inte betala ut den lovade summan innan den organplundrade rekryterat nya ”donatorer” (maffiametoder).

Resan gick vidare till en privatklinik i Azerbajdzjan. Där väntade ett läkarteam och även den sjukes oroliga familj. ”Mannens hustru, hans mor och deras barn var där”, berättar Aisha, ”och alla var mycket vänliga mot mig och sade att vi skulle hålla kontakt med varandra efteråt.” Så blev det dock inte. Strax efter operationen kom köparens hustru till Aisha med en chokladask och ”sen såg jag dem aldrig mer”. När Aisha kom tillbaka till Israel var hon mycket svag. Hon gick till en läkare som konstaterade att hennes kvarvarande njure var illa däran. Eftersom hon inte kunde betala läkaren vände hon sig till organhandlaren. Han vägrade att ge henne de utlovade pengarna. 

Många gånger sker operationerna på en privatklinik utomlands, dit ”donatorn” flygs med förfalskade papper på att de är avlägsna släktingar till den rika medborgare som ska motta deras ”gåva” (vilket ju är sant, vi är alla avlägsna släktingar till varandra; det är därför donation överhuvudtaget fungerar). Jag fick upp ögonen för att detta är ett kontrollredskap: man försätter donatorn i en total beroendesituation, hen kan inte fly eller vända sig till media, och har svårt att i ett senare skede konfrontera de inblandade.

Naturligtvis finns den tillhörande avhumaniseringen, som blir tydlig när hon intervjuar Altus van Rensburg (apropå skurknamn…):

”Har inte även de fattiga säljarna en låg livskvalitet”, undrar jag. Svaret är kompromisslöst. ”Nej, det rör sig om oansvariga människor som tar skulder i onödan eller som festar upp sina pengar och inte kan ta hand om sina familjer. Det handlar uteslutande om dumhet och girighet.” 

Jag tycker att det är intressant att Lundin skrivit boken i egenskap av kulturetnolog – det är både bokens styrka och svaghet. Hennes intervjuer är väldigt lyhörda för skiftningar i samtalston, atmosfär, ordval och språk. Vid ett tillfälle då hon är i Israel noterar hon att en lurad ”donator” blir extremt provocerad av organhandlarnas nyspråk med ord som ”leverans”, ”behållare” (donator), ”filter” (njure!) och det hutlöst fräcka ”organ sharing”. Svagheten består i att även om hon givetvis inte kan låta bli att konstatera att fattigdom är den gemensamma nämnaren och grundorsaken till den här problematiken, hamnar hennes fokus ofta på kulturella faktorer:

Kulturella värdemönster har betydelse för hur samhällen använder tekniker som organtransplantationer. De spelar även en viktig roll för hur människor ser på andra människor. Kina är en diktatur som utnyttjar och särbehandlar människor. Genom att beskriva kriminella och människor pa samhällets botten som icke-personer är det möjligt att använda modern transplantationsmedicin och samtidigt upprätthålla traditionella tankar om dödens okränkbarhet. 

Detta skriver hon, utan att slås av hur ”demokratier” utnyttjar och särbehandlar efter precis samma brutala mönster som Kina (ibland ännu värre) trots att vi civiliserade minsann ser alla människor som lika värda. Allt som allt: en viktig fråga som är värd att lyftas. Susanne Lundin lyfter den några millimeter, nu är det andras tur att diskutera den vidare.

Advertisements

~ av bookplanet på juni 22, 2016.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

 
%d bloggare gillar detta: